Haeffner, Jan Fredrik Sigfrid

Artikel under arbete

Jan, FREDRIK, Sigfrid Haeffner är en svensk specialist i allmän medicin (distriktsläkare). Född den 2 maj 1948 på Bäckefors sjukstuga. Döpt i Gunnarsnäs kyrka. Föräldrar: Arne Haeffner och Elsa Haeffner. Uppvuxen i Dals Rostock till september 1960. Båda föräldrarna arbetade på Kroppefjälls sanatorium, Pappa som kontorist/vik syssloman, och mamma som laboratoriesköterska. 1960 lades sanatoriet ned eftersom behovet av tuberkulossjukhus drastiskt hade minskat i Sverige. Familjen flyttade då till Vänersborg där pappa började som kontorist på Vänersborg lasarett och mamma som sköterska på Centraldispensären i Vänersborg.

Fredrik gick första och andra klass i B-skolan i Rud, Ör, några km söder om Dals Rostock. Vi, som bodde i Rostock, fick då åka taxi varje skoldag till Ör. Det var en Ford, V8 vi åkte med. En av kamraterna hette Dan och bodde vid samma väg som jag. Han var son till stinsen. För på den tiden hade Dals Rostock en egen järnvägsstation. Vi hade träbänkar med lock så vi kunde förvara våra läroböcker i bänken. Längst fram i bänken fanns en ränna för pennor och en liten grop för bläckhornet. För skrev gjorde vi med blyerts eller penna med stålstift som vi doppade i bläcket. Det var bara Karl, som var vänsterhänt, som fick använda reservoarpenna. Välskrivning var ett ämne i skolan, med bläckpenna. Det var det enda ämnet jag hade dåligt betyg i.

Skolan hade två stora skolsalar och invid vardera av dessa ett långsmalt entrerum. Det var en B-skola, dvs flera klasser fanns i varje klassrum. Vårt entrerum hade ett långbord där vi satt och åt vår medhavda lunch. Ett par smörgåsar i en njurformad plåtburk och en termos med varm choklad. Ingen ståltermos här inte. Det var en insats av dubbelväggigt glas, insatt i en rund plåtcylinder. Korken var verkligen av kork eller en expanderbar kork av plast. Skollunch infördes många år senare, slutet av 60-talet tror jag i Vänersborg. Jag förvarade min lunch och böcker i en portfölj av en modell som kallades "bandyportfölj". Jag har den fortfarande kvar. Den var trasig nån gång på 70-talet och jag minns att jag satt på läktaren i Allhelgonakyrkan i Lund och sydde nya sömmar i gavlarna. Jag sjöng i Allhelgonakyrkans kör och mellan psalmer och körsång kunde vi läsa läxor eller arbeta tyst på läktaren. Toaletterna fanns på gården och var torrdass. Skolgården var en grusplan. Men vissa ställen kunde man sopa fram en lite jämnare yta och där "pottade vi kula". Små stenkulor rullades i tur och ordning mot den andres lilla pyramid av 3-1 kulor. Om man träffade hans pyramid fick man dessa kulor. Kulorna förvarades i en kulpåse som stängdes med en snörning. De vanliga kulorna var av sten i två lager, men det fanns också glaskulor, genomskinliga med färgade vingar inuti. Dom var särskilt åtråvärda för dom var lite större och träffade bättre. Annars lekte vi "tafatt", som en del kallar "kull".

Läraren hette Elna Pettersson, vi kallade henne "Petla", fast inte så hon hörde det.

Från tredje klass gick jag i skolan i Rostock. Den låg vid samma väg där jag bodde. Min klasslärare hette Rickard Edgren. Han var en bra lärare men, som de flesta lärare tillrättavisade han elever som gjorde något ofog. Vanligen luggade han, dvs tog i håret vid tinningen och drog hårt uppåt en liten stund. En enda gång blev jag luggad av honom, varför minns jag inte. Vi stod i korridoren. Sånt minns man! Rickards son, Olof Edgren, har jag träffat för några år sedan. Vi bor båda numera i eller nära Karlstad och vi är båda engagerade i Svenska Kyrkan och träffas fortfarande. En annan lärare tog till värre tillrättavisningar. Minst en elev örfilade han så hårt att elevens trumhinna sprängdes. Han slog också många elever på fingrarna med pekpinnen. Många pekpinnar har han avverkat. Dom var av trä då. Han blev anmäld och förflyttad.

Den heter nu Karolinerskolan. Där gick jag till klass fem och sedan flyttade vi.

I september 1960 flyttade vi in på Trollvägen 22 i Vänersborg, i området Mariedal. Jag började i Vänersborgs Realskola klass 1:5. Pappa fick jobb som kontorist på Vänersborgs lasarett och mamma blev sköterska på Centraldispensären. Bl a Dr Salander. Den låg i ett gult hus mitt emot kyrkogården vid Trons kapell.

