Kyrkoplikt: Skillnad mellan sidversioner
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
'''Kyrkoplikt''' var | [[Bild:Swedish duty stool (pliktpall).jpg|miniatyr|Pliktpall från [[Garnisonskyrkan, Göteborg|Garnisonskyrkan i Göteborg]].]] | ||
'''Kyrkoplikt''' var ett slags straff som användes i Sverige och Finland fram till mitten av 1800-talet. Det innebar att den dömde skulle offentligt bekänna sitt brott och uttrycka sin ångerfullhet inför församlingen. Straffet utdömdes av världslig domstol men verkställdes i kyrkan som en del av [[kyrkotukt]]en. Begreppet "kyrkoplikt" har dock inte något med förpliktelse att gå till kyrkan att göra, utan detta kallas [[kyrkogångsplikt]]. | |||
==Historia== | |||
Kyrkoplikten återgick på en [[medeltid]]a tradition om grova brottslingars uteslutande från [[gudstjänst]]en och former för återupptagande i gemenskapen, och åtföljde de flesta grövre brott. Det var alltså en form av offentlig [[bikt]], där en brottsling erkände och ångrade sin handling och därefter blev förlåten och återupptogs i sin församling. | |||
Kyrkoplikt fick ofta även avsluta andra straff. [[1571 års kyrkoordning]] statuerade att förseelser mot den allmänna kyrkotukten kunde bestraffas såväl med avstängande från gudstjänsten eller böter till kyrkokassan som med "nedsliga straff", dvs [[skamstraff]], som att tvingas stå med blottat huvud i kyrkdörren, [[straffstock]], [[skampåle]] och liknande. Även som en del av straffet för grövre brott kunde rätten utdöma kyrkoplikt. | |||
Kyrkoplikt kunde ursprungligen utdömas av både kyrkan och världsliga domstolar. Från och med [[1686 års kyrkolag]] kunde den endast utdömas av världsliga domstolar, ([[häradsrätt]] eller [[rådhusrätt]]), för brott. | |||
År 1741 infördes två typer av kyrkoplikt: den ''uppenbara'' och den ''enskilda''.<ref name="ReferenceA"/> | |||
Lagstiftningen om kyrkoplikt avskaffades i Sverige 4 maj 1855, i samband med avskaffandet av skampåle och övriga skamstraff. Enligt förordningen av år 1855 skulle de brottslingar, som enligt tidigare lag hade dömts till kyrkotukt, inte få ta emot nattvarden innan de hade genomgått [[skriftermål]]. I Finland genomfördes samma reform 1864. | |||
År 1918 upphörde varje form av kyrklig påföljd av världslig domstol utdömt straff. | |||
===Uppenbar kyrkoplikt=== | |||
Den uppenbara kyrkoplikten var den som ursprungligen gällde som kyrkoplikt fram till reformen 1741. Den innebar att man inför sockenborna i den [[församling]], där man bodde, gick upp på den så kallade [[pliktpall]]en<ref name="ReferenceA">Svensk uppslagsbok, 1936, Bd 16 sid 496</ref> längst bak i kyrkan under den allmänna gudstjänsten, erkände sin skuld och betygade sin ånger, varefter den brottslige sedan formellt fick förlåtelse och återupptogs i församlingen. | |||
Uppenbar kyrkoplikt utdömdes för dem som hade benådats från dödsstraff samt dem som hade avtjänat straff för grövre brott som stöld, misshandel av föräldrar, [[hor]] och sexualbrott. | |||
Genom reformen av år 1741 avskaffades den uppenbara kyrkoplikten för sexualbrott. Orsaken var att uppenbar kyrkoplikt då var det vanligaste straffet för [[lönskaläge]], och att ogifta mödrar tillhörde de som kanske oftast bestraffades på detta sätt, något som upplevdes som ett skamstraff och innebar en så svårt stigmatiserande social brännmärkning att den sågs som en klar orsak till en hel del av de barnamord som utfördes av ogifta mödrar vid denna tid.<ref name="ReferenceB">Ohlander, Ann-Sofie, Kärlek, död och frihet: historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige, Norstedt, Stockholm, 1985</ref> Detta argument möttes av stort motstånd från prästeståndet i ståndsriksdagen, men straffet avskaffades trots det för sexualbrott för att förhindra barnamord, en reform som kan betraktas som en föregångare till Barnamordsplakatet.<ref name="ReferenceB"/> | |||
===Enskild kyrkoplikt=== | |||
Den enskilda kyrkoplikten innebar att brottslingen i [[sakristia]]n eller i kyrkan före eller efter gudstjänsten, enbart i närvaro av prästen och några av denne utvalda församlingsmedlemmar, erkände sitt brott och betygade sin ånger, innan den återupptogs i församlingen. | |||
Efter reformen 1741 utdömdes enskild kyrkoplikt främst för sexualbrott, dvs hor, [[lägersmål]] etc, samt mindre stölder som snatteri. | |||
== Se även == | == Se även == | ||
| Rad 10: | Rad 34: | ||
== Källor == | == Källor == | ||
* [https://digitaltmuseum.se/011023480511/tjuvpall Digitalt Museum] | * [https://digitaltmuseum.se/011023480511/tjuvpall Digitalt Museum] | ||
* [http://runeberg.org/nfai/0181.html Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd] | |||
<references/> | |||
[[Kategori:Kyrkliga straff]] | [[Kategori:Kyrkliga straff]] | ||
[[Kategori:Kyrkohistoria]] | |||
'''Kyrkoplikt''' var en form av kyrkotukt, ett straff som utdömdes av världslig domstol, men skulle avtjänas i kyrkan, enligt kyrkolagen från 1686. Straffet innebar att den dömde skulle stå eller knäböja på en särskild pall under gudstjänsten. Efter särskilt kungörande från prästen skulle den dömde offentligt bekänna sin synd, ge uttryck för sin ånger och ta emot avlösning (få förlåtelse). I och med detta kunde den straffade återupptas i församlingens gemenskap och åter delta i nattvardsfirande. | |||
Kyrkoplikt fanns redan under medeltiden, skrevs in i kyrkolagen 1686 och avskaffades 1855. År 1918 avskaffades varje form av kyrklig påföljd av borgerligt straff och dom." | |||
Versionen från 9 september 2022 kl. 15.57
.jpg)
Kyrkoplikt var ett slags straff som användes i Sverige och Finland fram till mitten av 1800-talet. Det innebar att den dömde skulle offentligt bekänna sitt brott och uttrycka sin ångerfullhet inför församlingen. Straffet utdömdes av världslig domstol men verkställdes i kyrkan som en del av kyrkotukten. Begreppet "kyrkoplikt" har dock inte något med förpliktelse att gå till kyrkan att göra, utan detta kallas kyrkogångsplikt.
