SÖNDAG 15 dec --- Julgranshämtning
För 14:e året i rad kom en busslast från Örebro Läns journalistförening för att
hugga julgran i våra skogar. Jag glömde för ovanlighetens skull att räkna in alla,
men jag tror vi blev 26 vuxna och 17 barn, dvs 43 personer. ”Vår skog” är det
ju inte riktigt, utan Svea Skogs och granarna huggs med vederbörligt tillstånd
från markägaren. Vi får numera låna jaktlagets finfina grillplats vid Bäckplan,
utmed Busmossvägen. Korvgrillningen går i ett huj när det finns ett galler, istället
för att använda grillpinnar.
En populär nyhet för i år var att barnen
fick åka släde efter ett spann med Siberian Huskey som annars hör hemma i skogarna
kring Björsjö. Fjordingen Lucas som brukat tjänstgöra kunde inte komma i år, men
hundarna var minst lika populära.
Eva-Lena och Minna har varit med sen
dom föddes. Dom var inte äldre än två månader första gången. En jul utan julgranshämtningen
skulle nog kännas konstig även för dom, det hör liksom till familjetraditionen.
Fast frågan är hur många år till vi kan hålla på, granarna börjar ju bli lite
väl stora, och så fina grillplatser växer ju inte på trän.
LÖRDAG 7 dec ---
LUCIAGUDSTJÄNST
Valet var ganska givet: åka till fasters 30-årskalas
på västkusten eller göra debut i kyrkans luciatåg. Det var liksom inte så mycket
att förhandla om, även om faster och farmor står högt i kurs, så inte slår dom
ut luciatåget i kyrkan hemma. Tufft att stå där och sjunga inför så mycket folk
tycker ju en annan. Och det kommer mycket folk till Luciagudstjänsten. Men sällan
fullsatt förståss, fast med en ståndsmässig landsortskyrka med plats för 400 personer
är det ju inte så konstigt.
Traditionen
bjuder att vi har julmarknad strax före Luciagudstjänsten så det blir mycket folk
i rörelse i byn. Hade gärna inlett med den nya tradition som erbjöds, julbord
hos Borrwalls nere på Solkullen, men det ville inte töserna. Och far i huset ligger
däckad i andra vändan av virusinfektion så nu vankas spagetti med köttfärssås,
istället för julbord.
Eva-Lena till vänster om Lucian Matilda Stuart
och Minna till höger om henne.
LÖRDAG 30 nov --- DJÄVULENS
VERK OCH GUDS NÅD
Alla
människor har lika värde, även onda och elaka människor. Frågan blir uppenbar
och ställs på sin spets när jag funderar på Aspamordet. I en grymhet och hänsynslöshet
som är långt bortom det fattbara plågade han långsamt och utstuderat livet ur
en kvinna. Hans egen sambo och kvinnans sambo hölls i samma skräckvälde. Kvinnans
sambo tvangs att försöka utplåna spåren av hennes tragiska död genom att försöka
arrangera en bilbrand som var menad att se ut som en olycka.
Om han
lider själv av vad han gjort är kanske tveksamt på något vis, då torde han ju
inte ha hållit på i ett halvår med galenskaperna. Och ändå kan jag inte säga som
många faktiskt säger att ”må han ruttna i helvetet”. Trots sin ondska och grymhet
har han samma rätt som alla till ett värdigt liv. Men jag är tveksam om den rätten
innebär att han efter frigivningen ska ha samma frihet som alla. Visst har han
”sonat sitt brott” när han friges. I sitt inre blir han aldrig fri från bilderna
av våldet han utövat. Fast det sägs ju att människan kan förtränga mångt och mycket.
Och är man kapabel att begå såna illdåd behöver nog hjärnan befrias från minnena.
