Codex Sinaiticus: Skillnad mellan sidversioner
Haeffner (diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'thumb|En sida ur '''Codex Sinaiticus'''<br />Ester 2:3-8 '''Codex Sinaiticus''' (London,...') |
Haeffner (diskussion | bidrag) |
||
Rad 19: | Rad 19: | ||
== Externa länkar == | == Externa länkar == | ||
* [http://www.codexsinaiticus.org/en/ ''The Codex Sinaiticus Project''] | * [http://www.codexsinaiticus.org/en/ ''The Codex Sinaiticus Project''] | ||
{{Commons|Category:Codex Sinaiticus}} | {{Commons|Category:Codex Sinaiticus}} | ||
[[Kategori:Bibeln]] | [[Kategori:Bibeln]] |
Nuvarande version från 24 juli 2021 kl. 16.41
Codex Sinaiticus (London, Brit. Libr., Add. 43725; Gregory–Aland no. א (Aleph) eller 01) är en komplett majuskelhandskrift på pergament av Nya Testamentet och innehåller andra hälften av Gamla Testamentet samt Barnabasbrevet och delar av Hermas Herden.
Avskrivet omkring mitten av 300-talet på grekiska, och har tillkommit i antingen Egypten eller Palestina. Det är tillsammans med Codex Vaticanus bland de mest värdefulla handskrifterna för Bibelns textkritik.
Handskriften återfanns 1844 av den tyske teologen Constantin von Tischendorf under en forskningsresa till St. Katarinaklostret vid Sinai berg. Han fick tillåtelse av munkarna att ta med sig delar av manuskriptet och dessa har sedan dess förvarats i Leipzigs universitetsbibliotek. Vid ytterligare ett besök 1859 lyckades han övertala munkarna att skänka återstoden av manuskriptet till den ryske tsaren. Denne gav 9 000 rubel till klostret som ersättning och klenoden hamnade i Ryska nationalbiblioteket i Sankt Petersburg. 1933 köpte British Museum handskriften av Sovjetunionen för £100.000, som samlades ihop genom en folkinsamling. Under ett restaureringsarbete 1975 i Katarinaklostret upptäckte munkarna ett rum under St. Georgs kapell som innehöll ett antal pergamentblad och bland dem ytterligare tretton blad av handskriften.
Codex Sinaiticus är nu delat i fyra olika delar: 43 blad finns i Leipzigs universitetsbibliotek, 347 blad i British Library i London, 12 blad och 14 fragment i St. Katarinaklostret och 3 blad i ryska nationalbiblioteket i St. Petersburg.
I juni 2005 startades ett gemensamt projekt för de fyra biblioteken under ledning av British Library för att åstadkomma en digital utgåva av handskriften och samtidigt utföra kompletterande undersökningar av pergamentfragmenten.
En översättning av de fyra evangelierna till gammalsyriska från 200- eller 300-talet, kallas Codex Sýrus Sinaíticus, och återfanns 1892 i Katarinaklostret. Detta är den äldsta kända versionen av Vetus syra, som Peshittabibeln bygger på.
Källor
Se även
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Codex Sinaiticus.