Från skogshorisonten 2002

Från skogshorisonten 2004

Klicka på spelarens playknapp om du vill lyssna till Fria Proteaterns "Det var jag som byggde landet" Annars finns den också att hämta HÄR.

Juldagsmiddag med mamma och Janne på besök.

Nyårsafton fick vi celebert besök av Glutta och Knorre i soffan från Innie (som vilar i frid sen 7 nov 2007) - med husfolket i sällskap minsann!

Torsdag 4 dec --- BEGRAVNING VID LEKSTUGAN

Flickorna tog farväl av Cesar innan dom åkte till skolan i tisdags. Vi har ju till och från pratat om sannolikheten för att han inte har så långt kvar ganska länge nu, så dom var förberedda. Men det är svårt att låta avliva en katt. Fast jag VET att det är det bästa för Cesar så har det varit med vånda. Redan för ett år sen kom ålderskrämporna, men han blev ju 17 år och det är väl med rätta att dom kommer. Vad det slutligen blev för fel vet jag inte, men när katten med vånda kissar trots specialkosten så fordras beslut. Han kunde inte sitta ner i lådan längre helt enkelt.

Men så tomt det blir. Inte ens när jag städade undan kattmat och lådan (med alla de 10-talet dagstidningar i kring den) kan jag låta bli att kolla var han är när dammsugaren sätts på. Det sitter i ryggmärgen att kolla. Nu har vi inte längre någon som möter vid dörren när vi kommer hem och vill ut en vända, eller kommer springande som ett jehu ute för att få komma in. För att inte tala om vad tomt det kommer bli i sängen - han brukar ligga en stund vid mina fötter.

Glad ändå på något vis att han fick somna i mitt knä av narkossprutan. En sista flämtning så saktade hjärtat av. Istället för att plågas av invärtes sjukdomar och lidande. Och veterinären var jättefin. Hon gjorde verkligen det hela lättare. Men tomt är det.

Det blev som jag trodde när vi kom hem på kvällen. Minna ville titta på honom, men Eva-Lena avstod. Och Minna förhörde sig om att han hade något mjukt och skönt att ligga på. Minna har faktiskt ritat en ritning med vad som behövs för en kattbegravning. Först behövs en död katt, sen resten av attiraljerna… mjukt i lådan, en spade, ett kors, lite blommor och en sång.

I går var det studiedag och barnen lediga, så vi hade begravning vid lekstugan i dagsljus. Annars åker ju barnen när det är mörkt nu och kommer hem när det är lika mörkt. Jag fick en ordentlig plåtbit av min bror att lägga över lådan så räven inte kommer och gräver upp katten. Sen la vi på den stora stenen som ligger där med, stack ner en bukett i jorden med halvt torkad Kinesiskt kärleksört (som han för övrigt gillade att knapra lite på och som jag tog in till flickornas födelsedag 13 oktober). Vi sjöng psalm 304: "Lär mig du skog att vissna glad en gång som höstens gula blad." Den har samma melodi som "I denna ljuva sommartid". Så sa vi farväl av 17 års sammanlevnad, med en osedvanligt kelvänlig katt. Tomt är det.

Fredag 14 nov --- ORDNINGENS MODER - KAOS?

Det är ju inte för att jag tycker att det ser trevligt ut som jag låter kaoset breda ut sig periodvis eller för vissa platser närmast permanent. Men det är som att det inte bekommer mig nämnvärt heller. Jag blir i ärlighetens namn rätt blind på DET ögat. Trots att jag ser det hela tiden. Allra mest ser jag det förståss när det kommer besök. Men det stör mig inte nämnvärt då heller. Lite grann är det nog så att jag kanske tycker att det speglar livets eviga balansgång mellan ordning och kaos. Frysburkarna står staplade exemplariskt i skåpen, gafflarna ligger som regel behändigt lutade intill varandra, i vårt minimala kylskåp står varorna packade som små sillar.

Den senaste tiden har det hänt två gånger med ganska kort mellanrum att besökare formligen asgarvat när jag sagt var mjölken till kaffet är någonstans. Kylskåpet sitter nämligen inne i köksväggen, och är inte större än en ordinärt liten anslagstavla, och det är just och jämt vad vi använder dörren till också. Mycket papper är det när barnen går i skola, har körsång, ska till läkare och bibliotek, går på dansskola och hästkurs… Men vi klarar till och med storhelgerna med lite lätt överslagsplanering. Jag har ett rätt hyfsat ögonmått för rymder. Lite krisartat blir det om julskinkan behöver ligga några dagar innan den kokas (vi har trots allt sju kilometer till närmaste lanthandel så inköpen sker inte dagligen). Som tur är har vi ett rejält skafferi till det som inte fordrar kylförvaring.

