Haeffners koralbok (1819), del 2

Första delen av Haeffners koralbok till 1819 års psalmbok innehåller ingen text, bara noter, förutom titelbladet. I stället gav J.C.F. Haeffner ut en andra del av koralboken.

Förord

Företal
Då den på Kongl. PsalmComiténs anmodan utarbetade Choralbok, för den af Kongl. Maj:t i nåder faststälda nya Psalmbok, lemnas i allmänhetens händer, har man ansett det vara lämpligt att genom en kort framställning här uppgifva den plan som blifvit följd och bifoga de grundsatser, hvarpå den hvilar. Man har framförallt försökt bibehålla och upptaga alla i Svenska Kyrkan brukliga Choraler: likväl så att dessa, så vida möjligt varit, blifvit återförda till deras ursprungliga äkta gestalt och åldriga enkelhet. Man har i detta ändamål sorgfälligt rådfrågat alla äldre Svenska Psalm- och Choralböcker, och jemfört dem med de bästa Utländska. Från denna grundsats, att i hvarje Melodi återställa Choralens första enkelhet och renhet, har endast undantag i sådana fall blifvit gjorda, der ett redan hos församlingen befästadt allmänt bruk förmycket lagt sig deremot. Men vid de tillfällen, der man ej vågat ändringar som vore alltför mycket afvikande från det allmänna bruket såsom N:i 98 och 187, är i andra Delen af ChoralBoken melodien upptagen, sådan den rätteligen borde vara. För deras skuld, som ännu, af vana eller fördom, icke skulle vilja lämpa sig efter melodien i dess ursprungliga renhet, har man dock infört flera Varieteter, såsom dessa psalmer på olika ställen sjungas, ehuruväl det högeligen vore att önska, att man allmänligen ville antaga original-melodien.
Det är onekligt, att hvarje Psalm bör ha sin bestämda Melodi, med innehållet öfverensstämmande, har man till mången af dessa Psalmer valt Choraler, förut ej i Svenska församlingen vanliga, men hos våra utländska trosförvanter, och i den Evangeliska Lutherska Kyrkan af ålder brukde, och af erkänd förträfflighet. Af samma orsak hafva några få nya Melodier blifvit upptagna, då till åtskilliga nya Psalmer inga passande äldre melodier voro att tillgå. Vid valet så väl af äldre som nya Choraler, har Utgif. varit biträdd af Hr Past Prim, Doct. Wallins, Hr KrigsRådet och Ridd. Åhlströms, Hr HofRättsRådet Roséns samt Hr Kyrkoherden Stolpes upplysta omdöme.

Vid utarbetningen äro följande grundsatser iakttagna:

1:o Har man, såsom redan är nämdt, bemödat sig att återställa hvarje Choral till sin ursprungliga enkelhet, renad från alla de moderna tillsatser eller förändringar, som origtiga och förvända bruk samt senare föreskrifter infört, såvida nemligen ej detta bruk öfvergått till vana hos Församlingen och ej mera står att ändra, hvilket någongång är händelsen. Hvarje kännare af Kyrkosången skall likväl instämma däri, att Församlingen, särdeles Allmogen, ännu sjunger de gamla Choralerna annorlunda än några nyare Organister spela dem. Till Choralernas renhet hör, att Sången rör sig i de för Choralen egna scalor, det vill säga de gamla såkallade Kyrkotonerna, som genom det dem egna allvar, högtidlighet och majestät skilja Choral-Musiken ifrån den verldsliga och meoderna. Dessa för Choralen till grund liggande Kyrkotoner äro således här iakttagna, så att inga modulationer eller slutfall förekomma, som ej öfverensstämma med den tonarts natur, hvari melodien går.

