Gudstjänstdeltagarna omtalas som "Bodellister" men kallar sig själva "Gamla Lutherska församlingen". Medelåldern är hög och deras utgåva av Swedbergs psalmbok i nystavning 1975 och Sions sånger är sannolikt sista gången de trycks upp för gudstjänstbruk. Barbro Lindström berättar för mig i maj 2008:

- Jag hjälpte till med städningen när vi renoverade kyrksalen 1975 och hörde att tryckningen av Sions Sånger kostade 40.000 kr, men jag hörde inte vad det kostade att trycka om Psalmboken.

- Vid tryckningen som gjordes 1954 skrev Ferdinand Granström av alla psalmerna, möjligen hjälpte Åberg till också. Den upplagan hade en röd inbindning med "Psalmboken" på omslaget, men sen gjordes den med blått band.

Om de gamla tryckfelen från 1954 kvarstår är osäkert. Tryckeriuppdraget gick till Accidenstryckeriet i Piteå. Hos Kungliga Biblioteket är boken inskriven 1973, dock utan angivet årtal i själva boken.

Arne Lindgren, präst och hängiven klockspelare i S.t Lars kyrka i Linköping, föddes i Öjebyn och berättar att han har en psalmbok från Bodellisterna från 1959 (eller ev 1954) som är tryckt utan frakturstil på eget förlag hos Carl Rehnström och Söner AB. Om dess pärmar är röda förtäljer inte historien. Han spelade in en gudstjänst hos Bodellisterna 1950 för att föreviga psalmsången ur den gamla psalmboken.

Barbro Lindström, 80 år, berättar att separationen från Svenska kyrkan bottnade i olika dopsyn och förhållandet till de gamla texterna, i synnerhet katekesen och psalmerna. En av hennes syskon, Boijan Timås, är, trots att hon är bosatt i Stockholm, församlingens nuvarande "huvudläsare".

- Men jag förstår inte varför bönen som föräldrarna läste över sina barn, försvann vid nytrycket 1954, säger hon, men det händer att vi läser den ändå.

I Helén Lindbäcks uppsats framgår att en av väckelserörelserna i Piteåtrakten startade i Porsnäs by 1802 som ledde till att C.O. Rosenius far, Ander Rosenius, drogs in i den krets som började studera Luthers postilla som funnits på svenska sedan 1754. Den så kallade "Nyläsarväckelsen" kom i konflikt med kyrkan men endast en liten gren bröt sig ur och startade Piteå Christeliga församling 1848. Gruppen kom att kallas separatister, trots att de själva hävdade att det var kyrkan som separerat från den "rena lutherska läran". Särskilt kritisk var man mot "nyböckerna" - Lindbloms katekes från 1810, kyrkohandboken från 1811 och Wallins psalmbok från 1819. Istället ville man använda Svebelii katekes från 1689, kyrkohandboken från 1693 och Swedbergs psalmbok från 1695 och Karl XII:s bibel från 1703. Hårdast stod striden kring frågorna om arvsynden och dopet, där såväl djävulsavsvärjelsen som korstecknet tagits bort. Man gick så långt att man hävdade att ett barn som döptes enligt den nya ordningen inte kunde bli saligt.

Lindbäck redogör sedan för den separation som skedde inom separatisterna genom Johan Bodells förkunnelser. Han utvecklade en helt egen lära om synen på dopet och kom att tolkas som att "varje döpt människa var iklädd Kristus, oberoende av tro". De som anslöt sig till hans teologi kom att kallas Bodellister, men det framkom i samtalen med Barbro Lindström att man betraktar det själva närmast som ett nedsättande skällsord och föredrar en identitet som genuint lutherska. Lindbäck pekar ut fyra områden som splittrade separatisterna: Ordningen vid nattvardens utdelande, Vem som har rätt att förkunna Guds ord, Dopets betydelse och "Adiafora" - individens rätt att delta i nöjen som dans och kortspel.

Eftersom Bodellisterna inte accepterade den nya katekesen som undervisades i skolorna (ända till 1919) startade man egna skolor med hjälp av föräldrarna, i många fall mycket fattiga sådana. Naturligtvis blev det konflikt och strider kring dessa eftersom man bevisligen inte följde den skolstadga som fanns. Folke Öberg redogör i sin bok "Bodellisterna och den stora Skolstriden" hur man kämpade idogt för sin frihet till egna skolor och hur man gick till kungen med anhållan att fortsätta sin verksamhet. Striden förlorades efter kungens avslag den 21 oktober 1921. Icke desto mindre tog det ytterligare några år innan den sista av deras skolor lades ner omkring 1923. (Öberg sid 74).