Huvuddragen i tillvaron är ändå det oupphörliga plockandet, fixandet och ordnandet med allt möjligt. Att ha koll på det mesta, få iväg ungarna med rätt grejer till skolan, läxorna gjorda i tid, medicineringar och salvor ihågkomna, besked om ändring av tider och hämtningar för att få familjens logistik att stämma med var befinner oss och vart vi skall, rätt kläder rena i rätt tid och någotsånär ordning på alla pryttlar och grejer som finns i ett hem, gärna åtminstone hyfsat städat och rent också.

Kan det vara för att balansera behovet av ordning och reda i tillvaron som jag låter kaoset få sitt utrymme också? Att jag behöver SE kaoset för att klara av ordningen? Å andra sidan är det ofta så att den riktigt stora förnöjsamheten infinner sig när utgångsläget varit desto svårare. Och så är det förvisso, när det väl blir städat så gläds jag åt det ganska länge och vilken städning kan man annars säga det om egentligen, knappast den vardagliga "röjningen". Men det är nog lite väl långsökt att tro att det är skälet till att jag låter kaoset få sin beskärda del av tillvarons ordning.

Mest är det nog så att jag kan instämma i TSWs påstående för något år sen: "Här ligger allt där det inte ska vara och tvärtom, det som inte ska vara där - finns inte heller...".

Minna låg i alla fall bra nära sanningen när jag städade tidningshögarna i köket: "Mamma, jag tror du sorterar papper både dag och natt nu!" Och i ärlighetens namn minns jag inte att det någonsin varit så tomt på byråerna i köket som det är nu.

Söndag 1 nov --- MOSSA OCH MINNEN

Det händer att somliga ord skulle jag vilja kunna spela upp i minnet som en bandspelare, för att höra dom igen. Och så var det med dagens minnesgudstjänst på allhelgona. Tror jag rent av ska be prästen att han skickar mig en fil med det han sa under stunden av meditation och de inledande orden till gudstjänsten. Det speglade i alla fall en del av dom tankar som passerade revy när flickorna tidigare på dagen följde med till pappas grav.

Hur minnet av de döda mest är förknippat med det ljus som vi tänder, att ljuset ändå är det starkaste, på samma sätt som varje liten handling av kärlek är större och starkare än livets tillkortakommanden. Störst av allt är ändå kärleken, inte bara den mellan två livskamrater, utan den mellan människor vi möter, i synnerhet de vi kommer nära. Och ju större kärleken är, ju tyngre blir de avsked av olika dignitet som ändå kommer.

Orden speglade också känslan när vi förra helgen gick till skogs för att hämta den mossa som var avsedd för vinterns trappdekorationer och gravsmyckningar. Flickorna följer gärna med utan att jag egentligen begriper varför. Men det har blivit tradition att vi går till fyrfingergranen som grannen visade mig för många år sedan. Den är vidunderligt formad där den liggande kryper fram längs bergskanten och grenarna blivit dess stammar. Den är prydd med hänglav, vilket tyder på att den är väldigt gammal i sig. Jag är rätt övertygad om att mången skogsman passerat granen och valt att låta den vara kvar just för sin forms skull. Sparad i kärlek till naturens nyck.

Laven låter vi vara, men runtikring växer många olika slags mossor och lavar som vi tar. I år var det väldigt fruset i marken när vi var dit, så den gulfärgade och röda vitmossan fick vi inte med. Men hur det än var så blev mossgrupperna väldigt fina. Det är som att det inte går annat än skapa vackra saker av det naturen bjuder. Nu pryder dom trappen resten av vintern och utgör ett sinnligt blickfång. Och till gravarna blev det två mindre grupper som en slags hälsning från den natur och skog som var både pappa och grannen så kära.

Torsdag 16 okt --- STROKE OCH SVAMP

Hösten är min favoritårstid på alla de sätt. Har till och med övervunnit mitt livslånga motstånd mot orange färg på kläderna enbart för att jag känner mig så hemma i höstens färgskala i övrigt. Mycket svamp blev det i år, ångrar smått jag inte hade med mig kameran ut i skogen faktiskt.

Men den här hösten blev annorlunda. Livet tar sina skutt emellanåt. Företrädesvis när man minst anar det. Nu är det snart sex veckor sedan veckan inför folkomröstningen. Maken ringde mig på jobbet straxt efter att jag kommit dit: "du måste komma till din mamma i stugan, hon ligger på golvet och hon andas, men jag får inte liv i henne...". Det var som en färd med stulen bil och bensin över skogen. 45 minuter senare var ambulansen på plats. Mamma hade fått en stor stroke på natten, det visade sig vara en propp i hjärnan. Visst har det präglat hela tiden sen dess, för oss alla.

