Begravningsgudstjänst: Skillnad mellan sidversioner
Haeffner (diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'thumb|250px|Begravningsakt i [[Järfälla kyrka]] Med '''kyrklig begravning''' menas att jordfästningen, som ceremoni, hålls i...') |
Haeffner (diskussion | bidrag) |
||
| (En mellanliggande sidversion av samma användare visas inte) | |||
| Rad 4: | Rad 4: | ||
== Svenska kyrkan == | == Svenska kyrkan == | ||
För 78 % (år 2013) av dem som [[avliden|avlider]] i [[Sverige]] genomförs begravningsceremonin enligt [[Svenska kyrkan|Svenska kyrkans]] ordning. Prästen får inte frångå ordningen, vare sig innehåll eller ordningsföljd på ritualer med böner eller överlämnande till Gud etc. Begravningsceremonins officiella benämning är begravningsgudstjänst<ref>[https://www.svenskakyrkan.se/umea/begravningsgudstjanst Begravningsgudstjänst Svenska kyrkan]</ref> och ingår i samlingsbegreppet [[kyrklig handling]]. Dess tema, markerat i ritualets så kallade begravningsbön, är minnet av den avlidna, tröst och medkänsla med de efterlevande och påminnelse om det kristna hoppet om uppståndelse och evigt liv. | För 78 % (år 2013) av dem som [[avliden|avlider]] i [[Sverige]] genomförs begravningsceremonin enligt [[Svenska kyrkan|Svenska kyrkans]] ordning. Prästen får inte frångå ordningen, vare sig innehåll eller ordningsföljd på ritualer med böner eller överlämnande till Gud etc. Begravningsceremonins officiella benämning är begravningsgudstjänst<ref>[https://www.svenskakyrkan.se/umea/begravningsgudstjanst Begravningsgudstjänst Svenska kyrkan]</ref> och ingår i samlingsbegreppet [[kyrklig handling]] men är inte enligt defitionen ''[[kyrkliga handlingar]]''. Dess tema, markerat i ritualets så kallade begravningsbön, är minnet av den avlidna, tröst och medkänsla med de efterlevande och påminnelse om det kristna hoppet om uppståndelse och evigt liv. | ||
För Svenska kyrkans medlemmar är en begravningsgudstjänst i svenskkyrklig ordning avgiftsfri vad gäller [[präst]], kyrkomusiker samt kyrkorum eller kapell. Sång eller musik av solist kan dock vara en kostnad utöver det som ingår. Gudstjänsten planeras gemensamt av präst och dödsbo. | För Svenska kyrkans medlemmar är en begravningsgudstjänst i svenskkyrklig ordning avgiftsfri vad gäller [[präst]], kyrkomusiker samt kyrkorum eller kapell. Sång eller musik av solist kan dock vara en kostnad utöver det som ingår. Gudstjänsten planeras gemensamt av präst och dödsbo. | ||
=== Historisk kuriosa === | === Historisk kuriosa === | ||
I svensk kyrkohistoria så har inte begravningen med självklarhet haft en egen gudstjänst i kyrkorummet. Ursprungligen så skedde hela ordningen för jordfästningen utomhus på kyrkogården. Det var då inte ovanligt att besökarna till söndagens huvudgudstjänst passerade kistan i vapenhuset på vägen in till gudstjänsten eller fick beskåda den framme i koret under gudstjänstens gång<ref name=":0">{{Bokref|efternamn=Bexell|förnamn=Oloph|titel=Sveriges kyrkohistoria: 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid| | I svensk kyrkohistoria så har inte begravningen med självklarhet haft en egen gudstjänst i kyrkorummet. Ursprungligen så skedde hela ordningen för jordfästningen utomhus på kyrkogården. Det var då inte ovanligt att besökarna till söndagens huvudgudstjänst passerade kistan i vapenhuset på vägen in till gudstjänsten eller fick beskåda den framme i koret under gudstjänstens gång<ref name=":0">{{Bokref|efternamn=Bexell|förnamn=Oloph|titel=Sveriges kyrkohistoria: 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid|=|år=2003|sid=12-13}}</ref>. När man under 1800-talet fann sanitära fog för att instifta begravningsplatser utanför stadskärnan istället för att använda sig av den intilliggande kyrkogården så blev det vanligare att det hölls en begravningsgudstjänst i kyrkan för att sedan transportera kistan till begravningsplatsen för att jordfästa den framlidne<ref name=":0" />. | ||
Kremationer skedde först under slutet av 1800-talet. Det var åter igen sanitära orsaker till att förändringar i ordningen skulle ske. Svenska likbränningsföreningen grundades år 1882 som en intresseorganisation för att lik skulle brännas av sanitära skäl<ref>{{Bokref|efternamn=Bexell|förnamn=Oloph|titel=Sveriges kyrkohistoria: 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid|hämtdatum=|år=|sid=175}}</ref>. Föreningen bildade opinion men processen var inte helt enkel. En inomkyrklig debatt kring sakfrågan uppstod om huruvida man som präst fick förrätta en begravning om man visste att den avlidne skulle brännas, då detta gick emot traditionen att återbringa kroppen till jorden. Trots nedslag hos kyrkomötet så beslutade kungen en annan väg att gå och företeelsen blev legaliserad år 1888<ref>{{Bokref|efternamn=Bexell|förnamn=Oloph|titel=Sveriges kyrkohistoria: 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid|hämtdatum=|år=2003|sid=176-177}}</ref>. | Kremationer skedde först under slutet av 1800-talet. Det var åter igen sanitära orsaker till att förändringar i ordningen skulle ske. Svenska likbränningsföreningen grundades år 1882 som en intresseorganisation för att lik skulle brännas av sanitära skäl<ref>{{Bokref|efternamn=Bexell|förnamn=Oloph|titel=Sveriges kyrkohistoria: 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid|hämtdatum=|år=|sid=175}}</ref>. Föreningen bildade opinion men processen var inte helt enkel. En inomkyrklig debatt kring sakfrågan uppstod om huruvida man som präst fick förrätta en begravning om man visste att den avlidne skulle brännas, då detta gick emot traditionen att återbringa kroppen till jorden. Trots nedslag hos kyrkomötet så beslutade kungen en annan väg att gå och företeelsen blev legaliserad år 1888<ref>{{Bokref|efternamn=Bexell|förnamn=Oloph|titel=Sveriges kyrkohistoria: 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid|hämtdatum=|år=2003|sid=176-177}}</ref>. | ||
