Faksimil
Faksimil (från latinets fac simile "göra lik": fac, imperativ av facere, "att göra", och simile, neutrum av similis, "lik"), [1] betecknar olika typer av kopior. Ordet kan användas i flera sammanhang.
En litterär faksimilupplaga eller -utgåva är en nyutgåva som grafiskt avbildar en tidigare originalutgåva eller handskrift, inte bara bokstav för bokstav, utan även med bibehållande av typsnitt och radbrytning samt papperskvalitet med mera. I stället för ny typsättning används fotoreproduktion eller andra grafiska tekniker för att åstadkomma faksimiltryck. Den första faksimilutgåvan anses vara Martyrologium Hieronymanum från Echternach, som Balthasar Moretus under åren 1626–1633 utförde i kopparstick.
Den första svenska utgåva som kan kallas faksimil är Olaus Petri, Tobiae Comedia (1550), utgiven 1849 i hundra exemplar av Gustaf Edvard Klemming. Från och med 1863 gav Klemming ut faksimil i fotolitografiska tryck. Det året kom tre utgåvor, bland annat Olof Rudbeck d ä och Olof Rudbeck d y, Campi Elysii liber primus (1702). Mera spridd är faksimilen av Dialogus creaturum, som 1983 utgavs till 500-årsminnet av den första boken som trycktes i Sverige.
Bildöverföring
Faksimilöverföring via tråd eller radio (telefaksimil eller bildtelegrafi) innebär att en bild överförs i stället för att ett meddelande bokstaveras och telegraferas. Bildöverföring av detta slag har förekommit åtminstone sedan 1920-talet. Tekniken fann tidigt sin tillämpning för journalistiska fotografier. I yrkesjargongen förenklades ordet faksimil till fax.
En bredare användning fick telefax över allmänna telefonnätet på 1980-talet, men redan under 1990-talet förlorade det snabbt i användning i samband med genombrottet för elektronisk post.