Vi fick ha henne kvar här på vår hemmaplan i en dryg vecka i alla fall, och det var sannerligen inte roligt att säga hejdå åt henne kvällen innan hemtransporten gick. Det var vanmakt in i märg och ben. Hon är ju skriven i Stockholm.

På tredje dagen började hon röra armen på den lama sidan och vagt försöka böja benet. Det var samma dag som Anna Lindh avled. Den lilla världen och den stora världen tog SÅ mycket plats i våra hjärtan. Talet kom försiktigt igång den första veckan och på sjunde dagen kunde hon faktiskt tala kortfattat i telefonen. För två veckor sedan var jag ner på besök till Stockholm och fick ta hem henne till lägenheten på permission och då lagade hon mat för första gången sen proppen. Med lite möda kunde hon skriva ett litet kort inlägg på familjens sida på www.blogger.com. Det har varit ett suveränt sätt att hålla alla fyra syskon och några vänner informerade om vad som händer och sker hela tiden. Nu är hon hemskriven och livet går plötsligt framåt igen. Svampen fick bli kvar i skogen och hösten är plötsligt precis så vacker som den är. Och flickorna har med stor glädje haft barnkalas i helgen, de fyllde nio år i måndags.

Det kanske inte ändå är så undra på att jag liksom inte hunnit med hemsan. Så döm om min förvåning när jag den 1 oktober möttes av Top 50 tjejsajters utnämning till oktober månads hemsida med motiveringen:

Marias sida präglas av kärleken till vår svenska natur och hon säger bl a: "Talesättet 'Man ser inte skogen för bara träd' används för att beskriva problemet med att det kan vara svårt att se helheten när detaljerna är många. Bokstavligen är det snarast tvärtom idag. De flesta ser inte träden för bara skog."
Nu har du chansen att läsa och lära dig mer om våra vackra träd.
I övrigt domineras hemsidan av Marias två hobbies; vävning/textil och hennes idoga jakt på svenskt porslin. Sidan är lite annorlunda, är trevlig och har mycket läsvärt. Besök den!

Söndag 27 juli --- SOMMARENS HÖJDPUNKT - VÄVA!

Inte för att jag egentligen fattar varför, men det är onekligen sommarens höjdpunkt att få väva i två veckor. Inte blir saken sämre av att få alla mål mat serverade dessutom, i synnerhet som den ena läckerheten efter den andra dukas fram. Enda klagomålet som hördes var att vi inte hann bli riktigt hungriga mellan målen. Men åt av hjärtans fröjd gjorde vi ändå.

Det är nu tredje året i rad som jag fått förmånen att få plats på Billströmska Folkhögskolans sommarkurs på Tjörn i Bohuslän. Eftersom det finns planer att sätta upp en sexskaftad satin i damastvävstolen nästa år så hoppas jag onekligen att jag får delta minst en gång till innan jag måste lämna plats åt någon annan. Att klara av mönsterkonstruktionen till en sexskaftad uppsättning blir en utmaning. Visst finns det färdiga mönster att gå efter, men jag föredrar ju att lära mig att skapa mönstrena själv, även om förlagorna grundas på motiv som jag inte skapat själv. Det skulle vara skoj att göra min lövduk till en sexskaftad uppsättning för att se skillnaderna.

Att väva "vitt i vitt" var helt klart mycket svårare än när inslaget var färgat. Så blev det också två vita lövdukar gjorda. Den första innehöll trots allt för många mönsterfel för att jag skulle vara riktigt nöjd. Även om det bara är jag som ser felen så störde det. Den andra duken innehåller bara ett enda "fel", men så oväsentligt att felet kunde ha varit rätt. Nu kan i alla fall flickorna få varsin vit duk den dag dom ska dela på bohaget.

Sen vävde jag två Harry-Pottertavlor till flickorna, en med Ravenclews elevhemssymbol och en med Harry Potters logga med blixten, men dom törs jag inte lägga ut på hemsidan av upphovsrättsliga skäl. Nu har jag nog äntligen lärt mig hur bilderna ska hanteras i datorn för att bli vävbara i en femskaftad satin och hur vävprogrammet Weavepoint ska användas för att få ett underlag som ger ett bra resultat. (Jag delar gärna med mig av kunskaperna om någon undrar!) Det är inte direkt slagsmål om damastvävstolen, men efter sju dygn var det dags att ge andra plats. Tre små gästhanddukar gjorde jag i sammetsgarn men dom slog jag för hårt egentligen, hoppas dom blir mjukare av att tvättas. Hittade ingen vävsedel att gå efter så det blev ett testjobb från början till slut. Ska bli skoj om jag kan testa en annan uppsättning och lägre inslagstäthet (inte slå så hårt).

