Luther, Martin

Från Psalmer och Andliga Sånger
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Martin Luther 1529, porträtterad av Lucas Cranach d.ä.

Martin Luther, född 10 november 1483 i Eisleben i Kurfurstendömet Sachsen, död 18 februari 1546 i Eisleben, var en tysk präst, munk och teolog, känd som den som initierade den protestantiska reformationen.[1] Som präst och kristen teologiprofessor attackerade han år 1517 i sin skrift 95 teser kyrkans släpphänta försäljning av avlatsbrev. Luther motsatte sig kyrkans lära att frihet från Guds straff för begångna synder kan köpas för pengar. Då han vägrade att göra avbön för alla sina skrifter exkommunicerades han år 1520 av påven Leo X. I fördraget i Worms år 1521 förklarade den tysk-romerske kejsaren Karl V honom fredlös.

Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar utan är en fri gåva av Gud som endast åtnjutes av nåd genom tro på Jesus som har sonat våra synder. Luthers teologi utmanade påvedömet och den romersk-katolska kyrkan. Han hävdade att Bibeln är den enda källan för gudomligt uppenbarad kunskap.[2] Genom att föreslå att prästerskapet kan upprätthållas av alla döpta kristna motsatte sig Luther tanken på prästerskapet såsom förmedlare mellan Gud och människan.[3] De som ansluter sig till Luthers lära kallas lutheraner, och tillhör protestantiska inriktningen.

Luthers översättning av Bibeln till allmänhetens modersmål istället för latin gjorde läran mer lättillgänglig och fick stor betydelse för den tyska kyrkan och den tyska kulturen. Det tyska språket började standardiseras och översättarkonsten fick många nya principer.[4]. Många andra bibelöversättningar tog intryck av Luthers arbete, såsom Gustav Vasas bibel[5] och den engelska King James Bible.[6] Hans psalmer inspirerade utvecklingen av kyrkosången[7] och giftermålet med Katharina von Bora blev en förebild för kyrkan då protestantiska präster tilläts ingå äktenskap.[8]

I skrifter om de judiska folken framför den åldrande Luther att judars hem ska förstöras, deras synagogor brännas, pengar konfiskeras och frihet beskäras. Hans åsikter utnyttjades i nazisternas propaganda mellan åren 1933 och 1945.[9] Som ett resultat av sina antisemitiska åsikter har Luther blivit lika kontroversiell i vår tid som under sin egen tid.[10]

Födelse och utbildning

Hans och Margarethe Luther, porträtt av Lucas Cranach d.ä. 1527.
Luthers barndomshus
Luther då han var augustinermunk.

Martin Luther var son till Hans Luder (eller Ludher, senare Luther)[11] och Margarethe (född Lindemann). Namnet Luther kommer ursprungligen från det tyska namnet Lothar. Han föddes den 10 november 1483 i Eisleben, Tyskland, som då var en del av det tysk-romerska riket. Han döptes följande morgon på Martin av Tours minnesdag. Familjen flyttade till Mansfeld år 1484. Hans far arrenderade koppargruvor och smältverk[12] och var en av fyra medborgarrepresentanter i stadsfullmäktige.[11] Enligt religionsforskaren Martin E. Marty var Luthers mor från en köpmannasläkt; en hårt arbetande kvinna som av Luthers motståndare senare och felaktigt kallades "hora och baderska".[11] Martin Luther hade flera bröder och systrar. Brodern Jacob stod honom särskilt nära.[13] Hans Luther var en ambitiös man och fast besluten att hans äldste son skulle bli advokat. Till skillnad från de flesta bondbarn arbetade han inte som ung gosse utan gick i skolan I Mansfeld; där studerade han latin, grundläggande grammatik och fick sin första religiösa skolning i De tio budorden. Här bytte han också till den latiniserade versionen av sitt namn Luther, istället för det tyska Luder[14]. Hans sände sedan Martin till Magdeburg år 1497 där han undervisades i en skola som drevs av en lekmannagrupp som kallades Det gemensamma livets bröder. Magdeburg var en högt aktad skola och därmed väldigt dyr. Familjen Luthers blygsamma inkomster täckte knappt kostnaderna för Martins första år, så likt andra bondsöner började han tigga längs med gatorna för att få ihop till brödfödan. [15]År 1498 gick Martin i skola i Eisenach.[16] Luther jämförde senare sin skolgång med skärselden och helvetet.[17]

Efter att ha varit på lärdomskola i Magdeburg ett år blev Luther skickad av sina föräldrar till Eisenach där rika släktingar[18] på moderssidan bodde, patricierfamiljerna Schalbe och Cotta, som var villiga att ta hand om honom. Änkan till borgmästaren Conrad Cotta, Ursula Cotta-Schalbe och hennes familj mottog Luther med stor vänlighet och gav honom mat och husrum. Umgänget med de rika släktingarna och välgörarna i Eisenach gav honom en känsla av stadskultur som han inte hade kunnat uppleva bland gruvfolket i Mansfeld.[18] Dessa tre skolor inriktade sig på utbildning, grammatik, retorik och logik. Luthers lärare, som hette Johann Trebonius, som i motsats till många av dåtidens lärare inte använde spanskröret, var en stor inspiration för Luthers utveckling vid denna tid. Det gick studiemässigt bra för Luther i Eisenach. Även om Luther denna period av sitt liv hade det ganska fattigt som ung student, så gick det ingen allvarlig nöd på honom och han talade senare i livet om perioden i Eisenach som en positiv tid.[18]

