Pingströrelsen i Sverige
Pingströrelsen i Sverige är en gemenskap av 439 frikyrkoförsamlingar med 87 392 medlemmar (2017), som tillsammans utgör den största svenska pentekostala församlingsrörelsen och är ett av Sveriges större frikyrkosamfund. Man betonar händelserna den första pingstdagen, härav namnet. Rörelsen kom till Sverige 1906 genom svensk-amerikanen Andrew G. Johnson. Den spreds genom hans resande och genom evangelister från Örebromissionen.
Från 1911 kom en stark ledare i Stockholm att allt mer stå i centrum, den unge baptistpastorn Lewi Pethrus, som ledde Filadelfiaförsamlingen i Stockholm 1911-1958. Även efter detta var han rörelsens informelle ledare till sin död 1974. År 1913 uteslöts denna församling ur baptistsamfundet på grund av meningsskiljaktigheter rörande nattvarden.
Sedan Pingströrelsen 2008 blev ett samfund, Pingst - fria församlingar i samverkan (Pingst FFS), har den utsett en gemensam föreståndare för de församlingar som är anslutna.
Fundamentala begrepp
- de fornkyrkliga trosbekännelserna som den Apostoliska och Nicenska.
- kongregationalistiskt
- bibeltrogen
- Tror på treenigheten
- Ingen arvssynd
- troendedop = baptistiskt.
- helgelse men inte fullkomlig som i metodismen.
- nådegåvor som vissa får: tungomålstalande och helande
- medlemmar i Sveriges kristna råd
- Frälsningen och nåden är inte given en gång för alla av Kristus, såsom inom Luthersk tro (så kallad enkel predestination). Nåden är inte helt förutsättningslös, utan kräver människans samverkan i form av ett aktivt val, så kallad synergism.
- tidigare skeptisk till ekumenik, men numera mer positiv, centralt.
Psalmböcker
- Segersånger, 1912
- Segertoner, 1914,
Källor