Avslutningsvis blev det två små väskor åt flickorna i rundväv som jag gärna ville testa hur man väver. Det blev med glittrande bastgarn ur skolans gamla gömmor. Mer hinner man inte på två veckor, trots att jag sällan lämnade vävsalen före 12 om nätterna.

Minnas väska.

Och kursen blev i stort sett som den brukar, det är först mot slutet av andra veckan som vi kommer in på samtalsämnen om vad man jobbar med och sånt. Fram till dess är alla så uppslukade av vävprat i det oändliga att en utomstående kanske förvånas över att man kan prata vävande så oavbrutet.

Jag hoppas verkligen att politikerna som beslutar om skolans framtid inser att det är en kvinnopolitisk kulturgärning att erbjuda vävkurser sommartid. Vävtraditionen och kunskaperna kring vävandet är en outsinlig källa att fördjupa sig i för att kunskaperna ska leva vidare. Det är nödvändigt att forum finns där möjligheterna att fördjupa sig och förkovra sig finns, på ett sätt som är omöjligt i ensamhet på hemmaplan. Ska jag bli riktigt extrem så är det ovanpå allt ett hälsopolitiskt skäl. Vävande kvinnor mår BRA av att få utlopp för sin skaparlust. Annars skulle vi inte sitta på semestern och ägna saken så mycken energi och arbete, helt frivilligt.

PS en separat sida om vävkursen finns om du klickar HÄR, den tar tid att ladda hem dock, mycket bilder är det...

Måndag 16 juni --- KÄLLTJÄRN I SOMMARSKRUD
Ibland kan historiens vingslag krypa lite närmre inpå livet och bli rent av påtagliga. Vi var ett 40-tal personer som slog oss ner vid församlingens friluftskyrka i Källtjärn på Helga Trefaldighet den 15 juni. Prästen i sin skrud och Källtjärn i sin. Syrenerna i full blom intill korset och bokarna som ger en särskild nyans till platsens ljus och grönska. Bok finns normalt sett inte alls hos oss. Någon enstaka finns planterad i herrgårdsparker, men absolut inte i skogen. Sen blir dom lite annorlunda också av att växa på 300 meters höjd.

Nästan tre mil från kyrkbyn har församlingen tagit på sig ansvaret för en liten rastplats utmed Bergslagsledens första sträcka från Kloten. Det är ju inte svårt att förstå att dom första skogsfinnar som bosatte sig där runt 1630 inte tog sig ner till den ganska nybildade församlingens kyrka särskilt ofta. Det tog ju liksom 300 år tills de första bilarna syntes i församlingen. Nog går det att tänka sig att dom kunde förse sig med mat, värme och hus. När jag läste en distanskurs om skogsfinnarna slogs jag av frågan hur dom så långt bortom allfarvägar kunde få material till kläder och sånt. I mitt projektarbete kom jag ändå fram till att kvinnorna hade ett ganska gott bagage av textil tradition med sig i alla fall. Men trampvävstolarna kom inte förrän i slutet av 1700-talet. Och även om man hade stående vävstolar så lär lin verka osannolikt att man kunnat odla här i trakten.

Nu finns där bara två hus kvar, sommarstugor, men runt 1880-talet fanns till och med en skola i det som då var en hel by. Socknen var försigkommen och startade skolor redan innan folkskolereformen kom. Men visst är det inte utan att man funderar på vad slags lärare det fanns att tillgå som valde att söka sig till så avlägsna platser ändå. Nog för att dom hade närmre ner till Kopparberg. Dit är det bara två mil från Källtjärn.

Sådär i Guds fria natur sittande på en filt med kaffekorgen i beredskap var det onekligen fridfullt för sinnet att lyssna till Martin Wikmans predikan om att leva med tro och vetenskap hand i hand.

Maj 2003

Torsdag 29 maj --- BADPREMIÄR OCH STUNDENS INGIVELSE

När vi hade sommarstuga utan dusch så var just Kristi Himmelfärdshelgen ofta badpremiären för min del. Inte för att det var nämnvärt varmt, men rätt ofta uthärdligt varmt för att kunna göra mig ren i ån. Talade om saken på jobbet men kunde nog inte i min fantasi föreställa mig att jag skulle hamna nere vid badet till kvällen. Så blev det, men dock utan egen badpremiär, fast flickorna badade!

Hade glömt inköpslappen för makens bakingredienser och fick låsa upp på jobbet igen lagom för att han skulle hinna ringa och meddela att dom gick ner till badet. Åkte förbi Eriks livs och helghandlade (775 kr) och mötte upp precis så jag hann se dem gå i vattnet. Men åkte hem för att komplettera utflyktskorgen för att få kvällsmaten avklarad på kuppen. En yoghurtmiddag med köttbullsmackor går inte av för hackor att förtära en ljummen kväll vid badstranden. I synnerhet om den inte är planerad utan mer resultatet av stundens ingivelse direkt efter en ordinär arbetsdag.