Historia
Kyrkoplikten återgick på en medeltida tradition om grova brottslingars uteslutande från gudstjänsten och former för återupptagande i gemenskapen, och åtföljde de flesta grövre brott. Det var alltså en form av offentlig bikt, där en brottsling erkände och ångrade sin handling och därefter blev förlåten och återupptogs i sin församling.
Kyrkoplikt fick ofta även avsluta andra straff. 1571 års kyrkoordning statuerade att förseelser mot den allmänna kyrkotukten kunde bestraffas såväl med avstängande från gudstjänsten eller böter till kyrkokassan som med "nedsliga straff", dvs skamstraff, som att tvingas stå med blottat huvud i kyrkdörren, straffstock, skampåle och liknande. Även som en del av straffet för grövre brott kunde rätten utdöma kyrkoplikt.
Kyrkoplikt kunde ursprungligen utdömas av både kyrkan och världsliga domstolar. Från och med 1686 års kyrkolag kunde den endast utdömas av världsliga domstolar, (häradsrätt eller rådhusrätt), för brott.
År 1741 infördes två typer av kyrkoplikt: den uppenbara och den enskilda.[1]
Lagstiftningen om kyrkoplikt avskaffades i Sverige 4 maj 1855, i samband med avskaffandet av skampåle och övriga skamstraff. Enligt förordningen av år 1855 skulle de brottslingar, som enligt tidigare lag hade dömts till kyrkotukt, inte få ta emot nattvarden innan de hade genomgått skriftermål. I Finland genomfördes samma reform 1864.
År 1918 upphörde varje form av kyrklig påföljd av världslig domstol utdömt straff.
Uppenbar kyrkoplikt
Den uppenbara kyrkoplikten var den som ursprungligen gällde som kyrkoplikt fram till reformen 1741. Den innebar att man inför sockenborna i den församling, där man bodde, gick upp på den så kallade pliktpallen[1] längst bak i kyrkan under den allmänna gudstjänsten, erkände sin skuld och betygade sin ånger, varefter den brottslige sedan formellt fick förlåtelse och återupptogs i församlingen.
Uppenbar kyrkoplikt utdömdes för dem som hade benådats från dödsstraff samt dem som hade avtjänat straff för grövre brott som stöld, misshandel av föräldrar, hor och sexualbrott.
Genom reformen av år 1741 avskaffades den uppenbara kyrkoplikten för sexualbrott. Orsaken var att uppenbar kyrkoplikt då var det vanligaste straffet för lönskaläge, och att ogifta mödrar tillhörde de som kanske oftast bestraffades på detta sätt, något som upplevdes som ett skamstraff och innebar en så svårt stigmatiserande social brännmärkning att den sågs som en klar orsak till en hel del av de barnamord som utfördes av ogifta mödrar vid denna tid.[2] Detta argument möttes av stort motstånd från prästeståndet i ståndsriksdagen, men straffet avskaffades trots det för sexualbrott för att förhindra barnamord, en reform som kan betraktas som en föregångare till Barnamordsplakatet.[2]
Enskild kyrkoplikt
Den enskilda kyrkoplikten innebar att brottslingen i sakristian eller i kyrkan före eller efter gudstjänsten, enbart i närvaro av prästen och några av denne utvalda församlingsmedlemmar, erkände sitt brott och betygade sin ånger, innan den återupptogs i församlingen.
Efter reformen 1741 utdömdes enskild kyrkoplikt främst för sexualbrott, dvs hor, lägersmål etc, samt mindre stölder som snatteri.
Se även
Källor
Kyrkoplikt var en form av kyrkotukt, ett straff som utdömdes av världslig domstol, men skulle avtjänas i kyrkan, enligt kyrkolagen från 1686. Straffet innebar att den dömde skulle stå eller knäböja på en särskild pall under gudstjänsten. Efter särskilt kungörande från prästen skulle den dömde offentligt bekänna sin synd, ge uttryck för sin ånger och ta emot avlösning (få förlåtelse). I och med detta kunde den straffade återupptas i församlingens gemenskap och åter delta i nattvardsfirande.
Kyrkoplikt fanns redan under medeltiden, skrevs in i kyrkolagen 1686 och avskaffades 1855. År 1918 avskaffades varje form av kyrklig påföljd av borgerligt straff och dom."