Visa källa för Påve

{{hänvisning|överhuvudet för den [[Romersk-katolska kyrkan]]|koptisk-ortodoxa patriarken av Alexandria|Koptisk-ortodox påve och patriark av Alexandria|patriarken av Ortodoxa kyrkan av Alexandria|Grekisk-ortodox patriark av Alexandria}}
{{Politisk befattning
| post = Påven
| namn_officiellt = [[Rom]]s [[biskop]]<br />[[Jesus Kristus|Jesu Kristi ställföreträdare]]<br />[[Petrus|Apostelns efterträdare]]<br />[[Romersk-katolska kyrkan|Universella kyrkans överhuvud]]<br />[[Italien]]s [[Primas (biskop)|primas]]<br />Romerska kyrkoprovinsens [[ärkebiskop]] och [[metropolit]]<br />[[Vatikanstaten|Vatikanstatens härskare]]<br />[[Gud]]s tjänares tjänare
| emblem = Emblem of the Papacy SE.svg
| emblemtext = [[Heliga stolen]]s vapen
| bild = Pope Francis in March 2013.jpg
| namn = [[Franciskus (påve)|Franciskus]]
| nuvarandesedan = 13 mars 2013
| titel = Hans Helighet
| residens = [[Vatikanen]]
| utses av = [[Kardinal]]skollegiet
| förste_innehavare = [[Petrus]] <small>enl. trad.</small>
| grundande =
| efterträdare =
| installation =
| hemsida = [http://www.vatican.va www.vatican.va]
}}
'''Påve''' (av latinets ''papa'' (PP.), "fader", av grekiskans πάπας, pápas, "fader", ursprungligen stavat πάππας, páppas), är titeln för [[biskop]]en av Rom, tillika [[Katolska kyrkan]]s högste ledare. Själva ordet "påve" kunde förr även användas om andra höga kyrkoledare. [[Patriark (kyrkligt ämbete)|Patriark]]en av Alexandria bär alltjämt titeln påve, liksom [[maronitiska kyrkan]]s överhuvud. Den romerske påven räknas inom bl.a. Katolska kyrkan som [[apostel]]n [[Petrus]] efterträdare eftersom Petrus anses vara den förste biskopen i Rom. Katolska kyrkan anser att den roll eller ämbete som gavs åt Petrus lever kvar och har getts till efterföljande biskopar i Rom. [[Jesus|Jesus Kristus]] själv anförtrodde kyrkan till Petrus: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka” ([[Matteusevangeliet]] 16:18).

Den nuvarande påven heter [[Franciskus (påve)|Franciskus]] efter Sankt [[Franciskus av Assisi]] och påbörjade sitt ämbete den 13 mars 2013.

== [[Statsöverhuvud]] ==
Påven är regent i [[Vatikanstaten]] och är som sådan representerad i [[Förenta nationerna]]. '''[[Heliga stolen]]''', som Vatikanstaten benämns i diplomatiska sammanhang, har officiella förbindelser med många stater, bland dem Sverige sedan 1982. Den påvliga administrationen handhas av [[kurian]].

== Påvedömets historia ==
Enligt kyrklig tradition ska aposteln [[Petrus]] ha lett [[kyrka]]n i Rom tillsammans med [[Paulus]], och båda skall ha lidit [[martyr]]döden under [[kejsar]] [[Nero]]s förföljelse på 60-talet e.Kr. Redan under de första århundradena hade den romerska kyrkan en ledande ställning, och man vände sig till påven för att få hjälp att avgöra kyrkliga och [[teologi]]ska tvister. Vid [[första konciliet i Nicaea]] 325 beslutades det att påven skulle vara högst i kyrkans [[hierarki]], över [[Patriark (kyrkligt ämbete)|patriark]]erna, varför bland annat påven [[Leo I (påve)|Leo I]] hade det avgörande ordet vid [[konciliet i Chalcedon]] 451. I den romerska rikskyrkan betraktades påven som ärkepatriarken, och han erkänns ännu idag av de [[Ortodoxa kyrkor|ortodoxa kyrkorna]] som den främste av patriarkerna, fastän de brutit med Katolska kyrkan.