År 1501, då han var sjutton år gammal, började Martin på universitetet i Erfurt, som han senare kallade en ölhall och ett horhus.[19] Klockan fyra varje morgon väcktes han till en dag som fylldes med "mekaniskt lärande och ofta tröttsamma andliga övningar".[19] Martin erhöll en Magister artiumexamen år 1505.[20]

Enligt sin fars önskemål skrev han samma år in sig på universitets juridikutbildning men hoppade av nästan omedelbart. Han var mer intresserad av teologi och filosofi, särskilt Aristoteles, William Ockham och Gabriel Biel.[20] Han tog stort intryck av två lärare, Bartholomäus Arnoldi von Usingen och Jodocus Trutfetter. De lärde honom att förhålla sig kritiskt även till de största tänkarna[20] och att själv pröva allt genom erfarenhet.[21] Filosofistudierna tillfredsställde inte Martin. Dessa handlade enbart om att använda förnuftet och inte om att älska Gud som för Luther var mycket viktigare. Han kände att förnuftet inte kunde leda människan till Gud och utvecklade därefter en slags hatkärlek till Aristoteles för att han i så hög grad betonade förnuftet.[21] Luther menade att förnuftet kan användas för att ifrågasätta människor och institutioner, men inte Gud. Han trodde att människan endast kunde lära sig något om Gud genom skriften och uppenbarelser, i motsats till förordningar, kyrkoseder och bestämmelser från kyrkans ledare. Bibeln blev därför allt viktigare för Martin Luther,[21] som aldrig avslutade sina juridikstudier.

Klosterlivet och det akademiska livet

Luther bestämde sig för av lämna sina juridikstudier och bli munk. Han menade senare att det var på grund av en viss händelse: Den 2 juli 1505 var han på väg tillbaka till universitetet efter att ha varit hemma på besök. Han red genom ett åskväder och en blixt slog ned nära honom. Han berättade för sin far att han blivit så rädd för döden och Guds dom att han ropat: "Hjälp! Sankta Anna, jag ska bli munk!"[22] Han såg sitt rop som ett löfte som han inte kunde bryta. Han lämnade juridikstudierna, sålde sina böcker och gick i ett augustinkloster i Erfurt den 7 juli 1505.[23] En av hans vänner menade att beslutet berodde på att Luther sörjde över två av sina vänners död. Luther själv verkade ledsen över förflyttningen. Vännerna höll en avskedsmiddag och följde honom till klosterporten. "Ni ser mig denna dag, och sedan, aldrig mer" sade Luther.[21] Hans far blev rasande och ansåg att utbildningen var bortkastad.[24]

Luther hängav sig åt klosterlivets fasta, flera timmars bön, pilgrimsfärder och bikt[25]. Han skulle senare påpeka, "Om någon skulle kunna nå himlen som munk, så skulle det verkligen ha varit jag."[26] Luther beskrev denna period i sitt liv som en tid av djup andlig förtvivlan. Han skrev: "Jag förlorade kontakten med Kristus som frälsare och tröstare, och gjorde honom till min arma själs fångvaktare och bödel."[27] Luthers första tid i klostret var inte den lättaste för honom. Under sin novistid blev han hånad och förlöjligad av en del enkla munkar som ville förnedra den fine lagkrönte akademikern, som nyss stått över dem i utbildning och social status. Han tvingades göra åtskilligt av de hårda och smutsiga arbeten som fanns på klostret och sändes ut att tigga med tiggarpåsen, ut i byarna och städerna, tills universitetet ingrep mot denna ovärdiga behandling av dess magister. Efter ett år lämnade han novisstadiet och upptogs han i munkordern.[28]

Hans överordnade Johann von Staupitzm enade att mer arbete skulle avleda Luther från överdrivna själviakttagelser och beordrade honom att göra akademisk karriär. År 1507 prästvigdes Martin Luther och 1508 började han undervisa teologi vid Wittenbergs universitet.[29] Han tog en kandidatexamen i bibelstudier den 9 mars 1508. År 1509 erhöll han ytterligare en kandidatexamen i Sententiæ, teologen Petrus Lombardus kristna antologi och teori.[30] Under vintern 1510–11 tillsammans med en annan munk gav sig Luther av på något av en pilgrimsvandring mot Rom. Resan till Rom lyckades inte stilla stormarna i Luthers själ. Efter att ha kommit hem mötte han vid ett tillfälle Staupitz I Wittenbergs klosterträdgård. Staupitz kunde inte förstå varför Luther inte kunde ta emot Guds kärlek till honom. Luther hade sagt ''Jag kan inte älska Gud, jag hatar honom''. Därför fick Staupitz beordra honom att eftersträva doktorsgraden i teologi[31]. Den 19 oktober 1512 blev han teologie doktor vid universitetet i Wittenberg. Den 21 oktober 1512 tog han plats i den teologiska fakultetens styrelse som doktor i bibellära.[32] Han behöll positionen under resten av sin universitetskarriär i Wittenberg.

Reformationens inledning

Dörren till Schlosskirche (slottskyrkan) i Wittenberg där det sägs att Luther spikade upp sina 95 teser den 31 oktober 1517, vilket blev den gnista som satte igång reformationen. Det har ifrågasatts om uppspikandet verkligen ägde rum.

