Ur Tidningen Kvällsstunden, nr 34 2008.

Syföreningsrörelsen 150 år
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen grundades år 1856 i Stockholm av Lindesbergspastorn H J Lundborg. Han hade i likhet med Betty Ehrenborg, som hade anknytning till Bohrs bruk, farit över till England och Skottland för att inhämta nya idéer för en friare trosuppfattning.

Wedevågs bruk blev genom baron Sparres stora inflytande rörelsens huvudort. Hit förlades Lindes kristna Sy- och Arbetsförening som grundats 1858 av baron Axel Sparre, då ännu ogift. Andra tillskyndare var pastor Lundborg i Lindesberg, Sparres svåger brukspatronen på Bohr fil dr Richard Michael Ehrenborg (1821-87), gift med Märta Sparre.

Friherrinnan Nanny Sparre (1839-1923), vilken som nygift kommit till Wedevåg 1861, blev föreningens föreståndarinna till sin avflyttning 1900. Verksamheten anknöt till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Pastor Lundborg deltog med sitt arbete för inre och yttre missionen, vilken fått stor anslutning landet runt. Herrskapet Sparre stod hela livet i nära gemenskap med EFS och Lindesbergsföreningen kunde tack vare deras insatser under 1800-talets slut överlämna tusentals kronor till stiftelsens mission.

Till Wedevåg förlade Lindes kristna Sy- och Arbetsförening det stora sommarmötet. Ett möte som än i våra dagar hålls i Wedevåg, nu i svenska kyrkans regi. Vid midsommar hölls väckelsemöten på Storön som efter järnvägens invigning 1871 ofta samlade 5 000-6 000 personer. En otrolig siffra kan tyckas.

Ett annat mindre känt projekt är den nyöversättning av Bibeln som bekostades och genomfördes av EFS vars grundare var den från England hemkomne pastorn i Linde H J Lundborg. I Wedevåg var det baron Sparre som bestämde talare till de möten som hölls varje midsommarhelg. Den tidens främsta folktalare deltog: Hovpredikanten G E Beskow, prästerna Kolmodin, Montelius, Rudin, Wadström med flera samt lektorerna Elmblad och Falk. Med stort intresse lyssnade åhörarna till missionärer och andras predikningar. Men det var med EFS:s medel som en ny översättning av Bibeln utformades och som blev färdig år 1917.

En liten sammanfattning: Hur många syföreningar, eller med något annat namn, som finns i vårt land är svårt att uppskatta. Här i Lindesberg har kyrkan fyra syföreningar: Wedevåg, Torphyttan. Aspa-Gusselby samt missionskretsen som jag själv tillhör. De arbeten som förfärdigas blir till vinster i lotterier eller auktioneras bort och de inkomna pengarna fördelas sedan till olika projekt, både i Sverige och utomlands. Detta är bara Svenska kyrkans syföreningar. Jag tror mig förstå att det finns liknande handarbetsföreningar både inom frikyrkorna och i profana föreningar.

Låt oss nu detta år skänka en tanke till Axel och Nanny Sparre som på ett förtjänstfullt sätt satte denna lavin i rörelse för 150 år sedan.

Rachel Karlsson
Lindesberg

Publicerad enligt överenskommelse med såväl Rachel Karlsson som Kvällsstundens chefredaktör Bo Pettersson.

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

I Skara Stiftshistoriska Sällskaps medlemsblad nr 4, 2008 publicerar man en artikel av Lisbeth Sjöberg.

"Gud till ära och medmänniskor till hjälp och glädje"

Lisbet Sjöberg, ledamot i sällskapets styrelse, skriver att den äldsta dokumenterade syföreningen är den år 1844 bildade "Fruntimmersarbetsföreningen för Missionsverket i Lappmarken" vars start omskrev i Missionstidningen 1844.

Syföreningsrörelsens framväxt och störste organisatör var den ovan omtalade Hans Jacob Lundborg, prästvigd i Västerås 1853 endast 28 år gammal. Han kom att, genom det nybildade EFS, ta flera initiativ redan från 1856 att propagera för bildandet av syföreningar i församlingarna. Fram till 1861 skickades ytterligare tre skrivelser i ärendet till församlingarna i landsorten, med Lundborg som upphovsman.

Sjöberg citerar ur skrivelserna där Lundborg ger ganska detaljerade förslag till hur arbetet kan organiseras både praktiskt och formellt. "De utvälja åt sig själva något arbete, vilket de helst vilja: /.../ Den ena kan ta på sin lott att sticka ett par strumpor /.../ en kan virka ett par hängslen /.../ somliga kan sy antingen linnen, örngottsvar, barnkläder eller annat /.../ och andra kan brodera kragar...". Förslaget bygger också på att man träffas hemma hos varandra en till två gånger i månaden och att "de förmögnare deltagarinnorna anskaffar nödigt arbetsmaterial".

Grunden för arbetet förusattes enligt Lundborgs skrivelser vara en vilja att i gemenskap "bidra till Kristi rikes befrämjande /.../ och använda eftermiddagarna till arbete för detta ändamål." Och den som var förhindrad att delta uppmuntrades, men endast om tiden medgav, att utföra arbetet hemmavid "...ehuru det måste medföra både andelig uppmuntran och glädje att ibland få kärleksfullt vara tillsamman i arbetet för Guds rikes och Evangeliets sak."

Artikeln avslutad med den relevanta frågan hur framtiden månde se ut för syföreningarna då deltagarnas genomsnittsålder blir allt högre hela tiden och nyrekryteringen är blygsam. Men konstaterar också att det genom åren utförts otroligt värdefullt arbete till gagn för mission och annan hjälpverksamhet och till prydande av församlingarnas kyrkor och samlingssalar.