Men jag kan inte förlika mig med tanken att han ska vara fri att bosätta
sig varsomhelst där ingen vet vad han gjort tidigare. Det är ju precis det som
hände här. Han har genom miss-handel mördat ett barn tidigare, fick sex års fängelse
för det. Flyttade hit och inte en kotte visste vad han var för en. Ingen på socialen
visste att han fanns här eller kände till hans förflutna. Och kvinnan som med
sin sambo blev hans hyresgäster i skogen visste inget. Hennes socialsekreterare
som följt henne genom åren, visste inget. Nu är kvinnan död. Ingen visste riskerna.
När priset för en människas integritet blir så högt är det helt enkelt för dyrt
att betala med en annans liv. Hennes liv är mer värt än hans frihet.
Jag inser att ingen omgivning med vetskap om hans vansinne kan låta bli att döma
honom på förhand. Men nog borde myndigheterna ha rätt att ha kontroll på var en
så grymt elak människa befinner sig!
Prästen säger i kyrkan att Guds
nåd omfattar alla, jag hoppas det kan gälla även den som utför djävulens verk.
Jag åkte upp till Björsjö häromdagen, en liten by norröver, rakt genom skogen på små grus-vägar. Inte direkt allfarvägar som synes av bilden. Jag har lika långt dit som in till kommun-huvudorten, mätt i kilometer alltså. Mentalt är det längre att åka på något vis. Har ju åkt dit rätt ofta senaste åren genom jobbet så jag börjar vänja mig att det faktiskt går lika fort dit som in till stan.
När vi flyttade hit från Stockholm var det ju en och annan som undrade hur vi kunde välja att bosätta oss så långt bort från stan. Född och uppvuxen på Södermalm och med dom sista tio åren på Kungsholmen så var vi ju vana vid att förflyttningar även där tar 30 minuter om det inte är gångavstånd. Vi tyckte inte det var att bo så långt bort ens för pendling när vi flyttade hit. Vår mentala karta var ju inställd på att allt som nås på trettio minuter är rätt nära. Vår mentala karta mätte avstånd i tid.
Här mäter man avstånd genom det rörelsemönster man är van vid. Det är nära till allt man brukar åka till. Vanans makt styr avståndsbedömningen. Och man är INTE van vid att åka till småbyarna i angränsande kommuner, dit har man ju så sällan ärenden… det finns liksom ingen egentlig orsak att åka ditåt. Så då blir det ”långt bort”.
Läste nyligen ”Endast den som inte uträttar något i praktiken kan undgå att göra fel. /Lenin”.
Det påminner mig om att jag var med om att fatta ett beslut under jäv! Och sådan klumpighet är ju bara att erkänna bums och se till att beslutet fattas i rätt ordning så fort som möjligt istället. Så vi ska ta upp ärendet för beslut i kyrkonämnden igen och jag går ut ur rummet.
Frågan handlade om arvodering för det arbete jag gör åt kyrkan, i första hand vilket konto som skall belastas. Men eftersom arvoderingar är en fullmäktigefråga så kan det bli ett ärende som ska upp i den instansen, och en av ledamöterna föreslog att månadsarvodet skulle höjas från dagens 500 kronor till 4000 kr, medan jag faktiskt föredrar att få betalt för utfört arbete som redovisas.
Beslutet överklagades av en närvarande ersättare som i efterhand kom på att det var en jävs-situation.
Ingen annan tänkte på det heller. Men visst är det lite festligt att någon väljer att överklaga ett beslut när faktiskt möjligheten fanns på mötet att upphäva sin stämma. Så kan det förvisso bli när eftertan-kens kranka blekhet slår till. Fast i sak tror jag faktiskt inte att beslutet kommer att bli annorlunda för att jag går ut ur rummet när frågan ska upp igen. Så frågan är vad som vunnits? Möjligen lite mer av arbete för mig att skriva upp på tidredovisningen (som om jag inte har nog…)
SÖNDAG 3 nov --- SYMASKIN
OCH VERKTYG
Verktygen
är mina, det är jag faktiskt löjligt noga med att påpeka. Det är faktiskt jag
som skaffat allihop. Sen har maken väl fått ett och annat set med verktyg till
sin bil av mig kanske, och själv inhandlat någon lattjo mojäng på någon marknad
som skruvar saker rätt bra - den använder jag ganska ofta faktiskt.