Flera föräldrar försökte ytterligare en tid ordna undervisningen själva hemma, men möttes av tvångshämtning för inackordering på folkskoleorterna även om just kristendomsundervisningen var möjlig att få tillstånd att sköta i hemmen. Så sent som 1961 finns det sista kända tillstånder för bodellister att ombesörja undervisningen i kristendom i hemmet. (Sjögren, sid 12)

Den egentliga anledningen till motståndet mot bodellisterna, menar Öberg, varken var teologiska eller grundade på faktiska omständigheter av påstådd undermålig kvalitet, utan grundade i en orubblig strävan efter att till varje pris bevara enheten. (Öberg sid 122).

• All undervisning och allt gudstjänstliv skulle utövas på helt lika sätt.
• Kyrkan och staten kunde inte tolerera, att någon grupp avvek i någon riktning.
• Enheten måste bevaras

Nu, 2008, berättar Barbro Lindström att man firar gudstjänster några gånger om året, Påsk, Midsommar och Höst samlas man åtminstone. Merparten av de ålderstigna medlemmarna är kvar i Svenska kyrkan, och besöker dess gudstjänster, men andra menar att "där förkunnas inte Guds ord".

Midsommarhelgen 2010 hölls dock den sista gudstjänsten i Gammelgården enligt Piteå-Tidningen den 3 sept 2010.

Att "tron allena" är central för Bodellisterna framgår bland annat i det faktum att hos såväl Barbro Lindström som de intervjuer som presenteras i Lindbäcks uppsats finns inget större intresse för vare sig Johan Bodells livsgärning eller personerna bakom de böcker man använder, t.ex. Jesper Swedberg var ett nytt namn i sammanhanget. Barbro berättar att hon tidigare aldrig behövt bry sig nämnvärt om deras egen historia, men att det med åren kommit fler och fler frågor som gjort att hon behövt ta reda på saker. Den tidigare föreståndaren, Erik Sjöberg, berättar för Lindbäck att han vet blott litet om Bodell, men att han hade läst Bodells tidskrift Norden och dess bihang där Bodell utvecklade sin teologi och lära. Sjöberg berättar också att han lät upprätta ett protokoll till banken under namnet "Föreningen Gammelgården" för att få ett bankkonto. Men man har varken årsmöten eller någon styrelse som ansvarar för gruppen. Deltagarna ger medlemmarna uppdrag allt eftersom det behövs. Barbro är den som ser till att det står i predikoturerna när man samlas.

I Nordisk familjebok, Uggleupplagan band 37, står att läsa: ’Läsare (sp. 231). Jonas Bodell (f. 1811 i Östergötland, sedan 1835 bosatt i Luleå, vid 1859-60 års riksdag led. af borgarståndet, d. 1867) intog från början en afgjordt kyrklig ståndpunkt, men började snart i likhet med nyläsarna fatta misstro till de nya böckerna, skilde sig från statskyrkan och började verka i samförstånd med nyläseriets ledare i Norrbotten, bland hvilka de två i hufvudartikeln nämnde allmogemännen, Per Ersson och Johan Riström, intogo främsta rummen. 1860 uppkom emellertid mellan Bodell och dem skarp tvist, som ledde till brytning. Bodell yrkade på, att separatisternas predikanter skulle vara "ordentligt kallade" och gjorde gällande, att den verkliga nyfödelsen skedde i dopet, så att ingen vidare nyfödelse var behöflig; han hade en friare uppfattning ang. de kristnes yttre lif än Ersson och Riström. På grund af de skiljaktigheter, som sålunda yppat sig, inträdde en söndring i separatisternas led. De, som slöto sig till Bodell, ha sedermera benämnts bodellister och hans lära bodellism. Af nyläsarna är det numera hufvudsakligen endast bodellisterna, som finnas kvar. Sin egentliga utbredning ha dessa i Pite älf dal, nämligen i Piteå landsförsamling samt i Norrfjärdens och Alfsby församlingar. Sporadiskt förekomma de äfven inom några andra angränsande socknar. Riktningen är dock stadd i stark tillbakagång, och hela antalet bodellister uppgår f. n. (1924) ej till mer än några hundra personer. Den ursprungliga evangeliska friskheten hos rörelsen har ock alltmer försvunnit och efterträdts af en ofruktbar och förbenad dogmatism. För sina barns undervisning ha bodellisterna anordnat särskilda skolor (bodellistskolor), där kristendomsämnet är det hufvudsakliga och undervisningen bedrifves med ledning af Svebilius’ katekes. Dessa skolor ha förorsakat vederbörande skolmyndigheter stora bekymmer, enär de lärare, som där äro anställda, sakna kompetens, hvarför undervisningen blir mycket underhaltig. Skolråden ha på grund däraf haft mycken strid med bodellisterna för att få dem att sätta barnen i de vanliga församlingsskolorna. Boddelisterna ha därvid ådagalagt segt motstånd. I början af 1921 ingingo de till K. M:t med en petition, hvari de begärde att få ha sina skolor kvar och låta sina barn undervisas i dem. På hösten s. å. blef petitionen emellertid af slagen, och 1922 voro samtliga bodellistskolorna nedlagda med undantag af en mindre sådan. Barnen ha stundom med anlitande af polishjälp insatts i de lagenliga skolorna." O. B.