Det är som ett slags extra bonus att göra det helt oplanerat efter jobbet, att kunna ha så nära och med så små insatser fixa till en härlig utflykt en alldeles vanlig dag. På helgerna är det ju inte så ovanligt att det händer saker utöver det vanliga, men vardagarna är rätt inrutade. Fröjden av det hela kan ju bero på att det mesta vi annars företar oss till vardags fordrar som regel en del planering för att få logistiken att fungera…

Fredag 16 maj --- OFÖRGLÖMLIG NOSTALGI

Somliga händelser i livet är så osannolika och obeskrivbara hur det egentligen känns! Maken och jag såg Fria Proteaterns förställning i Stockholm. För nästan 25 år sen var det den musik vi lyssnade på hemmavid, jämt. Vi sjöng den på möten och på gatorna i Stockholm. Jag kan ännu en hel del av texterna utantill upptäckte jag. Åren har ju rullat på och tillvaron och ståndpunkter har förändrats rätt mycket, men musiken liksom biter sig fast inuti ändå. På något vis är den mer orubblig än åsikterna.

Inte kan jag minnas appeller, demonstrationer, föreläsningar och debatter som var, men musiken lever än i minnet. Trots att vi har alla skivorna hemma så kunde jag ju inte annat än köpa CD-skivan. Jag menar vinylplattorna åker ju inte fram nämnvärt ofta längre.

Det var mycket märkligt att se dem framföra sångerna igen. Mycket. Som att faktiskt förflyttas i tiden. Ändå så kopplade de många av sångerna till dagens situation i landet och världen.

Till min glädje upptäckte jag att det finns små snuttar att lyssna på hos MNW. Med en journalist i huset är det förenat med äktenskapsbrott att publicera andras verk utan tillstånd så det var bara att invänta beskedet som kom i veckan från MNW att det är okey att lägga ut dom hos mig. Så nu stuvar jag om lite bland musikfilerna och lägger upp ett litet musikarkiv på sista sidan…

Förresten fick jag se slottet invändigt på kuppen! Barnen var med på resan och vad gör man helt oplanerat i Stockholm en söndag… man slår upp dagstidningen och ser om det förekommer något särskilt. Sagt och gjort i bilen. Barnteater ville dom inte gå på, men en barnvisning av slottet var tveklöst intressant. Guiden var duktig och det var verkligen en visning för barnen och inget annat. Vi vuxna ombads vänta med eventuella frågor till efter visningen. På kvällen fick dom åka färja till Hammarby sjöstad med mormor och sen en spårvagnstur som jag aldrig hört talas om. Dom hade minst lika roligt som vi, men det vi gjorde kommer inte kunna ske igen. Inte om 25 år i alla fall.

April 2003

Måndag 21 april --- SYHÖRNAN KLAR OCH GARDINERNA BYTTA

Den har faktiskt varit klar en tid nu, min lilla syhörna. I vardagsrummet blev det. Och det tog inte långa stunden för Minna att konstatera att där kan den ju inte vara året runt. Det är nämligen julgranens plats jag tagit i anspråk. Men har jag klarat mig utan syhörna i 48 år, så lär jag nog klara mig utan den någon månad om året också. Och det är inte fler saker än att den går ganska lätt att ta bort. Det var rätt skoj att jag hittade ett bord ute i boden som passade så bra i storlek.

Inte vet jag om det hade något samband, men när barnbidraget kom den 20:e så blev en golvlampa inhandlad i alla fall. Dyr vart den, men jag tycker den passar bra i rummet. Och ljust blir det! Det fanns en som var 200 kronor billigare som såg rätt hyfsad ut, och den gav nog ännu bättre med ljus, men den skulle ha sett konstig ut i rummet. Det var liksom för mycket pinnar och grejer på den.

Och en av mina vävda dukar blev fållad på kuppen. Behövde ju en duk att lägga på bordet med. Daldrällen var det minst fem år sen jag vävde. Vad det lider kanske jag rent av får alla mina dukar fållade nu när jag har en syhörna.

Till hösten ska jag skaffa ett litet elektriskt oljeelement att ha vid fönstret så jag slipper kalldraget. Kunde i min röda ungdom inte begripa mig på kärringar som klagade på drag. Men jag begriper mig på dom nu, är en sån själv! Drag tillhör onekligen bland det otrevligare att utsättas för.

Men jisses vad nära jag var att få krupp när jag skulle stryka mina premiärtvättade hemvävda gardiner inför påsken. Hade stänkt dom kvällen innan och låtit dom ligga över natten. När jag viker ut dom vid strykbrädan så har färgen fällt! Det såg förskräckligt ut. Varje veck var grön eller brunfärgat och i kanterna var det färgfällningar hela vägen. Slänger alltihopa i badkaret och försöker tvätta dom för hand men inte heller det räckte. Det vankades dags för en vända till tvättmaskinen insåg jag, men dom fick ligga en stund medan vi åt mat och se DÅ hade färgfällningarna försvunnit. Vågade inte annat än styrka dem torra.

