OSKAR JONSSON

1959 tog min pappa med mig upp och ut i denna fjällvärld på min första fjällvandring. Tidiga minnen från Oskar och hans fru Anna var att de "ojade" sig över pappa som tvingade på sina barn och senare barn-barn tunga ryggsäckar och drog ut dem i den otrampade fjällterrängen. I mer än fyrtio år har vi nu vandrat i dessa fjäll.
Anna gick bort 1985 och med henne försvann fjällmjölk, getost, hemkärnat smör, de mjuka pepparkakorna och hårda brödet som vi ofta rostade för att få det knaprigt, med en färsk öring på från fjällbäcken.
Gunnars ligger/låg en knapp dagsmarsch från vägen och Ränningsvallen där vi allt som ofta bor innan och efter våra vandringar med tillgång till dusch och ett helt släkte med trevliga "Larssöner".
Det tog 184 år (!!) innan vägen kom till Gunnars från det att Jon Gunnarsson, Oskars farfar, 1814 flydde krig och elände. Han slog ned sina bopålar i denna då oändligt mycket större vildmark. Sedan 1998 finns det en liten slingrande, guppig fjällväg som ej belastat statskassan med en enda krona.
Oskars farfar livnärde sig på fiske och att snara ripor, någon jägare var han ej då han aldrig ägde en bössa. 1820 fick Jon med sig en kvinna till Gunnars, Märet Larsdotter, tillsammans med tre getter och ett par fisknät.
Oskars far Jon Olsson (kallad Jo Orsa) föddes 1856. Ett sjusärdeles kärvt klimat gjorde att många yngre sökte sin lycka i USA, så även Jo Orsa. Han återvände dock efter kort tid till fädernegården och tog över den. Oskar och hans far byggde en damm med en enkel och vattendriven cirkelsåg på gårdstunet, där man kunde förädla det senvuxna och korta fjällvirket.
Mitt intresse för trä grundlades vid detta lilla såghus, som dessutom var ett suveränt fiskeställe. Oskar ruskade alltid på huvudet åt far och son som efter sina fjällvandringar alltid bar med sig trästycken från hans och sonen Henrys vedhög, (med åren så sparade de ovanliga bitar till "Lagermännen").
Oskar flyttade ner till Tännäs när han var dryga nittio år, på sitt hundrade år fick han högtidligt inviga den lilla fjällvägen. Nu ägs Gunnars i Fjätdalen av en familj med rötterna i den lilla "grannbyn" Ränningsvallen.
En varm fjällvän försvann, så även min far som jag tacksamt minns och bevarat i denna mäktiga och märkliga fjällvärld.

SKAMVRÅN
Det är cirka 50 år mellan de bilder som visas över Lillfjället och den lilla Fjällgården Gunnars.
Fjällandskapet på 2004 års bild är helt Renbetat!
Det pågår en Naturvåldtäkt i min, din och vår gemensamt ägda fjällvärld.
Varför det har blivit så och vem är ansvarig för att inget görs för att fjällnaturen skall få möjlighet att återhämta sig ÄR orsaken till denna Skamvrå.
Vi har lagar & förordningar, 65 § & 10 §, som har underordnats och Ignorerats.
Man kan som naturansvarig på länsstyrelsen frankt konstatera som han gjorde: "Det är inget nytt, så har det varit i tjugo år."
På min fråga: -Vem är det som äger problemet du eller jag? Så undrade han vad jag menade.
- Jag är fjällvandrare i våra fjäll och det är ditt jobb att se till så den biologiska mångfalden i vår fjällvärld bevaras och behålls.
Han och fler på länsstyrelsen har, som jag förstått, ett grannlaga arbete som i grova drag bottnar i en för mig helt osannolik och svårsmält problematik: Att få eller hålla rätt antal renar i vår fjällvärld!
Enligt högste ansvarige på länsstyrelsens renenhet så får det finnas
5 000 renar på 92 000 hektar. Enligt honom så finns det cirka 6 500 renar, andra säger att det finns 10 000 - 12 000 renar.
Det är tydligen skilda tolkningar på när, hur och vilka renar som skall inräknas i den för området maximala "kapaciteten" 5 000-9 200.
Att det är för många är för mig uppenbart och torde vara för envar som okulärt bildar sig en uppfattning om hur våra fjäll håller på att förvandlas till gigantiska grusåsar.
Jag ser vad jag ser under 45 års vandringar. De senaste 10 åren måste det varit mycket stor tillväxt på renhjordarna! Tack och lov är dom snälla, nyfikna och trivsamma när man råkar hamna mitt i en hjord och en grupp barn/ungdomar som är med uppskattar självklart både djuren och naturen.
Men trots detta så är dom för många och naturen klarar ej av detta vare sig på kort eller lång sikt. Någon "fogde" nämnde att man gjort pollentester och dylikt och konstaterat att fjällvärlden varit mer eller mindre renbetad för 1000 år sedan!! Det känns inte tryggt att höra den typen av argument, då det vore stor synd och skam om vi inte gemensamt hjälps åt att förhindra den utvecklingen.
Våra förvaltare har som jag ser det stora problem med att tillse så att förordningar och lagar tillämpas på ett acceptabelt sätt vad det gäller vår fjällmiljö.
Problem skall lösas av dem som påtagit sig ansvaret och arbetet, med därtill uppburen utkomst, samt av dem som är upphov till missförhållandena.
Svårare än så skall det ej behöva vara, klarar man ej av det så bör man entledigas från sitt Uppdrag.