I november 1962 dog pappa. Han hade sedan ungdomen astma och medicinerade med det som då fanns tillgängligt. Trots detta rökte han flitigt, John Silver, utan filter. Han dog av s.k. Cor Pulmonale, hjärtförstoring. Jag minns fortfarande i detalj hur mamma ropade på mig, där jag var i mitt rum. Vi startade hjärt-lungräddning tillsammans. Jag kände hur hans revben knäcktes. Ambulansen körde fel först, till Trollebovägen, vi bodde på Trollvägen. Jag tror han var bortom räddning redan när de körde iväg.

Jag konfirmerades i Vänersborgs kyrka 1964 för prästen Klas Jakobsson, första nattvardsgången 25 och 26 april 1964. Jag fick då av kyrkan en 1917 års bibel, tryckt 1962.

Jag tog studenten med utmärkta betyg från Reallinjens matematiska gren. Bäst på den grenen. På den tiden fanns muntliga förhör i studentexamen. Jag hade muntligt i Matematik, Kemi och Engelska. Fick högsta betyg i alla dessa ämnen och flera till.

Efter studenten åkte jag på läger i Frankrike med en ideell organisation för att bygga en mur åt ett hem för psykiskt handikappade som det hette då. Väldigt trevligt. Träffade två flickor, en italienska och en fransyska, Chantal. Hon besökte mig i Vänersborg något år senare.

Senare på sommaren åkte jag som volontär för Svenska Röda Korset till Nigeria, tillsammans med andra ungdomar från Norge och Finland. Vi reste runt bland byarna och höll föreläsningar om hygien, hur man bygger latriner, skyddar sig mot malaria samt vaccinerade mot smittkoppor. Tack vare den världsvida vaccinationskampanjen är sjukdomen nu utrotad.

Jag kom hen i augusti 1969 och började i september på Anatomen i Lund, dvs läkarutbildningen. Vi hade Carl-Herman Hjortsjö som lärare. Anatomikursen var två terminer. Andra terminen hade vi dissektioner, dvs preparerade likdelar som vi skulle utforska med skalpell och sax. Det var 4 olika "duggor", dvs tentamina, på benet, armen, bålen och huvudet. Anatomi var ett viktigt ämne på den tiden och det har jag haft väldig nytta av hela livet, både som ortoped och distriktsläkare.

Andra terminen hade vi ett ämne till, Histologi, dvs vävnaders mikroskopiska utseende. En gång kom en grabb för sent till en föreläsning, varvid professorn sa: Jaså, du ska bli patolog. Det är enda stället där patienterna inte klagar på om man kommer för sent. (En patolog sysslar bara med döda personer). Sedan följde medicinsk kemi, fysiologi, vardera en termin. Så fick man sin Medicine Kandidat titel. Så stolt man var över sin första akademiska titel.

Efter detta kom så äntligen den kliniska stadiet i utbildningen, dvs när man började tjänstgöra på sjukhuset. Det började med "proppen" - det propedeutiska skedet. Man hade föreläsningar på sjukhuset i stället för, som tidigare, på särskilda institutioner. Vi fick lära oss undersökningsteknik

Under studietiden arbetade jag som underläkare på ortopeden i Lund. Det var ett slitigt jobb men lärorikt. Fotmottagning i 2 timmar med drygt 20 patienter. Man hade tre rum och gick emellan. Pappersjournalen satt i ett fack utanför dörren. Man läste på, som hastigast, gick in och undersökte patienten, fattade beslut om behandling och lämnade patienten. Patienten var förberedd och lämpligt avklädd av en undersköterska. Skulle det gipsas om så var gipsen avtagen och alltförberett för ny gipsning. Jag skötte åkomman, undersköterskan skötte patienten. Där formades till dels mitt beslut att bli distriktsläkare, så jag fick sköta patienten själv.

Under sluttampen på studierna arbetade jag på Sjukgymnastikavdelningen vid Lunds lasarett. Det var en specialavdelning på universitetssjukhuset där man jobbade tätt tillsammans med sjukgymnaster och med ortopedisk medicin, dvs rörelseapparaten utan kniv. Jag lärde mig mycket av mina två lärare, Ulrich Moritz och Hans Schmid.

Jag var medlem i Svensk Förening för Ortopedisk Medicin (SFOM) och var med på flera kurser på olika ställen, bl a i Rättvik 1976. Jag minns hur vi tittade på TV angående valet och de borgerliga vann. Några kamrater och jag bildade en kör "Manipullakören" och uppträdde på kvällarna. Vi lärde ju oss en teknik som kallas manipulation, det som kiropraktorer idag sysslar med. Några år var jag sekreterare i föreningen.

Källor

Personlig kännedom (mig själv)