2:do Hvarje Melodi är satt fyrstämmig, emedan den först därigenom erhåller en bestämd harmoni. Dock bör noga märkas, att hvar och en af dessa stämmor är för Sång beräknad, och sjelf utgör en egen sång eller melodi, som med andra öfverensstämmer. Ty en Choral är till sitt väsende Sång och ej ett Orgelstycke författadt i det ändamål att den Spelande i harmoniska svårigheter må visa sin färdighet. Hans enda pligt är att ledsaga sången och förhöja dess uttryck. Rena, consonerande, sins emellan öfverensstämmande och sjungande Melodier, utan att enformighet eller otydlighet uppkommer, är det högsta hvad i en Choral bör sökas eller kan åstadkommas. Af dessa grundsatser, öfverensstämmande med Choralens stora och höga enfald som förkastar alla främmande prydnader, följer allt det öfriga hvilket vid behandlingen är att iakttaga. Såsom: a) att alla onödiga dissonancer undvikas, att de nödiga eller oundvikliga strängt behandlas eller förberedas, samt att man afhåller sig från att anbringa kromatiska följder; ty väsentliga dissonancer, utan stränghet behandlade, göra en Choral vek, och kromatiska gångar göra den otudlig och oredig; b) Att alla slutfall behandlas choralmässigt; c) att sången är syllabisk, eller att, så vidt möjligt är, hvarje stafvelse har sin egen accord, och genomgående toner undvikas; d) att vid sjelfva sammanställningen af Choralen, i anseende till sången, som i all Choral är den förnämsta, iakttagas, att emellan stämmorna ingen stämma får göra större språng än 5 toner *) och att i allmänhet öfverskridande eller förminskade intervaller eller språng i ingen af de 4 stämmorna böra förekomma.

• ) Om basen ibland gör ett språng af 6 högst 8 toner, så sker det därför, att basstämman eljest skulle komma att ligga för djupt för sången. Dock bör, i fall ett 6 toners språng förekommer, intervallet vara lätt för rösten att träffa. Den spelande måste dock vid sådana tillfällen med pedalen betäcka sådana språng.

De inkast

som häremot pläga anföras, kunna alla sammanföras till följande 2:ne hufvudsakliga: 1:mo Att iakttagandet af den stränga såkallade Kyrkostilen är onödig samt förorsakar tröghet och ledsnad.
2:do Att den fyrstämmiga Sångsatsen ej är för Choralerna lämpelig
Den första af dessa invändningar härleder sig från samma tänkesätt, enligt hvilka Gudstjenestens helgade språk ej kunde vara nog putsadt, glatt och sirligt, under det man sorgfälligt försökte utplåna alla spår af en vördnadsvärd enfald och ålderdom, hvarigenom det skiljer sig från det hvardagliga , och visar sig upphöjdt öfver ögonblickets växlande inflytelser. Men denna skillnad mellan det verldsliga och heliga är måhända ännu vigtigare i KyrkoMusiken än i Kyrkspråket, emedan den förra ännu lättare kan förderfvas och urarta.

Det är här ej fråga om en affecterad besynnerlighet, som ehvar den förekommer, är vidrig och i heliga ämnen odräglig: det är blott en fråga om, att ej obetänksamt mästra, förändra, fördefva hvad som både genom ålder och hög anda är vördnadsvärdt; och bäggedera gäller om den gamla enkla allvarliga formen för Kyrkosången i den Evangelisk-Lutherska Församlingen. Denna form har samma reformatör och upphofsman som Församlingen sjelf, neml den store Doctor Luther. På samma gång som han gaf folket Psalmer på modersmålet, måste han tillika vara betänkt på att därefter inrätta Kyrkosången, då i Påfviska Gudstjensten antingen blott ett Chor eller Presterna sjöngo, men deremot hela den evangeliska församlingen skulle sjunga till gemensam uppbyggelse. Af en sådan förändring uppkommo våra Choraler. Genom denna Kyrkosångens förändring bestämdes också dess form.

...

Efter dessa betraktelser öfver Choralens charakter, har jag föga att tillägga angående dess spelning. Den måste med dess charakter öfverensstämma. och jag önskar således att Organisten må hålla sig vid Choralbokens enkelhet och aflägga de fördomar, hvilka länge bland många af dem varit gängse *). Så råder t.ex. i de flesta kyrkor den tröttande vanan, att spela Choralerna så utomordentligt långsamt, liksom hörde detta till sjelfva förträffligheten, så att Församlingen, som dock skall sjunga dem, äfven med de bästa lungor, icke uthärdar med dessa eviga uthållningar. Hvarföre man ock, särdeles i Landsförsamlingar, oftast får höra Qvinfolken först utsjunga och sluta sin rad i versen - Något därefter komma Karlrösterna - slutligen kommer Organisten makligt efter med sina drillar och löpningar.

• ) Det förstås att jag här undantar de kunnige och skicklige ibland hvilka vi ännu äga dem, som göra vår KyrkoMusik heder. Dessa behöfva hvarken föreskrifter eller råd. Och måtte man lära af dessa mästare att spela choralerna bundet (legato), och icke i staccato; ett spelsätt, som alldeles strider mot deras högtidliga värdighet.

...

Upsala d. 1 Dec. 1819. J.C.Fr. HÆFFNER.