Missionsprovinsen

Missionsprovinsen i Sverige
Vapensköld
Förkortning	MPr
Grundad	2003
Typ	Lutherskt kristen organisation
Juridisk status	Aktiv
Säte	Göteborg
Betjänad region	Sverige
Officiella språk	Svenska
Missionsbiskop	Bengt Ådahl
Biskopens adjunkt	Jakob Okkels
Nyckelpersoner	Bengt Birgersson, Arne Olsson, Roland Gustafsson
Ansluten till	International Lutheran Council
Webbplats	Missionsprovinsen i Sverige
Tidigare namn	Missionsprovinsen i Sverige och Finland
Nyhetsbrev	Sändebrevet

Missionsprovinsen i Sverige är ett fristående konservativt lutherskt kristet samfund i Sverige, grundat 2003. Organisationen anses av Svenska kyrkan som en egen fristående kyrkobildning, medan Missionsprovinsen anser sig utgöra "ett fritt stift i den andliga traditionen från Svenska kyrkan". Missionsprovinsens missionsbiskop är sedan april 2019 Bengt Ådahl.

Missionsprovinsen är bildad som en reaktion mot Svenska kyrkans orientering åt en alltmer liberal teologi, och som en följd av utvecklingen i ämbetsfrågan då Svenska kyrkan 1993 beslöt att inte prästviga dem som inte kan tänka sig att samarbeta med prästvigda kvinnor. Organisationen har sina rötter dels i gudstjänstgemenskaper, dels i organisationer som Svenska kyrkans fria synod och Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen. Den har i viss mån skapats med den anglokatolska Forward in Faith som förebild.

Lära

Missionsprovinsens lära grundar sig på Bibeln, som provinsen bekänner vara Guds ord. Provinsen håller sig även till de tre gammalkyrkliga trosbekännelserna som sammanfattning av Bibelns lära och till den oförändrade Augsburgska bekännelsen, så som den erkändes av Uppsala kyrkomöte 1593. Även de andra böckerna i Konkordieboken lyfts fram som hörande till provinsens lärogrund. Missionsprovinsen betonar också kontinuiteten i Svenska kyrkans tradition, som en del av kyrkan i Sverige med en oförändrad luthersk bekännelse. I praktiken finns dock en ej försumbar teologisk spännvidd inom Missionsprovinsen, bland annat beroende på att den bildats av personer som förenats av motståndet mot kvinnliga präster men som inte alltid är eniga om den kristna tron i övrigt.

Missionsprovinsens grundare såg bildandet av provinsen som en fortsättning på 40 års kamp för att bevara Svenska kyrkans arv, med början vid 1958 års beslut att öppna prästämbetet för kvinnor som man menade var ett brott både mot Bibelns ord och kyrkans tradition. Utöver detta har Missionsprovinsen också blivit känd för sin inställning till bland annat homosexualitet och abort. Provinsen menar att utlevd homosexualitet strider mot Guds vilja, och att livet börjar vid befruktningen, varför abort är att avsluta en medmänniskas liv. Missionsprovinsen avvisar också evolutionsteorin.

Historia

Bakgrund

Under 1900-talet orienterade sig Svenska kyrkan alltmer åt den liberala teologin. Prästvigning av kvinnor, välsignelser och senare kyrkliga vigslar av homosexuella par samt nedtoning av mycket av det som kyrkan tidigare sett som synd har lett till spänningar mellan Svenska kyrkans ledning och mer konservativa grupper. De som orienterar sig mot en mer bokstavlig läsning av Bibeln, ett tydligare fasthållande vid den lutherska bekännelseskriften konkordieboken eller vid den allmänkyrkliga traditionen har sett sig marginaliserade. Frågan om kvinnliga präster och hur de olika åsikterna ska hanteras har varit en viktig vattendelare. Hållningen mot dem som inte accepterar kvinnliga präster hårdnade allteftersom, tills Svenska kyrkan 1997 införde villkoret i sin kyrkoordning att den som skall prästvigas måste ha "förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön" vilket innebar att prästkandidater som inte accepterade kvinnliga präster inte kunde prästvigas i Svenska kyrkan.