== Övriga kyrkliga samfund == | == Övriga kyrkliga samfund == | ||
En kyrklig begravning kan också hållas i någon [[frikyrka]] (till exempel [[pingstkyrkan]] eller [[ | En kyrklig begravning kan också hållas i någon [[frikyrka]] (till exempel [[pingstkyrkan]] eller [[baptism|baptistkyrkan]]) för deras medlemmar. (I Sverige kan även begravningar i [[Katolska kyrkan|katolska]] eller [[Ortodoxa kyrkor|ortodoxa]] kyrkorna anses som frikyrkliga.) I Finlands evangelisk-lutherska kyrka kan jordfästningen (ålderdomligt uttryck för begravningen) enligt lag i undantagsfall förrättas av annan än präst, exempelvis en frikyrkopastor, om den avlidne varit medlem av ett frikyrkosamfund. | ||
== Övriga religioner == | == Övriga religioner == | ||
Nuvarande version från 14 augusti 2024 kl. 18.42
Med kyrklig begravning menas att jordfästningen, som ceremoni, hålls i regi av ett kyrkosamfund.
Svenska kyrkan
För 78 % (år 2013) av dem som avlider i Sverige genomförs begravningsceremonin enligt Svenska kyrkans ordning. Prästen får inte frångå ordningen, vare sig innehåll eller ordningsföljd på ritualer med böner eller överlämnande till Gud etc. Begravningsceremonins officiella benämning är begravningsgudstjänst[1] och ingår i samlingsbegreppet kyrklig handling men är inte enligt defitionen kyrkliga handlingar. Dess tema, markerat i ritualets så kallade begravningsbön, är minnet av den avlidna, tröst och medkänsla med de efterlevande och påminnelse om det kristna hoppet om uppståndelse och evigt liv.
För Svenska kyrkans medlemmar är en begravningsgudstjänst i svenskkyrklig ordning avgiftsfri vad gäller präst, kyrkomusiker samt kyrkorum eller kapell. Sång eller musik av solist kan dock vara en kostnad utöver det som ingår. Gudstjänsten planeras gemensamt av präst och dödsbo.
Historisk kuriosa
I svensk kyrkohistoria så har inte begravningen med självklarhet haft en egen gudstjänst i kyrkorummet. Ursprungligen så skedde hela ordningen för jordfästningen utomhus på kyrkogården. Det var då inte ovanligt att besökarna till söndagens huvudgudstjänst passerade kistan i vapenhuset på vägen in till gudstjänsten eller fick beskåda den framme i koret under gudstjänstens gång[2]. När man under 1800-talet fann sanitära fog för att instifta begravningsplatser utanför stadskärnan istället för att använda sig av den intilliggande kyrkogården så blev det vanligare att det hölls en begravningsgudstjänst i kyrkan för att sedan transportera kistan till begravningsplatsen för att jordfästa den framlidne[2].
Kremationer skedde först under slutet av 1800-talet. Det var åter igen sanitära orsaker till att förändringar i ordningen skulle ske. Svenska likbränningsföreningen grundades år 1882 som en intresseorganisation för att lik skulle brännas av sanitära skäl[3]. Föreningen bildade opinion men processen var inte helt enkel. En inomkyrklig debatt kring sakfrågan uppstod om huruvida man som präst fick förrätta en begravning om man visste att den avlidne skulle brännas, då detta gick emot traditionen att återbringa kroppen till jorden. Trots nedslag hos kyrkomötet så beslutade kungen en annan väg att gå och företeelsen blev legaliserad år 1888[4].
Övriga kyrkliga samfund
En kyrklig begravning kan också hållas i någon frikyrka (till exempel pingstkyrkan eller baptistkyrkan) för deras medlemmar. (I Sverige kan även begravningar i katolska eller ortodoxa kyrkorna anses som frikyrkliga.) I Finlands evangelisk-lutherska kyrka kan jordfästningen (ålderdomligt uttryck för begravningen) enligt lag i undantagsfall förrättas av annan än präst, exempelvis en frikyrkopastor, om den avlidne varit medlem av ett frikyrkosamfund.
Övriga religioner
Avlidna som inte begravs efter en kristen ordning, kan begravas enligt annan religiös begravningsritual (såsom judisk eller muslimsk begravning), i en borgerlig begravningsceremoni eller helt utan ceremoni.
Se även
- Begravning¨av Jan-Olof Aggedal m.fl. (Svenskt gudstjänstliv. Årsbok årgång 73. Skriftserie Tro & Tanke 1998:6.) Uppsala 1998,
- [1]Statistik från Svenska kyrkan
Källor
- ↑ Begravningsgudstjänst Svenska kyrkan
- ↑ 2,0 2,1 Bexell, Oloph (2003). Sveriges kyrkohistoria: 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid. sid. 12-13
- ↑ Bexell, Oloph. Sveriges kyrkohistoria: 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid. sid. 175
- ↑ Bexell, Oloph (2003). Sveriges kyrkohistoria: 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid. sid. 176-177