På den äldre bilden ser man inte bara hur naturen påverkats av tidens oordning, utan här syns även en tydlig gräns mellan vad olika ägarförhållanden innebar och inneburet för den mer fysiska Kulturmiljön.
Staketet som går diagonalt över Gunnars gröna fält var och är skillnaden mellan statlig och privat ägd egendom. Oskar som ägde den del av Gunnars som man här kan skönja som ett mycket gott och exemplariskt förvaltarskap, tog inte bara hand om sin närmaste kulturmiljö utan såg till så att byggnader som tidigare stod på den gamla Håvallen sparades åt eftervärlden då deras djur och beten av skilda skäl fick mindre betydelse för fjällgårdens värv.
Den gamla fäbodstugan flyttade han på tidigt 1950-tal till sitt gårdstun, fähusbyggnader finns bevarade som bod och båthus på andra platser. Oskar tog hand om och vårdade sitt kulturarv på ett sällsynt och ansvarsfullt sätt!
Staten med sina olika "fogdar" och institutioner har gott om skäl att skämmas för ett flagrant och, som jag ser det, mycket klandervärt arbete då de i tysthet och kanske lönndom medverkat till ett Kulturmord över byggnader och kulturhistoriskt bevarandevärda fjällmiljöer. Den gamla
Gunnarsvallen där jag och mina syskon sitter på muren är ett skandalöst exempel på vanvård från Statens sida.
Vid samtal med länsantikvarien i länet är mitt intryck att här finns en ärlig och uppriktig vilja, men de sitter, som han sade, fast i ett "moment 22". Den operativa & ansvariga länsmyndigheten kan ej och får ej göra insatser inom kulturbyggnadsvården DÄR, då staten är fastighetsägare. Ett milt uttryckt absurt förhållande! Gunnarsvallen har av olika skäl undgått en historisk antikvarisk bedömning och finns ej med i någon byggnadsinventering så vitt jag vet efter olika kontakter med berörda på länsmuséet, länsantikvarieämbetet samt vårt Riksantikvarieämbete.
Jag har ett drygt 30-årigt förflutet med gamla byggnader och vården av dem i min del av landet i ryggsäcken. I mitt län, Örebro, skulle aldrig Staten tillåtas vanvårda en byggnadsmiljö som Gunnarsvallen som förmodligen är en av de äldsta fäbodarna i denna del av fjällvärlden, den kan vara äldre än Gunnars i Fjätdalen som vi vet grundades av Oskars farfar 1814. Vem bär ansvar och borde sitta här i skamvrån för detta KULTURMORD på en fäbodvallsmiljö som mycket väl kan vara 200-300 år gammal? En fråga av betydelse!
Det som är oerhört stötande i frågan är hur motarbetande och nekande "fogdar" gång efter gång lyckats avstyrka begäran från släkt och anhöriga som önskat köpa eller arrendera sin gamla fäderne vall. Från slutet av 1800-talet och för hela 1900-talet finns det god kunskap om vem och vilka som ägde och bedrev verksamhet här, då den tillhörde Fjällgården Gunnars. Vem som grundade och byggde denna vall kan vara svårt att få reda på. Men det skulle vara intressant att ta reda på när den byggdes. Därför har jag sökt tillstånd av berörda myndigheter att få ta några kärnårsringsprover på timmerstommen för en dendrokronologisk undersökning hos ett av Raä´s godkända labb för tidsbestämning, på året när. Sen kan Gunnarsvallens gamla slitna och vanvårdade bostadshus gott få höra: "Ja må den leva..."