Missionsprovinsen är sprungen dels ur kyrkopolitiska strävanden, dels ur församlingsgemenskaper vid sidan om Svenska kyrkans vanliga. En samlingspunkt var Linköpingsmötena, där biskop emeritus Bertil Gärtner mellan 1997 och 2002 samlade konservativa kristna från olika svenskkyrkliga traditioner såsom gammalkyrkliga och högkyrkliga. Förslaget med en missionsprovins som skulle ordna prästvigning åt de manliga prästkandidater som Svenska kyrkan inte ville prästviga lades fram på en serie möten inom Kyrklig samling, under 2000-talets första år. En arbetsgrupp tillsattes vid ett möte i Göteborg 15 augusti 2002, och 6 september året därpå bildades Missionsprovinsen.

Gudstjänstgemenskaper av personer som inte tyckte om förändringarna i Svenska kyrkan och inte önskade bevista gudstjänster förrättade av kvinnliga präster samlades exempelvis i Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro och Lutherstiftelsen, i vad som senare blev koinonian Katakomben i Göteborg och i Stockholmsdekanatet av Svenska kyrkans fria synod, som senare utvecklade sig till en av Missionsprovinsens första församlingar under namnet Stefanus koinonia.

Grundande och biskopsvigning

Inför bildandet av Missionsprovinsen skedde flera samråd mellan ovan nämnda inomkyrkliga grupper och Missionsprovinsens Stödförening bildades. Själva Missionsprovinsen grundades i Göteborg den 6 september 2003 genom att ett grundläggningsdokument undertecknades. En provinsordning (föreningens stadgar) antogs 17 april 2004. Dess förste missionsbiskop, förre kyrkoherden Arne Olsson, vigdes den 5 februari 2005 av biskop Walter Obare Omwanza från Evangelical Lutheran Church of Kenya med flera assisterande biskopar från olika länder.22 och 23 april 2006 vigdes även två biträdande biskopar - Lars Artman och Göran Beijer.

Inför biskopsvigningen hade Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop KG Hammar i brev varnat Obare för att genomföra projektet. På grund av biskops- och prästvigningarna slog Hammar fast Svenska kyrkans ståndpunkt, att Missionsprovinsen därmed bildat en självständig kyrka. Missionsprovinsen själva fortsätter hävda att man är en inomkyrklig organisation medan Svenska kyrkan konsekvent avsätter de av sina egna präster som vigs till tjänst i en annan kyrka, fram till 2012 6 personer inom Missionsprovinsen. Fram till 2012 har Missionsprovinsen vigt 37 präster, varav mer än hälften i Finland, samt tre diakoner.

Senare utveckling

Missionsprovinsen har successivt upprättat fler gudstjänstgemenskaper i Sverige. Den 27 mars 2010 vigde missionsbiskop Arne Olsson Roland Gustafsson till sin efterträdare. Stödföreningen ansågs ha tjänat ut sin roll som stödstruktur vid Missionsprovinsens uppbyggnad och lades därför ner 31 december 2012. Den 17 november samma år grundades istället Sankt Sigfrids trosgemenskap.

Under 2009 kom Missionsprovinsen att utvidga sin verksamhet till Finland. Detta skedde genom anslutningen av Finska Lutherstiftelsen och deras koinonior. Den 20 mars 2010 vigdes Matti Väisänen till biträdande biskop över Finland. Den 11 augusti samma år fråntogs han på samma sätt som sina svenska kolleger sitt prästämbete i Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland. Den 16 mars 2013 bildade koinoniorna i Finland Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland och Risto Soramies valdes till dess förste biskop. Den 4 maj vigdes han till biskop av Missionsprovinsens biträdande biskop för Finland Matti Väisänen, som den sista uppgiften i sitt ämbete. Missionsprovinsen återgick därefter till att i huvudsak vara verksam i Sverige.

Den 24 mars 2012 vigde missionsbiskop Roland Gustafsson i Tromsø Thor Henrik With till biskop för de norska valgmenighetene, motsvarigheten till Sveriges koinonior. Den 20 april 2013 bildade dessa Det evangelisk-lutherske stift i Norge.

Inför svenska riksdagens beslut om könsneutrala äktenskap 2009, sände Missionsprovinsens biskopar ut ett biskopsbrev, där man försvarar en traditionell tolkning av äktenskapet.

Provinsen omfattade 2009-2013 även Finland.