Men
när han ville hävda att eftersom jag ska skaffa en ny symaskin så är det inget
att tala om att han åker på en danskurs vars avgift är över tusenlappen, då vart
jag nog inte så illandes glader. Må vara att symaskinen liksom verktygen är mina,
mer än hans, men det skulle aldrig falla honom in att påstå att dammsugaren eller
diskmaskinen är hans eller min. Och en symaskin är baske mig ingen personlig tillhörighet
som kan hänföras till det personliga nöjeskontot, även om jag kallar den min!
Det kunde kanske vara fallet om min hobby var att sy, men så är det sannerligen
inte. Här sys när det måstes, och inget annat. Ungefär som med dammsugningen och
disken.
Det är med stor motvilja jag skrotar den gamla Husqvarnan, men
nu har den nog ändå gjort sitt. Jag köpte den begagnad för 800 kronor, troligen
1975. Hållaren för trådens spänning har varit fullständigt lös i några år och
hoppar ur maskinen titt som tätt, backknappen har tjorvat i alla de år och nu
slirar remmen till motorn. Kanske jag ändå försöker se om den går att laga. Den
är robust och enkel och klarar dom sömmar jag behöver.
Kan jag ha nästa
maskin i 27 år (men det tvivlar jag ju på) så är ju 6.900 kronor inte mer än 255
kronor om året ändå… Jag tror nog det blir en ny ändå.
Bilden är publicerad
med tillstånd och länkad till Råd och Röns hemsida.
Tänk att just en sån test damp ner dagarna efter...
Som den ohängda nallemoster jag oförhappandes och utan inflytande plötsligt befunnit mig att bli detta Nallebjörnarnas jubileumsår, så kan jag ju inte undanhålla sidans besökare vetskapen om att det finns en e-postlista för nallarnas konver-sation. Den är öppen för alla nallars entusiaster att ansluta sig till för nyheter från nallehorisonten... där finns samtal, rapporter, bilder och berättelser om stora och i synnerhet små nallar...
Kan man bara krångla sig förbi Yahoos alla inloggningsuppgifter så är det fritt fram till bildgalleriet och tidigare inskickade berättelser. Ids man inte gå så långt så kan det ju räcka med att få hem nallenyheterna i e-posten genom att anmäla sig med ett mail till Nallar-subscribe@yahoogroups.com (så blir du förhoppningsvis utan den lite omständligare registreringen). Skicka ett mail till mig på gammelbo@spray.se annars så ordnar jag saken!
Vill du förhandstitta lite så finns lite smått och gott på systers sida
Precis åtta år sen vi kom hem från BB idag. Jag var inlagd en hel månad och hade ganska stora problem med att acceptera att jag missade hela höstprakten. På andra våningen mot en innergård har man inte så mycket glädje av utsikten, och sen hamnade vi på femte våningen tills jag grät mig hem till Lindesbergs eftervårdsavdelning för den sista tiden.
Vid hemkomsten satt ett ynkligt löv i äppelträdet utanför fönstret och meddelade att ”jag är kvar enbart för din skull” – tyckte jag, minns det så väl än idag.
Nu hänger långt många fler löv kvar, men efter dagens raid i trädet har det minskat ändå. Har skakat, slagit, plockat ner de sista frusna äpplena och kört bort allt. Högarna som alla barnen hjälptes åt att skaka ner på födelsedagen den 13 oktober var ju kvar att ta hand om först förståss. Eva-Lena har hjälpt till jättemycket, och jag har dragit på mig en förkylning på kuppen.