Mats Lagerman vintern 2005

Galleri med försäljning

Sagoträpall
Av gammalt golvträ som Elsa Beskow lämnat sina fotspår på.
Elsa Beskow bodde på Liljendal åren 1908 och 1909. Det var här hon lärde känna trollskogarna. Tomtebobarnen, Pelles nya kläder, Hattstugan mfl sagor är skrivna och inspirerade av den sägenomspunna storskogen härom. Broder Puh´s och min familj om totalt 10 personer bodde här under ca: 20 års tid, efter en mycket omfattande renovering. Stort blev det när barn flyttar, så vi sålde gården till staten som byggde om det till behandlingshem för flickor, de gamla golven dög ej! För tunna och slitna sa de. Jag fick möjlighet att ta hand om dem och förädlar dem med varsam hand. Pelaren härör från den gamla bryggmästarbostaden i Kopparberg som revs till fromma för mer dryck/öl-produktion. Erik Lagerman var då med som lärling och lade beslag på hela timmerhögen som annars gått upp i rök i någon vedpanneanläggning!

Stenbord / bänk
Den gamla skifferskivan härstammar från Grythyttan där man brutit skiffer sedan sent 1600-tal. Denna låg länge och väl som marksten utanför Paul Gustafssons Järnaffär i vår hemby Ramsberg. Stockbenen lyckades Erik Lagerman få
tag på då han arbetade som lärling på utbyggnaden av Kopparbergs bryggeri, den gamla bryggmästarbostaden
fick där ge vika för nya byggnader. Den var byggd av dessa
smått gigantiska ståtimmerstockar och hade nog bränts upp
om inte sonen Erik Lagerman varit på plats.

Skurk & Skojarträ
Det är nog inte så många kyrkor som, likt Ramsbergs kyrka, "stoltserar" med en minnessten över en Tjuv och Bedragare. Men nu var ju den gode skurken något av en Bergslagens Robin Hood. Enligt historien så var det "bara" välbärgade och besuttna som utsattes för hans säregna och sägenomspunna skurkstreck.
Hyllor för olika ändamål har jag gjort av material från den gamla vedboden på Gammelbo Gård där Lasse-Maja genomförde en av hans mer berömda lurendrejerier. Någonstans på gården böt han om till "vacker mamsell" och lyckades få med sig hela gårdskassan! Det kan ha varit i Vedboden...

Stockbord / Bänk
Stock och ben lyckades sonen Erik Lagerman få tag på då han arbetade som lärling på utbyggnaden av Kopparbergs bryg-geri. Den gamla bryggmästarbostaden fick ge vika för nya byggnader. Den var byggd av dessa smått gigantiska ståtim-merstockar och hade nog bränts upp om inte Erik varit på plats. Hyllan under kommer från gammalt golvträ som Elsa Beskow lämnat sina fotspår på. Elsa Beskow bodde på Liljendal åren 1908 och 1909. Det var här hon lärde känna trollskogarna. Tomtebobarnen, Pelles nya kläder, Hattstugan mfl sagor är skrivna och inspirerade av den sägenomspunna storskogen härom. Broder Puh´s och min familj om totalt 10 personer bodde här under ca: 20 års tid efter en mycket omfattande renovering. Stort blev det när barn flyttar, så vi sålde gården till staten som byggde om det till behandlingshem för flickor, de gamla golven dög ej! För tunna och slitna sa de. Jag fick möjlighet att ta hand om dem och förädlar dem med varsam hand.