Mina misstankar besannades i helgen - orsaken var helt sonika att jag tvättade dem i för låg temperatur när jag tog ner dem vid julen. Så nästa gång dom tvättas blir det allt i 60 graders värme. För se den pärsen vill jag inte vara med om en gång till att se färgfällningar förstöra så mycken möda. Dom är inte bara vävda för hand, dom är också fållade runt om helt för hand! Ska det va så ska det va ordentligt. Men sen tog det nog åtta år från dom blev vävda tills jag iddes fålla dem. Och 6 meter kapptyg ligger på garderoben i väntan på fållning. Var sak har sin tid. Väva sin och fålla sin.

Fredag 11 april --- TRE VARDAGSKVÄLLAR

Måndag Alphakurs om kristen tro, tisdag kyrkoråd, onsdag arbetsutskott i kyrkonämnden. Ibland är dagarna fortfarande som en slags transportsträckor att ta sig igenom. Även om varje enskild sak i sig är rolig, intressant och givande så blir det logistiska problem som infinner sig när makens kalender också flaggar "upptagen". Det är min själ tur att inte alla veckor ser såna ut längre. Men det känns tungt när det finns folk i omgivningen som tycker att vi fritidspolitiker borde göra mer.

Vi ska veta mera, agitera mera, informera mera, skriva mera, tala mera, organisera mera, protestera mera och se till att få mera gjort helt enkelt. Än så länge är mina primära behov att vila mera. Att komma i fas med tillvaron igen. Att ta det lite mera lugnt helt enkelt. För att förhoppningsvis åtminstone orka med det jag redan har åtagit mig - och ändå leva.

Det är urmysigt att i lugn och ro ägna en kväll åt Aphakursen med ett ganska lättsamt umgänge över en sopptallrik för att sedan lyssna på en föreläsning och avrunda kvällen med ganska förutsättningslösa och frimodiga samtal och reflektioner kring vad vi hört. Det känns spännande och meningsfullt att ägna en kväll åt diskussioner och beslut om församlingsfrågor på hemmaplan. Det känns lika viktigt och angeläget att delta i beslutsprocessen för dom lite mer övergripande frågorna. Men det är inte alltid helt lätt att få det att gå ihop med familjelivet. Och det är ju ändå det allra viktigaste "uppdraget".

Någon sa att livet är det som pågår när vi väntar på morgondagen. Nog är det lättare att så här i efterhand känna att veckan varit bra och meningsfull, än dagarna innan när allt ska planeras för att få det att gå ihop med alla tider som ska passas.

Söndag 30 mars --- VÅRSTÄDNING MED DOMINO-EFFEKT

1986 kändes det som att flytta in i ett helt hav av utrymme. Från en tvåa med ett kök som knapp rymde ett matbord för två, till ett helt hus med fyra rum och stort rymligt kök, vindsgarderober under snedtaket, en källare med tvättstuga, kallutrymme och pannrum, uthus med tre garage och en bod med övervåning.

Nu är det som att spela domino att åstadkomma en ommöblering! Har inte räknat tiden, men har ägnat åtskilliga timmar åt att röja på helt andra ställen än den plats som ska förändras i alla fall. Jag började redan i november med att röja i den minsta vindsgarderoben där golvytan knappt varit framkomlig för allt som fanns där. Vad man samlar på sig om det finns utrymmen! Sorterade en kasse med gamla scoutpapper från 1997 som stått orörda i fem år. När sedan spett och spade gjort sitt utomhus så kunde jag komma in i det garage vi har till förråd. Fick städa en hylla från grejer för att kunna ställa dit annat från den lite lägre hylla som behöver in på garderoben. Röjde ny plats för gräsklipparen så att hyllan kunde bäras ut, frigoliten som väntar på att hamna på återvinningsstationen fick maka på sig den med. Den enda plats jag INTE varit på ännu är väl pannrummet.

Och allt för att flickorna ska få varsitt skrivbord i sitt rum. Behövde tömma två fulla hyllor för att det skulle bli möjligt att åstadkomma. Därav dominospelet. Till slut blev hyllorna tomma och en bortflyttad. Borden kom på plats lagom till jul och Eva-Lena har börjat undra när det ska bli klart. Först idag gjorde jag resten. Fast egentligen började det bara med att jag ville sortera alla videofilmer som låg och samlade damm. Vårsolen är skoningslös i ostädade rum. Det började också likna alltför mycket upplag för allehanda.

