Wallin, Johan Olof: Skillnad mellan sidversioner

Från Psalmer och Andliga Sånger
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rad 7: Rad 7:


År 1809 utnämndes Wallin till teologie lektor vid krigsakademien samt kyrkoherde i Solna, då ännu en landtlig idyll, skild från hufvudstadens buller och oro. Från Solna flyttade han 1812 till kyrkoherdebefattningen i Adolf Fredriks församling i Stockholm, blef 1816 domprost i Westerås, 1818 Pastor Primarius i Stockholm, 1830 konungens öfverhofpredikant samt slutligen 1838 Svea Rikes erkebiskop och prokansler för Upsala universitet. Förut kommendör af Nordstjerneorden samt teologie doktor, utnämndes han nu ock till ledamot af Serafimerorden. Så hade den fattige fältväbelsonen "vunnit alla utmärkelser och upphöjelser, som i vårt land kunna tillfalla en man i hans stånd."
År 1809 utnämndes Wallin till teologie lektor vid krigsakademien samt kyrkoherde i Solna, då ännu en landtlig idyll, skild från hufvudstadens buller och oro. Från Solna flyttade han 1812 till kyrkoherdebefattningen i Adolf Fredriks församling i Stockholm, blef 1816 domprost i Westerås, 1818 Pastor Primarius i Stockholm, 1830 konungens öfverhofpredikant samt slutligen 1838 Svea Rikes erkebiskop och prokansler för Upsala universitet. Förut kommendör af Nordstjerneorden samt teologie doktor, utnämndes han nu ock till ledamot af Serafimerorden. Så hade den fattige fältväbelsonen "vunnit alla utmärkelser och upphöjelser, som i vårt land kunna tillfalla en man i hans stånd."
Wallins skaldegåfva röjdes tidigt. Redan som sjuttonårig gymnasist höll han på den studerande ungdomens vägnar ett tal på latinsk vers. På samma tungomål helsade han, fyrtio år senare, såsom den svenska kyrkans primas (''främste företrädare'') ungdomen vid högskolan i Upsala, der han slutade sina dagar. Under den tid, som ligger mellan dessa punkter, arbetade han med rastlös ifver och segrande framgång på alla de områden, der hans embeten och begåfning beredde honom tillfälle att verka. Långt ifrån fremmande för den verldsliga sången, riktades dock hans håg alltmera åt den andliga talare- och diktkonsten, "Han förbytte", säger en af hans minnestecknare, "Apollolyran mot Psaltaren, hvilken äfven snart, så betydelsefullt, blifvit kallad "Davidsharpan i Norden". Svenska akademien erkände upprepade gånger hans literära förtjenster genom tilldelade belöningar och genom hans inväljande i "den vittra ringen".
Genom sitt 1810 ingångna giftermål med Anna Maria Dimander, dotter till en förmögen fabrikant, fick Wllin god ekonomisk ställning. Guldet skänkte honom dock föga glädje, om ej den att i tysthet lindra armodet i månget hem och bereda uppfostran och vård åt fattiga små. Egna barn förunnades honom icke.
Bemärkt och omtyckt såsom predikant redan under den tid, han var kyrkoherde i Solna, hvars åldriga tempel söndagligen fylldes af talrika åhörare, steg Wallins rykte i detta hänseende mer och mer och nådde sin höjd under de år, han verkade som Pastor Primarius och predikant i Storkyrkan. Hans betydelse för väckande af ett djupare och allvarligare religiöst behof inom hufvudstaden var i ögonen fallande, äfven om det icke kan förnekas, att den glänsande formen någon gång skymde undan det gedignare innehållet. Visserligen hade redan förut en och annan, säger en minnestecknare, dragit i härnad emot (''angripa'') tidens jordkrypande åsigt af de andliga tingen; men ingen hade gjort det på detta sätt, med ämnets och talarens förenade styrka, med snillets öfverlägsenhet, med menniskokännarens beräkning af tid och rum och förhållanden. Wallins framställningssätt var djupt gripande. Hans väldiga, men på samma gång böjliga, stämma hördes tydligt äfven i den talrikaste församling. Hans blick var än sträng och genomträngande, än mild och nästan svärmiskt ljuf, alltid af beskaffenhet att oemotståndligt taga åhörarens uppmärksamhet i anspråk.

Versionen från 13 november 2015 kl. 15.33

Johan Olof Wallin, svensk präst och psalmförfattare.

Biografin ur Fröléens praktpsalmbok 1890

De yttre konturerna av Johan Olof Wallins lefnadshistoria äro i korthet följande. Hans föräldrar, dåvarande fältväbeln vid Dalregementet, Johan Abraham Wallin, och dennes hustru, Beata Charlotta Harkman, voro bosatta i Stora Tuna socken i Dalarne. Der, "i Stjernhjelms och Engelbrechts hembygd", föddes den 15 November 1779, äldst bland många syskon, sonen Johan Olof. Tidigt fick han göra bekantskap med de objudna gäster, som heta sjukdom och fattigdom; men han fick ock lära sig att frukta och älska Gud samt förde med sig ut i verlden kraftiga intryck af en allvarsam hjerkekristendom.