I band nr 17 framgår: "I början af 1840-talet tog det norrländska läseriet nytt uppsving, under ledning af bönderna Per Ersson och Johan Riström från Nederluleå socken. 1844 sändes dessa till Stockholm för att utverka "nyböckernas" afskaffande eller åtminstone dispens från nya handboken. När detta afslogs, tog rörelsen rent separatistisk form, med egen nattvards-och dopförvaltning, hvaremot myndigheterna satte tvångsdop etc. Splittring inträdde snart, då den begåfvade handlanden Jonas Bodell i Luleå kräfde mera ordning i sakramentsförvaltningen samt mindre stränghet gentemot adiafora. Konventikelplakatets upphäfvande 1858 underlättade söndringen. 1860 skilde sig Bodell och hans anhängare från de öfrige läsarna."

Av en fristående bildtext på internet framgår att Bodell lät bygga upp en kyrksal: "Vy från blivande Varvsgatan mot Fabriksgatan. Fr v den s k Bodellska villan, länsfängelset och residenset. Villan uppfördes under 1800-talet av skeppsredaren, riksdagsmannen, skribenten m m Jonas Bodell. På Skataudden anlade han skeppsvarvet Oscarsvarv. I samma område fanns också den s k Bodellska kyrkan som också uppfördes av Bodell. Där hade hans separatistiska rörelse, de sk bodellisterna, en samlingslokal."

Om Gammelgården i Öjebyn finns uppgifter på internet som troligen berör gruppens nuvarande gudstjänstlokal: "Erik Sorsell tog över Gammelgården i Öjebyn efter länsmannen Jöns Persson Holms änka Margareta Laestadia (som dock bodde kvar på gården tills sin död år 1753)."

September 2010 skriver Piteå-Tidningen att Gamla Lutherska församlingen lägger ner verksamheten helt. Det blir inga fler gudstjänster med 1695 års psalmbok... 315 år höll den ställningarna.

Källor:
Helén Lindbäck, komminister, 5p uppsats i Kristendomens historia, 1994. (Ny länk den 24 jan 2015)
Folke Öberg, Bodellisterna och den stora skolstriden, Älvsbyn, 2002.
Fri religiös skola före religiös friskola - Separatistiska skolor i Älvsbyn - "paper" av David Sjögren från Historikermöte 2008 i Lund.

Internet:
Gammelgården
Libris sökmotor hor Kungliga Biblioteket
Luleå kommun, (Bildtexten)
Nordisk familjebok, Uggleupplagan, om Läsare Jonas Bodell
Umeå Universitetsbibliotek (Historiska studier)

Muntliga källor:
Barbro Lindström, Piteå (vars morfar var "läsare" i församlingen).
Arne Lindgren, präst i Linköping, bördig från Öjebyn.

Ej använda källor/Litteraturtips:
Norrlandsläseriet : studier till dess förhistoria och historia fram till år 1830, John Holmgren, 1948.
Samhörighet och Separation, Curt Carlsson, 1979.
Separatismen i övre Norrland 1820-1855, Allan Sandewall, 1952. (Biografi)
Separatismen i övre Norrland efter 1855, Allan Sandewall, 1954. (Biografi)
Separatisterna i Piteåbygden, Staffan Bergman, särtryck ur Från bygd o vildmark, 1973
Väckelse och kyrka i nordiskt perspektiv : nordiska studier över brytningarna mellan kyrklig ordning och religiös folkrörelse under 1800-talet, Anders Pontoppidan Thyssen (utgivare), 1969.
Väckelsen i Piteåbygden, EFS-Norrbotten, Internet.
Ätt och Bygd 1959: Ur Norrländsk uppslagsbok om trävaruhandlaren, tryckeriägaren och religiöse ledaren Jonas Bodell (född 1811 Skällvik, död 1867) i Luleå.
Separatisterna splittrades i synen på nöjen, Piteåtidningen 20101008.