År 1516 skickades Johann Tetzel, en munk av dominikanorden, till Tyskland för att genom försäljning av avlatsbrev uppbåda finansieringen av uppbyggnaden av Peterskyrkan i Rom.[33] Romersk-katolsk teologi slår fast att tro allena, oavsett om den baseras på rent förnuft eller känsla/upplevelse, inte är tillräcklig för att rättfärdiga människan[34] och att enbart sådan tro som manifesterar sig i välgörenhet och andra goda gärningar (fides caritate formata) leder till frälsning.[35]

Men i praktiken gick det annorlunda till. Påven Julius II började påbyggandet av Peterskyrkan. Han ville bygga denna praktbyggnad som ett mausoleum åt sig själv. Julius II rev den gamla basilikan från Konstantin den stores tid. Kyrkan blev dock inte färdig under Julius levnad och 1515 blev Leo X ny påve. Leo X var en stor slösare och det sades om honom att han förslösat tre påvars förmögenhet: sin företrädares, sin egen och sin efterträdares.[36] För att skaffa pengar lanserade Leo X idén med avlatsbrev. Avlatsbrev var ett dokument, ett påvligt brev, där köparen tillförsäkrades syndaförlåtelse som erkänsla för de pengar han betalade till fullbordandet av Peterskyrkan. Handeln med dessa avlatsbrev växte snabbt. Leo X överlät försäljningen av dessa avlatsbrev till de tyska biskoparna genom bankirhusen. Påven fick sedan provision på försäljningen, hälften av pengarna gick till påven, hälften till ärkebiskopen. Albrekt av Brandenburg, kurfurste och ärkebiskop av Mainz och Magdeburg, ville betala av sina skulder till påven genom bankirhuset Fugger på detta sätt. Dessa skulder hade han ådragit sig genom att köpa dispens från påven att bekläda två biskopssäten.[18]

Avlatsbreven såldes på ett besynnerligt sätt. Mest omtalad och framgångsrikast bland dessa avlatsbrevförsäljare var dominikanmunken Tetzel. När han närmade sig en stad sände han budbärare framför sig som ringde i klockorna och mötte honom vid statsporten. Befolkningen och kyrkans män kom honom till mötes under sång och med ljus i handen, och de drog sedan genom staden i procession. Framför Tetzel bar de ett stort rött kors och det påvliga avlatsbrevet på en sammetskudde. När de trädde in i den lokala kyrkan ställde de påvens baner vid altaret och en stor kassakista framför det helgade altaret. Sedan började Tetzel hålla tal om nyttan av dessa brev och utmålade med ett rikt ordförråd vilken välsignelse ett sådant brev var.

Bland hans olika försäljningsargument fanns det uttalanden som: "grip vår Herre Jesu Kristi ståthållares säkra lejdebrev, ty I skolen veta att däri är hela Kristi förtjänst innesluten" och "dessa brev genom vilkas kraft skulle I kunnen bringa, icke penningar utan den gudomliga och odödliga själen, säkert och utan skada till Paradisets hem". Sedan började han utmåla själarnas kval i reningselden. Han ropade med hög röst "Se, din moder, hur hon plågas i skärseldens flammor! Och det lidande kan du lindra, då du med en groschen kan komma till hennes hjälp. Ack, ve över eder för er otacksamhet, att Ni så föraktar Guds nåd, då denna kan fås så billigt!" Och tillade som ett slutgiltigt försäljningsargument: "Så snart penningen i kistan klinga, så ska själen ur skärselden springa". Detta sätt att sälja avlatsbrev var en manipulation, både läromässigt, visuellt och känslomässigt, och det upprörde en del av prästerskapet och en hel del av det lärda universitetsfolket.[28]

Tetzel var bland annat verksam i Albrekt av Brandenburgs furstärkebiskopsdöme Magdeburg, med staden Jüterbog i Fläming som utgångspunkt. Hans verksamhet blev snart känd och drog till sig borgare från de närliggande städerna, bland dessa Wittenberg där Luther var verksam.

Den 31 oktober 1517 skrev Luther till ärkebiskop Albrekt av Brandenburg och protesterade mot försäljningen av avlatsbrev. I brevet bifogade han även sin Martin Luthers disputation på ämnet Avlatsbrevens makt och verkan, vilken kom att gå till historien under namnet De 95 teserna. Hans Hillerbrand skriver att Luther inte hade för avsikt att starta en konflikt med kyrkan, utan att han såg sin uppsats som en akademisk invändning mot kyrkans utövande av sin makt, och att tonen i skriften därför är sökande, snarare än predikande."[37] Hillerbrand skriver dock att det ändå går att utläsa en underförstådd utmaning mot kyrkan i flera av Luthers teser i skriften, särskilt i tes 86 som frågar "Varför låter påven, som är rikare än Krösus själv, bygga Peterskyrkan med pengar från fattiga troende, snarare än med sina egna pengar?"[37]

Luther hade invändningar mot Johann Tetzels påstående, se ovan, att själen lämnar skärselden så snart man slänger en slant i kistan.[38] De kristna får inte förslappas i sin lydnad till Gud på grund av sådana falska utfästelser, menade han. Han hävdade att eftersom endast Gud hade rätten att ge absolution, hade de fel som menade att kyrkan genom avlatsbrev kunde sälja förlåtelse, och befrielse från straff. I en av sina predikan frågade Luther: "Jag frågar mig hur Gud kan förlåta syndare innan de ångrat sig, och om de känt och ådagalagt ångern frågar jag mig hur Gud kan annat än förlåta dem?"[36]