Från det torftiga hemmet utrustad, så godt man förmådde, sändes ynglingen till Falun i hvars trivialskola (grundskola) han erhöll den undervisning, som beredde honom inträde vid gymnasiet i Westerås. Under hela sin gymnasiitid måste han kämpa med sjuklighet och konditionerande, hvadan hans studier icke litet försummades. Emellrtid genomgick han med goda vitsord gymnasiet och begaf sig så till Upsala akademi (universitetet) där han 1803 promoverades till filosofie magister. Något tveksam i valet af lefnadsbana - fadern önskade, att han skulle blifva militär, modern prest - beslöt han sig slutligen att följa Nils von Rosensteins råd, aflade prest- och pastoral-examen med höga betyg samt erhöll 1806 anställning som huspredikant och informator hos friherre Hamilton på fideikommissegendomen Bo i Nerike. Här stannade han dock endast helt kort, enär han utnämndes till skalden Choraei efterträdare såsom teologie adjunkt och predikant vid Karlbergs Krigsakademi. Denna befattning innehade han i trenne år, om hvilka han i efterlemnad anteckning säger: "Nu var min gladaste tid - sedan kom lyckans tid, och glädjens var förbi."

År 1809 utnämndes Wallin till teologie lektor vid krigsakademien samt kyrkoherde i Solna, då ännu en landtlig idyll, skild från hufvudstadens buller och oro. Från Solna flyttade han 1812 till kyrkoherdebefattningen i Adolf Fredriks församling i Stockholm, blef 1816 domprost i Westerås, 1818 Pastor Primarius i Stockholm, 1830 konungens öfverhofpredikant samt slutligen 1838 Svea Rikes erkebiskop och prokansler för Upsala universitet. Förut kommendör af Nordstjerneorden samt teologie doktor, utnämndes han nu ock till ledamot af Serafimerorden. Så hade den fattige fältväbelsonen "vunnit alla utmärkelser och upphöjelser, som i vårt land kunna tillfalla en man i hans stånd."

Wallins skaldegåfva röjdes tidigt. Redan som sjuttonårig gymnasist höll han på den studerande ungdomens vägnar ett tal på latinsk vers. På samma tungomål helsade han, fyrtio år senare, såsom den svenska kyrkans primas (främste företrädare) ungdomen vid högskolan i Upsala, der han slutade sina dagar. Under den tid, som ligger mellan dessa punkter, arbetade han med rastlös ifver och segrande framgång på alla de områden, der hans embeten och begåfning beredde honom tillfälle att verka. Långt ifrån fremmande för den verldsliga sången, riktades dock hans håg alltmera åt den andliga talare- och diktkonsten, "Han förbytte", säger en af hans minnestecknare, "Apollolyran mot Psaltaren, hvilken äfven snart, så betydelsefullt, blifvit kallad "Davidsharpan i Norden". Svenska akademien erkände upprepade gånger hans literära förtjenster genom tilldelade belöningar och genom hans inväljande i "den vittra ringen".

Genom sitt 1810 ingångna giftermål med Anna Maria Dimander, dotter till en förmögen fabrikant, fick Wllin god ekonomisk ställning. Guldet skänkte honom dock föga glädje, om ej den att i tysthet lindra armodet i månget hem och bereda uppfostran och vård åt fattiga små. Egna barn förunnades honom icke.

Bemärkt och omtyckt såsom predikant redan under den tid, han var kyrkoherde i Solna, hvars åldriga tempel söndagligen fylldes af talrika åhörare, steg Wallins rykte i detta hänseende mer och mer och nådde sin höjd under de år, han verkade som Pastor Primarius och predikant i Storkyrkan. Hans betydelse för väckande af ett djupare och allvarligare religiöst behof inom hufvudstaden var i ögonen fallande, äfven om det icke kan förnekas, att den glänsande formen någon gång skymde undan det gedignare innehållet. Visserligen hade redan förut en och annan, säger en minnestecknare, dragit i härnad emot (angripa) tidens jordkrypande åsigt af de andliga tingen; men ingen hade gjort det på detta sätt, med ämnets och talarens förenade styrka, med snillets öfverlägsenhet, med menniskokännarens beräkning af tid och rum och förhållanden. Wallins framställningssätt var djupt gripande. Hans väldiga, men på samma gång böjliga, stämma hördes tydligt äfven i den talrikaste församling. Hans blick var än sträng och genomträngande, än mild och nästan svärmiskt ljuf, alltid af beskaffenhet att oemotståndligt taga åhörarens uppmärksamhet i anspråk.