Lunchen packade far i huset ner i ryggsäckar åt oss, så åkte jag till skogs med töserna. Det närmar sig allhelgonahelgen och vi ska pynta pappas grav med mossa. Med lite lagom med ved så fick vi oss en mysig stund i skogen. Vi lånade eldstaden som jaktlaget gjort i ordning och hade det gott i solvärmen. Förra året upptäckte vi att vi den fyrfingrade granen (stammen har lagt sig utmed klippan och grenarna har bildat nya stammar - synd jag glömde kameran i bilen) så finns det flera olika sorters mossa på ett väldigt litet område.
Det blev nog sex sorters mossa i år med, men islandslaven kunde vi inte hitta. Fast Eva-Lena kom ihåg att vi sett sådan vid Rif-kojan så vi åkte dit med och då tog jag med kameran. Det är en mysig liten gammal flottarkoja som man kan låna från Ramsbergs Idrottsförening alldeles gratis, men man bör ta med sig ved då förståss. Med eldstad i mitten och hårda britsar utmed sidorna så kan man rent av sova över där. Det gjorde vi med scouterna en gång. Men attans vad mygg det var då.
FREDAG 25 oktober --- MUSINVASION
Undrar smått om det inte är ett sällsamt rikligt
råttår i år. Vi brukar ta 1-2 möss varje höst under diskbänken men i år är vi
uppe i sju stycken hittills. Men döm om min förvåning i morse när jag skulle kolla
musfällan under diskbänken och hittar den förflyttad från dess golv till att balansera
mellan ett paket och en kruka, och ihopslagen, men utan ost. Vad månde ha utkämpats
under diskbänken i natt? Men jag hörde den åttonde knapra under diskbänken än
i morse, så lever gör den uppenbarligen...
Igår kilade en mus fram och
tillbaka i BADRUMMET! Det har aldrig hänt förr. Och när jag lutade det lilla järngallret
mot badkarskanten för att hindra fler inträden så undrar 8-åriga dottern om inte
möss har väldigt vassa tänder. Dom kanske kan flytta på gallret? Men mor svarar
med stor säkerhet att nej det går inte, det är för tungt för dom. Men i morse
var minsann gallret på glänt
igen.
Risken med råttgift är ju bara
att dom blir liggandes döda mellan väggarna och luktar apa, så vi fortsätter väl
envetet med fällorna i alla fall. Numera har jag ju ändå lärt mig att ta loss
dom ur fällan. Men inte är det nämnvärt rart att höra sprattlet när dom dör.
TORSDAG 24 oktober ----
HÖSTPRAKT
Inte
vet jag hur ni har det i resten av Sverige, men här i bergslagsskogarna har vi
en sällan skådad färgprakt i år.
Jag har läst en hel del om träd och
betraktas nog av många som lätt trädtokig. Men det kan jag ju återkomma till.
I alla fall så försökte jag för några år sen att få svar på frågan varför ett
och samma träd kan variera så mycket i färg på hösten år från år. Men jag har
inte kunnat få ett begripligt svar. Mer än att det har med sommarens väder att
göra, och möjligen något med hur trädet under sommaren lagrat sockerhalter.
Icke desto mindre är det faktiskt ovanligt klara färger i år. Men dom aspar
som ibland skiftat åt violett färg har varit ljust gula i år. Lönnen kan ju gå
åt det bruna hållet ibland, men i år har allt den gula klara färgen övervägt här
i Bergslagen.
Fast häromdagen blev jag förvånad när jag passerade ett
träd som mest såg ut att vara en slags pelarask (askträd som växer i pelarform)
för dess GRÖNA löv hängde kvar. Annars har just askarna definitivt tappat alla
sina löv här. Den blir ju först av alla att vara barkvistad eftersom dess löv
inte tål någon som helst frost. Måste nog ta mig en titt till på det där konstiga
askträdet med gröna löv!
Besökare 26 mars 2003 - 17 dec 2009 = 341
Besökare sen flytten 14 dec 2009