Philipp Melanchthon skrev år 1546 att Luther hade "skrivit dessa teser om avlatsbrev och spikat upp dem på slottskyrkans dörr, den 31 oktober 1517", en händelse som idag betraktas som startskottet till den protestantiska reformationen.[39] Vissa historiker har ifrågasatt Melanchthons uppgift, då Melanchthon inte flyttade till Wittenberg förrän året därpå,[40] och inga källor existerar som verifierar uppgiften.[41][42] Andra har hävdat att ytterligare källor inte behövs, då det var kutym vid universitetet i Wittenberg att offentliggöra disputationer genom att sätta upp dem på kyrkporten.[43]

De 95 teserna kom snabbt att översättas från latin till tyska, de trycktes och spreds, vilket innebär att denna konflikt blev den första i världshistorien som understöddes av tryckpressen.[44] Inom två veckor hade kopior av teserna spridits genom Tyskland, och inom två månader kunde texten återfinnas i hela Europa[källa behövs]. Luthers skrifter blev alltså allmängods i rekordfart, och de nådde Frankrike, England och Italien redan år 1519. Studenter flockades i Wittenberg för att få höra Luther föreläsa. Han lät ge ut en kort kommentar till Pauli brev till Galatierna, och skriften Arbete om psalmerna. Denna tidiga period i Luthers yrkesliv kom att bli en av hans mest kreativa och produktiva.[45] Tre av hans mest kända verk publicerades år 1520: Till framstående kristna tillhörande den tyska nationen, Om kyrkans babyloniska fångenskap och Om en kristen människas frihet.

Frälsning genom tron

Martin Luthers namnteckning

Från år 1510 till 1520 föreläste Luther om valda delar ur Nya Testamentet. Genom sina studier av bibeltexterna kom han att uppfatta vissa begrepp såsom botgöring och rättfärdighet på ett sätt som skiljde sig från den katolska traditionen. Han blev alltmer övertygad om att kyrkan var korrumperad, och att den dessutom hade avvikit i sin utövning från den ursprungliga meningen i Guds ord. Det problem som var viktigast för Luther var frågan om rättfärdigande, det vill säga att människan genom tro allena betraktades som rättfärdig av Gud, genom Guds nåd. Han började undervisa att försoning och frälsning är en gåva man erhåller genom Guds nåd, och att den endast kan uppnås genom tron på Jesus som Messias.[46] ”Denna enda och fasta klippa, som vi kallar rättfärdighetsdoktrinen, är den huvudsakliga principen inom kristendomen, vilken omfattar innebörden i gudaktighet” skriver Luther.[47]

Luther utvecklade en syn på nåden som ett tillstånd som enbart kunde erhållas genom Gud. Denna uppfattning gav han tydligt uttryck för i sin år 1525 utgivna Om viljans slaveri, som skrevs i polemik med Om den fria viljan som publicerats år 1524, skriven av Erasmus av Rotterdam. Luther baserade sin ståndpunkt för tron på förutbestämmelse på Pauli brev till efesierna.[48] Tvärtemot vad den katolska kyrkan i samtiden predikade, menade Luther att nåd, eller rättfärdighet, inte skapas i samarbete mellan Gud och människan, utan att den enbart kunde komma till människan genom Guds försorg. Han drog det till sin spets genom att hävda att rättfärdigheten inte bara härstammar från Kristus, utan rentav är Kristus, inympad i människan genom tron på Jesus som Messias.[49] ”Detta är anledningen till att tron allena saliggör, och får människan att följa lagen. Tron är det som frambringar den Helige Ande, tack vare Kristi gärningar,” skrev Luther.[50] Enligt Luther var tron en gåva från Gud. Han förklarade sin syn på rättfärdigheten och nåden i Schmalkaldiska artiklarna:

Den första, och huvudsakliga, artikeln är denna: Jesus Kristus vår Gud och Herre, dog för våra synder och uppstod igen ifrån de döda för att ge oss nåd (Romarbrevet 3:24-25). Han endast är Guds lamm, som borttager världens synder (Johannesevangeliet 1:29) och Gud har låtit Honom ta på sig alla våra skulder (Jesaja 53:6). Alla är vi syndare och vi får mottaga nåden utan att själva ha förtjänat den, enbart genom Hans nåd och genom den försoning som uppnåtts genom Kristus, genom hans blod (Romarbrevet 3:23-25). Det är nödvändigt att tro på detta. Detta kan inte på något annat sätt förstås eller begripas eller införlivas. Därmed är det klargjort att det är tron, och tron alena, som frälser oss ... Inget i denna artikel kan ges upp eller förändras, om så himlen och jorden och allt annat går under (Markusevangeliet 13:31).[51]

Brytningen med påvedömet

Leo X målning av Rafael Santi

Ärkebiskop Albrecht av Mainz och Magdeburg svarade inte på Luthers brev med de 95 teserna. Han lät kontrollera teserna mot katolska kyrkans lära och vidarebefordrade dem till Rom i december 1517.[52] Han behövde inkomsterna från avlatsbreven för att betala av påvens investeringar i hans förordnande som biskop över mer än ett biskopsdöme. Som Luther senare noterade: "Påven hade också ett finger i syltburken, eftersom hälften av intäkterna skulle gå till byggnationen av S:t Peterskyrkan i Rom".[53]

