Molin, Laurentius

Laurentius (Lars) Molin, född den 26 november 1657 i Kumla socken, Västmanland, död natten till den 20 september 1723 i Uppsala, var en svensk präst och riksdagsman.

Föräldrar kaplanen Jonas Molinus o Anna Kumblaea. Molin blev student vid Uppsala universitet 1677 och informator för Erik Benzelius d.ä.:s söner Olof och Erik. Han försvarade 1684 en avhandling i romersk arkeologi, De clavibus, som ansågs särdeles värdefull. Han blev 1685 biträdande rektor i Västerås, 1686 konsistorienotarie och 1688 fil mag i Uppsala. År 1689 företog han, med understöd av kung Karl XI, en längre utlandsresa, under vilken han 1692 i Giessen blev teologie licentiat. Han prästvigdes i Stockholm 1693, blev 1694 regementspastor vid Svea livgarde och utnämndes samma år till teologie professor vid Dorpats universitet. År 1699 flyttades detta till Pernu, och snart därefter måste Molin på grund av Stora nordiska kriget fly över till Stockholm, där han 1702 blev Hedvig Eleonoras hovpredikant. År 1703 blev han teologie doktor i Giessen.

Molin blev 1705 förste teologie professor och domprost i Uppsala. På denna plats utvecklade han mycken verksamhet, något som väl behövdes, då stadsbranden i Uppsala 1702 härjat domkyrkan i grund och även i allmänhet skadat staden. Han skaffade till kyrkan nya kyrkklockor och ny predikstol (skänkt av änkedrottningen), medel till reparation av murarna och så vidare, så att kyrkan 1707 kunde ånyo invigas. Som teolog råkade han i tvist med ett par samtida, emedan han 1715 i några utgivna teser inte ville godkänna "Formula concordiæ" såsom egentlig trosbekännelse. Han utgav 1720 också, på egen bekostnad, en bibel, den så kallade "Doktor Molins bibel". Dess främsta förtjänst var behändighet i duodesformat och den första i detta format i Sverige (i museet).

Molin hade mycket inflytande i stiftsstyrelsen och vid riksdagarna. Han var en av de ledande för det parti, som i tysthet arbetade på enväldets avskaffande. Efter Karl XII:s död deltog han tillsammans med Ribbing, Gyllencreutz med flera i utarbetandet av det förslag till regeringsform, som i huvudsak 1719 antogs av riksdagen och blev grundläggande för den så kallade frihetstidens statsskick. Vid 1719 års riksdag talade han för val av kung och för ökandet av prästeståndets privilegier samt blev, som ledamot av kommissionen över Goertz, en av dennes häftigaste motståndare. I sitt testamente hade han givit en betydande summa till stipendier för studerande; men denna minskades betydligt till följd av en rättslig process. Hans barn blev, redan under faderns livstid, adlade med namnet Meldercreutz.

Källor

• Molin, Lars i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)