Julens dockskåp med belysning har tronat på änden av det ena bordet och fungerat som nattlampa. Det gamla dockskåpet stod på andra bordet, möjligen i syfte att få en plats i en hylla och vara "sommarstuga" med plats för gamla slitna dockskåpsmöbler, precis som i verkligheten där det sekunda med skavanker får en renässans i sommarstugmiljöer. Men idag åkte det ut i högra boden. Det nya dockskåpet fick en ny plats i rummet när jag flyttat undan utklädningskistan till vårt sovrum och makat undan korgen med alla gosedjur. Borden blev helt tomma till slut och flickorna började installera sig med sina skrivbordsgrejer och njöt i fulla drag. Minna valde en blå duk för något hockeylag hon hejar på, men Eva-Lena tyckte dukarna var för fina för att kunna välja någon.

Och för vilken gång i ordningen som vi letat efter tussilago vet jag inte, men det verkar sitta hårt åt i år. Inte en knopp i sikte ens. Jag är glad att skogsfinnekurskamraten n´Lasse på Nyänget i Borgsjö förärade oss en sol häromdagen!

Torsdag 13 mars --- SYKURS INKLUDERAD

Det blev ju en ny symaskin till huset (OCH en klarinett till maken). Men maskinen blev stående dryga två månader utan att jag packade upp den ens. Som tur var fick jag en spark i baken att ge mig i kast med instruktionsboken. Försäljaren berättade att hon skulle bjuda in till en introduktionskurs. Det ingår nämligen i priset! Tänk om det ingick i priset när man köper ny bil "en kväll med din bil!". Men se när man köper en symaskin för knappa 4.000 kr så får man en helkväll för att bekanta sig med alla finesser och inställningar. Det vill jag kalla service det!

Och det gav mig anledning att testa maskinen. Jag menar det är ju inge skoj att behöva sätta sig in i de mest elementära handgreppen på en kurskväll. Så jag blev att ägna två hela kvällar åt sömnad. Första testobjektet blev barnens utklädningsnegligé. Väl medveten om att just tunna tyger tillhör det svårare att sy i. Men å andra sidan är ju utklädningsgarderoben inte dom kläder som tarvar den finaste sömnaden. Tre fjärdedelar av midjesömmen hade släppt och borta var alla knappar. Envis som jag är så testade jag till och med att sy fast knapparna på maskinen, åsså lagade jag knapphålen med. Sen blev deras overaller lagade och en fingervante. Kvällen efter blev tre av makens byxor lagade och två av barnens.

Nu har jag 14 provlappar hemma men olika sömmar, instruktioner till inställningar och vilken pressarfot som lämpar sig till vad och varför. Jag tror bestämt jag får leta lite bland kläderna och se vad mera jag kan laga. Sen blir det kanske äntligen gardiner till barnens rum.

Februari 2003

Som ganska nybliven dagbarnvårdare i slutet av 80-talet gladdes jag åt att "ramla över" tidningen Lands semlerecept som blivit ett stående inslag i familjens påsktraditioner. När man väl lärt sig att hantera degen på rätt sätt så blir det väldans släta och fina bullar också, och framför allt har jag aldrig hört någon säga att dom är torra eller så.

Själv gör jag så gott som alltid dubbel sats så det blir cirka 40 bullar, för dom är goda som släta bullar också, och går fort att baka ut. Till 40 bullar går det åt följande:

200 smör (eller Milda)
6 dl mjölk
150 gram jäst
1 tsk salt
2 dl socker
2 ägg
1 tsk hjorthornssalt
18-20 dl vetemjöl
Pensla med två ägg

Smält smöret, häll i mjölken och värm till 37 grader. Smula sönder jästen (det verkar vara mycket med tre paket, ja!) och rör ur i lite av det värmda degspadet. Tillsätt salt, socker och ägg. Blanda hjorthornssaltet med mjölet innan det hälls ner i bunken. Som regel går allt mjölet åt direkt. Arbeta sen degen smidig och låt jäsa endast tio minuter.

Själv brukar jag skålla och riva mandeln under tiden. Stjälp ur degen och knåda den något på mjölat bakbord, tillsätt eventuellt lite mer mjöl om den är alltför degig. Dela upp den i fyra delar. Snittytorna vänder jag inåt/nedåt och låter tre delar ligga under bakduken (jäsningen fortsätter rätt mycket trots att det går på mindre än fem minuter att rulla tio bullar.)

Dela varje fjärdedel i tio bitar. Sen kommer själva finessen att inte egentligen rulla bullarna utan snarare att "knorvla ihop dem" genom att liksom nypa ihop bullen på undersidan så att den släta delen från jäsningens yta spänns ut i en skålformad hand. Bullarna jäser rejält så det ryms sällan fler än 9-12 per plåt. Låt jäsa i hela 45 minuter under bakduk (nästan lagom för lite snabb kvällsmat typ makaroner och köttbullar däremellan). Pensla med ägg, själv blandar jag ofta ut ägget med någon matsked mjölk. Grädda mitt i ugnen i 5-8 minuter i 250 grader. Låt svalna på galler.