Påven Leo X var van vid reformivrare och dissidenter från kyrkan,[54] och han svarade långsamt, "med stor omsorg vilket krävs".[55] Under de följande tre åren satte han in en lång rad av katolska teologer och andra sändebud för att bekämpa Luther, med det enda resultatet att reformatorns motstånd mot påven hårdnade. Först gav den dominikanska teologen Sylvester Mazzolini ut en skrift om kätteri mot Luther, som Leo därpå kallade till Rom. Kurfursten Fredrik III av Sachsen övertalade påven att låta Luther examineras i Augsburg, där riksdagen hölls.[56] Där, i oktober 1518, informerade Luther påvens sändebud kardinal Thomas Cajetanus att han inte betraktade påvedömet som del i den bibliska kyrkan, och överläggningarna slutade i ett munhuggande mellan parterna. Mer än de 95 teserna ledde Luthers konfrontation med kyrkan till att han ansågs som påvens fiende.[57] Cajetanus ursprungliga instruktion var att arrestera Luther om han misslyckandes med att få en avbön, men han saknade makten för detta i Augsburg, där kurfursten garanterade Luthers säkerhet.[58] Luther smet från staden under natten utan att ta avsked från Cajetanus.[59]

I januari 1519, i Altenburg i Sachsen, antog påvens sändebud Karl von Miltitz en mer diplomatisk hållning. Luther gjorde vissa medgivande till sachsaren, som var en släkting till kurfursten, och lovade att förbli tyst om hans motståndare var tyst likaså.[60] Däremot var teologen Johann Maier von Eck bestämd om att vilja avslöja Luthers lära för allmänheten. I juni och juli 1519 deltog han vid Luthers kollega Andreas Karlstadts disputation i Leipzig och bjöd in Luther för att hålla tal.[61] Luthers markantaste påstående i debatten var att Matteusevangeliet 16:18 inte tilldelar påven exklusiv rätt att tolka texten, och därför kan varken påven eller kyrkliga myndigheter vara ofelbara.[62] På grund av det utnämnde Eck Luther till en ny Jan Hus, syftande på den tjeckiske reformatorn och kättaren, som brändes på bål 1415. Från det ögonblicket hängav han sig åt att besegra Luther.[63]

Exkommuniceringen

Den 15 juni 1520 varnade påven Luther genom en påvlig bulla (edikt) Exsurge Domine att han riskerade exkommunicering om han inte, inom 60 dagar, gjorde avbön för 41 av meningarna i sina skrivelser, inklusive de 95 teserna. Under den hösten proklamerade Johann Eck bullan i Meissen och andra städer. Karl von Miltitz, ett påvligt sändebud, tänkte förhandla om en lösning, men Luther, som hade sänt påven en kopia av Von der Freiheit eines Christenmenschen (Om en kristen människas frihet) i oktober, tände offentligt eld på bullan och de bifogade påbuden i Wittenberg den 10 december 1520,[64] en handling han försvarade i skrifterna Varför Påven och hans senaste bok är brända och Avhandling om alla artiklar. Som en konsekvens blev Luther exkommunicerad av Leo X den 3 januari 1521, i bullan Decet Romanum Pontificem.

Fördraget i Worms

Verkställandet av bullan mot de 95 teserna föll på de jordiska myndigheterna. Den 18 april 1521 infann Luther sig som beordrat vid Fördraget i Worms. Detta var ett möte i det tysk-romerska rikets generalförsamling, som hölls i staden Worms vid Rhen. Mötet hölls från 28 januari till 25 maj 1521, med kejsar Karl V som ordförande. Kurfurste Fredrik III av Sachsen upprätthöll fri lejd för Luther till och från mötet.

Johann Eck, som förde kejsarens talan som assistent åt ärkebiskopen i Trier, presenterade kopior av Luthers verk utlagda på ett bord för Luther och frågade honom om det var hans böcker och om han vidhöll sitt ansvar för deras innehåll. Luther bejakade att han var böckernas författare, men bad om tid för att kunna besvara den andra frågan. Han bad, konsulterade vänner och svarade nästa dag:

Om jag inte är övertygad av Bibelns bevis eller av en ren orsak (för jag litar inte till varken påven eller myndigheter ensamt, eftersom det är väl känt att de ofta misstagit och motsagt sig själva), jag är bunden av Bibelns ord och mitt löfte till dem och mitt samvete är knutet till Guds ord. Jag kan inte och kommer inte att göra avbön för något, eftersom det varken är säkert eller rätt att gå emot sitt samvete. Gud hjälpe mig. Amen.[65]

Luther påstås ibland ha sagt: "Här står jag. Jag kan inte göra annat". Senare forskning anser att bevisen för det är svaga då dessa ord satts in före "Gud hjälpe mig" endast i senare versioner av talet och inte nämns av något vittne till förhandlingarna.[66]

Under de följande fem dagarna höll mötet interna överläggningar för att besluta Luthers öde. Kejsaren presenterade det slutliga Fördraget i Worms den 25 maj 1521, där Luther förklarades fredlös, hans skrifter bannlystes och krav framställdes att han skulle arresteras: "Vi önskar honom gripen och straffad för sitt notoriska kätteri."[67] Fördraget gjorde det också brottsligt för alla i Tyskland att ge Luther mat eller skydd.

