Lärda tidningar
Lärda tidningar var en tidning som utgavs av Lars Salvius 1745 - 1773.
Bakgrunden till detta var att han gett ut Uppsalas vetenskapssocietets tidskrift Acta, som från 1720-talet och framåt gjort reklam för vetenskaplig litteratur. Acta blev dock under de följande årtiondena omodern i viss mån, dels eftersom den var på latin och dels för att bokannonserna bytts ut mot vetenskapliga avhandlingar, och därför blev företaget olönsamt under 1740-talet, då den nyblivne boktryckaren Salvius tog över tryckningen. Eftersom framgången var så dålig, började Vetenskapssocieteten ge ut en svenskspråkig tidning med bokannonser, men då inte heller denna lyckades upprätthålla allmänhetens intresse, erbjöd sig Lars Salvius att personligen ta över tidskriften. Detta blev början på Lärda tidningar.
Innehåll
Tidskriften kom ut en gång i veckan fram till 1748, då den började komma ut två gånger i veckan. Detta blev ett av Salvius viktigaste bidrag till den svenska bokmarknadens utveckling. I Lärda tidningar fanns främst bokannonser. Dessa skrevs ofta av författarna själva eller av nära affärskontakter. Några recensioner i modern mening fanns inte i Lärda tidningar, eftersom negativ kritik inte skulle ha gynnat bokhandeln. All kritik var positiv; en vanlig uppfattning var att en litteraturkritiker aldrig fick skriva nedsättande om ett verk, utan högst med vänliga ord skriva vad författaren i framtiden kunde förbättra. Om ett verk ansågs vara dåligt, ansågs det inte tjäna till någon nytta att ägna spaltutrymme åt negativ respons. All kritik måste tjäna till uppbyggelse både för författaren och för dem som läste annonsen. Innehållet i Lärda tidningar var alltså främst presentationer av böckernas innehåll och några korta berömmande fraser.
Ett för tiden nytt inslag i Lärda tidningar var insändarsidan, på vilken Lars Salvius skulle vara neutral och låta läsarna diskutera och utbyta åsikter. Det har dock hävdats att det är möjligt att Salvius skrivit en del insändare under pseudonym.
Ekonomi
Lärda tidningar var inget ekonomiskt lönsamt företag, och mot slutet gick det på förlust. Salvius fortsatte trots det, främst av två orsaker. För det första var Lärda tidningar ett forum för att göra reklam för de böcker han tryckte, och då konkurrenten Peter Momma år 1744 började ge ut Stockholms Weckoblad, som gjorde reklam för Mommas produktion, skulle det ha varit otänkbart för Salvius att inte göra detsamma. För det andra hade Salvius ett ideologiskt intresse av att upprätthålla en tidning som hjälpte många att finna intellektuellt uppbyggande böcker. Liksom när det gällde hans ekonomiskt olönsamma lånebibliotek, drevs han alldeles säkert till hög grad av sin ideologi.