Att påven fick en så ökad maktställning berodde på förhållandena efter det [[romerska riket]]s delning år 395. I öster förenade den [[Bysantinska riket|bysantinsk]]e [[kejsare]]n både den politiska och kyrkliga makten (se [[caesareopapism]]), och kyrkan var decentraliserad i fyra patriarkat, [[Konstantinopel]], [[Alexandria]], [[Antiochia vid Orontes|Antiochia]] och [[Jerusalem]]. I väster fanns ingen kejsare efter [[Västrom]]s fall år 476, och istället fick påven ensam ta både det kyrkliga och det politiska ansvaret. I en konstitution från år [[445]] bekräftar kejsar [[Valentinianus III]] den romerske biskopens primat.<ref>''The Papacy''. London: Weidenfeld & Nicolson 1997, s. 24. {{ISBN|0-297-83559-9}}</ref> När [[germanfolk]]en [[kristna]]des och det [[Medeltiden|medeltida]] västerlandet växte fram, var påven det sammanhållande bandet och den [[moral]]iska auktoriteten under tider av politisk splittring.
[[Fil:Perugino Keys.jpg|miniatyr|[[Perugino]] – "Kristus överlämnar himmelrikets nycklar till Petrus" (1481-1482), [[fresk]] i [[Sixtinska kapellet]].]]
Genom att det skapades ett västerländskt kejsardöme under [[Karl den store]] (krönt till kejsare av påven år 800) fick påven en central politisk betydelse. Genom grundandet av [[Kyrkostaten]] år 756 blev påven även världslig [[furste]] men samtidigt länstagare åt kejsaren. Också under de ottonska kejsarna på 900-talet var påve och kejsare sammanknutna i ett förhållande som långt ifrån alltid var harmoniskt, se bland annat [[gregorianska reformen]] och [[investiturstriden]]. Under påvarna [[Innocentius III]] (1198-1216) och [[Bonifatius VIII]] (1294-1303) stod påvedömet på höjdpunkten av sin politiska makt. Under 1300-talet följde ”[[påvarnas babyloniska fångenskap]]” i [[Avignon]] och därefter [[Östliga schismen|den stora schismen]], som bådadera innebar en nedgång för påvemakten. Krisen kunde bara övervinnas till priset av [[konciliarism]]en under [[Konciliet i Konstanz|Konstanzkonciliet]].

Den växande kritiken mot påvestolens hushållning och särskilt mot [[renässans]]påvarnas slöseri, bidrog till 1500-talets [[reformationen|reformation]], där påven, i protestantisk propaganda, ofta framställdes som [[antikrist]]. Genom [[tridentinska mötet]] (1545-1563) fastställdes på nytt påvens ställning som [[kyrka]]ns obestridde ledare, något som slutligen fick sin bekräftelse vid [[Första Vatikankonciliet]] 1869-1870 och läran om påvens [[Ofelbarhetsdogmen|ofelbarhet]] och universalepiskopat som lade hela det yttersta ansvaret för kyrkans lära och styrelse i hans hand. Denna påvliga möjlighet att fastslå en [[dogm]] utan ett koncilium, utan bara med en påvlig [[synod]], har i historien bara använts två gånger, 1854 under [[Pius IX]] ''[[Immaculata conceptio]]'', och 1950 under [[Pius XII]] ''[[Mariae Assumptio]]''. Medan konciliet pågick intogs [[Rom]] av italienska trupper, och [[Kyrkostaten]] uppgick i det nya [[Italien]]. Sedan påven varit ”fånge i [[Vatikanen]]” under nära 60 år, upprättades [[Vatikanstaten]] genom [[Lateranfördraget]] 1929.

Vid [[Andra Vatikankonciliet]] 1962-1965 betonades [[biskop]]arnas gemensamma ansvar för kyrkan på ett sätt som bröt men inte upphävde föregående århundradens påvliga centralisering. Under [[Johannes Paulus II]] har påven långt mer än tidigare blivit en massmedial gestalt.

===Lista över påvar===
* '''[[Lista över påvar]]'''

== Påveval ==
{{main|Konklav}}
Varje påve väljs av en särskild valkorporation, [[kardinal]]kollegiet, som då sammanträder i [[Sixtinska kapellet]] till en [[konklav]]. Den som väljs till påve behöver inte själv vara [[kardinal]], men i praktiken är detta ofta fallet. Vilken katolsk ogift man som helst kan dock väljas. I de få fall då en icke-biskop väljs, måste denne vigas till [[biskop]] innan han kröns till påve.