På borgen Wartburg

Borgen Wartburg i Eisenach.
Rummet i Wartburg där Luther översatte Nya testamentet. En originalutgåva av översättningen förvaras under glas på skrivbordet.

Luthers försvinnande under tillbakaresan var planerat. Fredrik III av Sachsen lät maskerade ryttare genskjuta honom på vägen hem, och eskortera honom i säkerhet till borgen Wartburg i Eisenach.[68] Under sin vistelse på Wartburg, som han kallade "mitt Patmos",[69] översatte Luther Nya testamentet från latin till tyska, och vräkte ur sig teologiska och polemiska skrifter. Bland dessa fanns ett förnyat angrepp på Albrekt av Mainz, som han lyckades få att göra uppehåll i försäljningen av avlatsbrev inom sina stift,[70] och en "Vederläggning av Latomus argument", där han framställde sin princip om rättfärdiggörelse för Jacobus Latomus, en ortodox teolog från Louvain.[71]

I detta arbete, ett av hans mest eftertryckliga uttalanden om tro, argumenterade han för att varenda god gärning som utförs i syfte att vinna Guds gunst är synd.[72] Alla människor är syndare av naturen, förklarade han, och endast Guds nåd, som inte kan förtjänas, kan göra dem rättfärdiga. Den 1 augusti 1521 skrev Luther till Melanchthon på samma tema: "Var en syndare, och låt dina synder vara starka, men låt din tro på Kristus vara starkare, och gläds i Kristus, som besegrar synden, döden och världen. Vi kommer att begå synder medan vi är här, för i detta liv bor ingen rättvisa."[73]

Sommaren 1521 utvidgade Luther sitt mål, från individuella troshandlingar som avlat och pilgrimsfärder, till doktriner i själva hjärtat av kyrkans seder. I De abroganda missa privata ("Om avskaffandet av privatmässan") fördömde han uppfattningen om mässan som ett offer såsom avgudadyrkan. Han menade i stället att den är en gåva, som hela församlingen med tacksägelse ska få emotta.[74] Hans essä Von der Beicht. Ob die der Pabst macht habe sie zu gebieten ("Om bikten. Om påven har makt att anbefalla den") förkastade fullständigt obligatorisk bikt och uppmuntrade privat bikt och absolution, eftersom "varje kristen är en biktfader."[75] I november skrev Luther De votis monasticis M. Lutheri iudicium ("Martin Luthers dom över munklöftena"), vari han försäkrade munkar och nunnor om att de kunde bryta sina löften utan att synda, eftersom löften var ett illegitimt och fåfängt försök att vinna frälsning.[76]

Luthers proklamationer från Wartburg kom i takt med den snabba utvecklingen i Wittenberg, som han hela tiden underrättades om. Andreas Karlstadt påbörjade i juni 1521, med stöd av den före detta augustinermunken Gabriel Zwilling, ett radikalt reformprogram som överträffade allt som Luther hade föreställt sig. Reformerna orsakade tumult. Augustinermunkarna revolterade mot sin prior, statyer och ikoner i kyrkor slogs sönder, och magistraten fördömdes. Efter att i hemlighet ha besökt Wittenberg tidigt i december 1521 skrev Luther Eine treue Vermahnung zu allen Christen, sich zu hüten vor Aufruhr und Empörung ("En ärligt menad förmaning till alla kristna att akta sig för uppror och resning").[77] Wittenberg blev ännu mer osäkert efter julen, då en grupp av svärmiska fanatiker, Zwickauprofeterna, kom dit och predikade revolutionära doktriner såsom människors lika värde, vuxendop och Kristi nära förestående återkomst.[78] När stadens rådsförsamling bad Luther att återvända bestämde han sig för att det var hans plikt att agera.[79]

  1. ↑ Plass, Ewald M. "Monasticism," i What Luther Says: An Anthology. St. Louis: Concordia Publishing House, 1959, 2:964.
  2. ↑ Ewald M. Plass, What Luther Says, 3 vols., (St. Louis: CPH, 1959), 88, no. 269; M. Reu, Luther and the Scriptures, Columbus, Ohio: Wartburg Press, 1944), 23.
  3. ↑ Luther, Martin. Concerning the Ministry (1523), tr. Conrad Bergendoff, in Bergendoff, Conrad (ed.) Luther's Works. Philadelphia: Fortress Press, 1958, 40:18 ff.
  4. ↑ Fahlbusch, Erwin and Bromiley, Geoffrey William. The Encyclopedia of Christianity
  5. ↑ Bo Johnson, "Bibelns historia efter reformationen" i Den svenska Bibeln. Ett 450-årsjubileum. Proprius förlag, Stockholm, 1991, s. 24.
  6. ↑ Tyndale's New Testament, övers. från grekiska av William Tyndale år 1534 i en modernt stavad utgåva och med en introduktion av David Daniell. New Haven, CT: Yale University Press, 1989, ix–x.
  7. ↑ Bainton, s. 306.
  8. ↑ Bainton, s. 252.
  9. ↑ McKim, Donald K. (red.) The Cambridge Companion to Martin Luther. New York: Cambridge University Press, 2003, 58; Berenbaum, Michael. "Anti-Semitism," Encyclopaedia Britannica, tillgänglig 2 januari 2007. För Luthers egna ord, se Luther, Martin: On the Jews and Their Lies, översättn. Martin H. Bertram, i Sherman, Franklin. (ed.) Luther's Works. Philadelphia: Fortress Press, 1971, 47:268–72.
  10. ↑ Hendrix, Scott H. "The Controversial Luther", Word & World 3/4 (1983), Luther Seminary, St. Paul, MN, s. 393: "And, finally, after the Holocaust and the use of his anti-Jewish statements by National Socialists, Luther's anti-semitic outbursts are now unmentionable, though they were already repulsive in the sixteenth century. As a result, Luther has become as controversial in the twentieth century as he was in the sixteenth." Se också Hillerbrand, Hans. "The legacy of Martin Luther", i Hillerbrand, Hans & McKim, Donald K. (red.) The Cambridge Companion to Luther. Cambridge University Press, 2003.
  11. ↑ 11,0 11,1 11,2 Marty, Martin. Martin Luther. Viking Penguin, 2004, s. 1.
  12. ↑ Brecht, Martin. Martin Luther. övers. James L. Schaaf, Philadelphia: Fortress Press, 1985–93, 1:3–5.
  13. ↑ Martin E. Marty. Martin Luther. Viking Penguin, 2004, p. 3.
  14. ↑ Stephen, Nichols (2002). Martin Luther, hans liv, lära och inflytande 500 år senare. sid. 21 
  15. ↑ Stephen, Nichols (2002). Martin Luther; hans liv, lära och inflytande 500 år senare. sid. 21 
  16. ↑ Gordon Rupp. "Martin Luther," Encyclopædia Britannica, accessed 2006.
  17. ↑ Marty, Martin. Martin Luther. Viking Penguin, 2004, p. 2-3. Skriptfel: Modulen "ISBN" finns inte.
  18. ↑ 18,0 18,1 18,2 18,3 Grane Leif. Vision och verklighet, En bok om Martin Luther. Artos, Skellefteå 1994
  19. ↑ 19,0 19,1 Marty, Martin. Martin Luther. Viking Penguin, 2004, p. 4.
  20. ↑ 20,0 20,1 20,2 Marty, Martin. Martin Luther. Viking Penguin, 2004, p. 5.
  21. ↑ 21,0 21,1 21,2 21,3 Marty, Martin. Martin Luther. Viking Penguin, 2004, p. 6.
  22. ↑ Brecht, Martin. Martin Luther. öv. James L. Schaaf, Philadelphia: Fortress Press, 1985–93, 1:48.
  23. ↑ Schwiebert, E.G. Luther and His Times. St. Louis: Concordia Publishing House, 1950, 136.
  24. ↑ Marty, Martin. Martin Luther. Viking Penguin, 2004, s. 7.
  25. ↑ Bainton, s. 30-32.
  26. ↑ Kittelson, James. Luther The Reformer. Minneapolis: Augsburg Fortress Publishing House, 1986), 53.
  27. ↑ Kittelson, James. Luther The Reformer. Minneapolis: Augsburg Fortress Publishing House, 1986, 79.
  28. ↑ 28,0 28,1 Scheffer Henrika. Luther en livsbild. A.-B. Svenska kyrkans diakonistyrelsens bokförlag, Stockholm 1917, sidan 51. ISBN finns ej.
  29. ↑ Bainton, xi.
  30. ↑ Brecht, Martin. Martin Luther. öv. James L. Schaaf, Philadelphia: Fortress Press, 1985–93, 1:93.
  31. ↑ Stephen, Nichols (2002). Martin Luther; hans liv, lära och inflytande 500 år senare. sid. 26-27 
  32. ↑ Brecht, Martin.Martin Luther. övers. James L. Schaaf, Philadelphia: Fortress Press, 1985–93, 1:12-27.
  33. ↑ "Johann Tetzel," Encyclopædia Britannica, 2007: "Tetzels erfarenheter som företrädare för handeln med avlatsbrev, särskilt mellan 1503 och 1510, ledde till att han utnämndes till huvudkommissionär av Albrecht, biskop av Mainz, som var djupt skuldsatt då han underlåtit att vidarebefordra tidigare inkomster från försäljningen av avlatsbrev och därför var tvungen att bidra med en mycket stor summa till Peterskyrkans renovering. Albrecht utverkade tillstånd av påven Leo X att sälja en särskild sorts avlatsbrev, och använda hälften av inkomsterna från dessa till att betala av på skulden. I praktiken innebar detta att Tetzel blev en krämare, vars vara eller produkt skapade sådan skandal i Tyskland att den kom att orsaka den största krisen i kristendomens historia - reformationen."