Fram till 1963 kröntes påven med den tredelade tiaran [[Triregnum]], enligt en över tusen år gammal [[rit]] som symboliskt utropade påven till bland annat härskare över världen.

En ny påve blir endast vald om han erhåller minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Har en påve valts eldar man så att det blir vit rök i skorstenen men om erforderlig majoritet inte har uppnåtts eldar de så det kommer svart rök ur skorstenen.

Genom historiens lopp har en rad personer gjort anspråk på att vara rättmätig påve, dock utan att de erkänts som sådan av den Romersk-katolska kyrkan. Dessa kallas [[Motpåve|motpåvar]].

== Påvens titlar ==
'''Påve'''ns officiella titlar publiceras enligt en fastställd ordning i [[Heliga stolen]]s årsbok [[Annuario Pontificio]]<ref>[http://www.libreriadelsanto.it/libri/9788820983550/annuario-pontificio-2010.html Annuario Pontificio]</ref> (inom parentes på [[italienska]]):

* [[Biskop]] av Rom (''Vescovo di Roma'')
* [[Jesus|Jesu Kristi]] ställföreträdare (''Vicario di Gesù Cristo'')
* Aposteln [[Petrus]] efterträdare (''Successore del principe degli apostoli'')
* Överhuvud för den [[Romersk-katolska kyrkan|universella kyrkan]] (''Sommo pontefice della chiesa universale'')
* Italiens [[Primas (biskop)|primas]] (''Primate d'Italia'')
* Romerska kyrkoprovinsens [[ärkebiskop]] och [[metropolit]] (''Arcivescovo e metropolita della Provincia Romana'')
* [[Vatikanstaten]]s härskare (''Sovrano dello Stato della Città del Vaticano'')
* [[Gud]]s tjänares tjänare (''Servo dei servi di Dio'')

Påven har ytterligare titlar utöver de som listas som officiella, men sedan 2006 ingår inte längre titeln "Västerlandets patriark" (''Patriarca dell'Occidente'') bland de som publiceras i årsboken.<ref>Vatikanradion: [http://sv.radiovaticana.va/storico/2006/03/22/vatikanen_titeln_v%c3%a4sterlandets_patriark_har_blivit_oanv%c3%a4ndbar/sv1-71601 Titeln "Västerlandets patriark" har blivit oanvändbar]</ref>

== Se även ==
* [[Johanna (påvinna)]]
* [[Lista över påvar]]
* [[Ofelbarhetsdogmen]]
* [[Tvist om påvens skägg]]
* [[Urbi et orbi]]
* [[Dalai Lama]]

==Referenser==
===Noter===
<references/>

===Källor===
* Duffy, Eamon, ''Helgon och syndare: en bok om påvarnas historia''. Skellefteå: Norma 2002. {{ISBN|91-7217-047-6}}
* Kelly, J.N.D., ''The Oxford Dictionary of Popes''. Oxford: Oxford University Press 1988. {{ISBN|0-19-282085-0}}
* Rendina, Claudio, ''The Popes: histories and secrets''. Santa Ana, California: Seven Locks Press 2002. {{ISBN|1-931643-13-X}}

==Vidare läsning==
* Cavallin, Lars, ''Påvar i moderna tider''. Ängelholm: Fredestad förlag 2006. {{ISBN|91-86428-27-6}}
* Dahlby, Frithiof, ''Påvelängd med korta notiser''. Stockholm: Studieboksförlaget 1962.
* Hägg, Göran, ''Påvarna: två tusen år av makt och helighet''. Stockholm: Wahlström & Widstrand 2006. {{ISBN|91-46-21324-4}}

== Externa länkar ==
* [http://www.vatican.va/ Vatikanens officiella webbplats]

{{Påvar}}

{{Påvliga symboler och ritualer}}

{{katolicism}}

[[Kategori:Påvar| ]]
[[Kategori:Latinska patriarker]]
[[Kategori:Kyrkliga titlar]]