  34. ↑ (Trent, l. c., can. xii: "Si quis dixerit, fidem justificantem nihil aliud esse quam fiduciam divinae misericordiae, peccata remittentis propter Christum, vel eam fiduciam solam esse, qua justificamur, a.s.")
  35. ↑ (cf. Trent, Sess. VI, cap. iv, xiv)
  36. ↑ 36,0 36,1 Sandström, Allan. Martin Luther, Munken som gjorde uppror. Artos & Norman bokförlag, Malmö 2007.
  37. ↑ 37,0 37,1 Hillerbrand, Hans J. "Martin Luther: Indulgences and salvation," Encyclopaedia Britannica, 2007.
  38. ↑ Bainton, s. 62; Brecht, Martin. Martin Luther. tr. James L. Schaaf, Philadelphia: Fortress Press, 1985–93, 1:182; Kittelson, James. Luther The Reformer. Minneapolis: Augsburg Fortress Publishing House, 1986),104.
  39. ↑ Brecht, 1:200–201.
  40. ↑ http://luther2017.se/?page_id=66
  41. ↑ Iserloh, Erwin. The Theses Were Not Posted. Toronto: Saunders of Toronto, Ltd., 1966; Derek Wilson, Out of the Storm: The Life and Legacy of Martin Luther, London: Hutchinson, 2007,, 96.
  42. ↑ McKay, John P. m.fl.. A History of Worlds Societies, 8:th edition 
  43. ↑ Junghans, Helmer. "Luther's Wittenberg," in McKim, Donald K. (ed.) The Cambridge Companion to Martin Luther. New York: Cambridge University Press, 2003, 26.
  44. ↑ Brecht, Martin. Martin Luther. tr. James L. Schaaf, Philadelphia: Fortress Press, 1985–93, 1:204-205.
  45. ↑ Spitz, Lewis W. The Renaissance and Reformation Movements, St. Louis: Concordia Publishing House, 1987, 338.
  46. ↑ Wriedt, Markus. "Luther's Theology," i The Cambridge Companion to Luther. New York: Cambridge University Press, 2003, 88–94.
  47. ↑ Bouman, Herbert J. A. "The Doctrine of Justification in the Lutheran Confessions" Skriptfel: Modulen "Wayback" finns inte., Concordia Theological Monthly, November 26, 1955, No. 11:801.
  48. ↑ 2:8-10 NT
  49. ↑ Dorman, Ted M., "Justification as Healing: The Little-Known Luther", Quodlibet Journal: Volym 2 Nummer 3, sommaren 2000. Läst den 13 juli, 2007.
  50. ↑ ”Luther's Definition of Faith”. http://www.ProjectWittenberg.org/pub/resources/text/wittenberg/luther/luther-faith.txt. Skriptfel: Modulen "Webbtest" finns inte.
  51. ↑ Luther, Martin. "The Smalcald Articles," i Concordia: The Lutheran Confessions. (Saint Louis: Concordia Publishing House, 2005, 289, del 2, Artikel 1.
  52. ↑ Michael A. Mullett, Martin Luther, London: Routledge, 2004, Skriptfel: Modulen "ISBN" finns inte., 78; Oberman, Heiko, Luther: Man Between God and the Devil, New Haven: Yale University Press, 2006, Skriptfel: Modulen "ISBN" finns inte., 192–93.
  53. ↑ Mullett, 68–69; Oberman, 189.
  54. ↑ Richard Marius, Luther, London: Quartet, 1975, Skriptfel: Modulen "ISBN" finns inte., 85.
  55. ↑ Bullan Exsurge Domine, den 15 juni 1520.
  56. ↑ Mullett, 81–82.
  57. ↑ Mullett, 82.
  58. ↑ Mullett, 83.
  59. ↑ Oberman, 197.
  60. ↑ Mullett, 92–95; Bainton, s. 80.
  61. ↑ Marius, 87–89; Bainton, s. 82.
  62. ↑ Marius, 93.
  63. ↑ G. R. Elton, Reformation Europe: 1517–1559, London: Collins, 1963, OCLC 222872115, 177.
  64. ↑ Brecht, Martin. (tr. Wolfgang Katenz) "Luther, Martin," in Hillerbrand, Hans J. (ed.) Oxford Encyclopedia of the Reformation. New York: Oxford University Press, 1996, 2:463.
  65. ↑ Brecht, 1:460.
  66. ↑ Wilson, 153, 170; Marius, 155.
  67. ↑ Bratcher, Dennis. "The Diet of Worms (1521)," i The Voice: Biblical and Theological Resources for Growing Christians. Ny utgåva 13 juli 2007.
  68. ↑ Reformation Europe: 1517–1559, London: Fontana, 1963, 53; Diarmaid MacCulloch, Reformation: Europe's House Divided, 1490–1700, London: Allen Lane, 2003, 132.
  69. ↑ Luther, Martin. "Letter 82," in Luther's Works. Jaroslav Jan Pelikan, Hilton C. Oswald och Helmut T. Lehmann (red.), Vol. 48: Letters I, Philadelphia: Fortress Press, 1999, c1963, 48:246; Mullett, 133. Johannes, författaren till Uppenbarelseboken, hade tvingats i exil på den grekiska ön Patmos.
  70. ↑ Brecht, 2:12–14.
  71. ↑ Mullett, 132, 134; Wilson, 182.
  72. ↑ Brecht, 2:7–9; Marius, 161–62; Marty, 77–79.
  73. ↑ Martin Luther, "Let Your Sins Be Strong," a Letter From Luther to Melanchthon, August 1521, Project Wittenberg, läst 3 november 2009.
  74. ↑ Brecht, 2:27–29; Mullett, 133.
  75. ↑ Brecht, 2:18–21.
  76. ↑ Marius, 163–64.
  77. ↑ Mullett, 135–36.
  78. ↑ Wilson, 192–202; Brecht, 2:34–38.
  79. ↑ Bainton, s. 179-180.
Hämtad från "https://psalmerna.se/Wikiny/index.php?title=Luther,_Martin&oldid=15016"