Fyllningen enligt ursprungliga receptet var nog 200 gram mandelmassa till 20 bullar, men själv gör jag alltid egen mandelmassa allteftersom det går åt. Och den gör jag på en höft, med 200 gram skållad mandel som rivs på mandelkvarn och blandas med cirka 1 dl florsocker och 1 dl strösocker. Ibland blandar jag i en äggvita, eller några matskedar av grädde eller mjölk och ibland lite vatten till en lagom fuktig, men inte rinnande konsistens.

Sen gröper jag ur bullarna lite och blandar ner i mandelmassan när semlorna ska serveras. Numera har vi som regel giftigt grön mandelmassa med hjälp av hushållsfärg och illrosa vispgrädde till semlorna. Det går det med och flickorna gillar det! Siktat florsocker är förståss ett måste, men ett år blev det rosa glasyr istället.

Tisdag 11 februari --- FÖDELSEDAGSSÅNG VID GRAVEN OCH TULPANKJOL

Det var nog redan förra året som flickorna konstaterade att vi kan ju inte sjunga "Ja må han leva" för pappa vid graven. Han är ju redan död. Men Minna föreslog att vi kan sjunga "Vi gratulerar" istället. Så numera gör vi det. Utan krus och krusiduller. Det är ju bara vi vuxna som är begränsade av konventioner. Fast det blev lite skralt med sången i år för vi fick sällskap av prästen och hans son, som stämde upp i sången. Flickorna har nog lite på känn ändå att det kanske är lite ovanligt att sjunga vid en grav, och särskilt en födelsedagssång.

Det är rätt gott ändå att pappas grav finns nära oss. Trots att han var född och uppvuxen i Stockholm så ville han bli begravd här där vi barn bor och han själv tillbringade sina sista år. Det blir liksom lite mer naturligt att titta till graven när vi kan slinka in på kyrkogården vid tillfälle.

Jag håller faktiskt med dom som förespråkar att man ska kunna välja sin församlingstillhörighet själv, och inte vara hänvisad till den geografiska sfär man är bosatt inom. Pappa var ju skriven här i Ramsberg, så han dog på hemmaplan. Men jag förstår dom gamlingar som levt ett helt liv på en ort men på ålderns höst flyttar till ett äldreboende i en annan församling.

Hur man kan komma på idén att göra en kjol av tulpaner begriper jag ju inte. Men det går väl om man inte är begränsad av konventioner. Hur som helst så hade vi en utblommad bukett med tulpaner liggandes på trappen i helgen när snögubbarna byggdes. Jag föreslog att dom kunde väl få hålla i lite tulpaner i sina armar, men se Eva-Lena ville ha en KJOL med tulpaner istället. Sagt och gjort. Det blev riktigt fint. Nu ståtar hela familjen på parad ut mot vägen. Mor med cigarett av grankvist i munnen och tulpaner i armvecket.

Tisdag 4 februari ---

GÄRNA EN SYHÖRNA - MEN FÖRST EN REJÄL HEMSIDA

Det har inte blivit någon syhörna än, men flickorna har fått rejäla hemsidor istället.

Orken pendlar ömtåligt och jag har följt minsta motståndets lag en tid. Det har varit lättare att pula med flickornas hemsidor än att ta mig in till stan för att inhandla lämplig belysning. Och nu visade det sig att februari blir en lika knaper månad som januari så det var väl tur att jag inte belastade krediten med ännu mera kostnader.

Det hela började med att syrran tyckte att flickorna "måste väl få egna e-postadresser", sen skickade barnens farmor ett vykort från Hippomiden, en webring för hästälskare, och där MÅSTE ju Eva-Lena få bli medlem säger hon. Kruxet var bara att det förutsätter att man just har en egen hemsida. Så tjatet inleddes… och nu finns dom där, flickornas hemsidor.

Jag kunde ju inte bara göra en sida åt Eva-Lena. Klart att Minna ville ha en hon med. Och eftersom jag har så fina knappar på min sida, så ville ju dom ha det med så man bara kan klicka till bildgalleriet, för DET ville dom ju ha. Och om Sven kunde hjälpa mig att få så fina egna bakgrunder så kanske han kunde hjälpa dom med… önskningarna har sannerligen haglat… "en gästbok måste man ju ha mamma… och sån där räknare så man ser hur många som varit där… och kan vi också få en musiksnutt, helst med dansband!"

På kuppen har dom lärt sig en del om upphovsrätter och grundlagen om yttrandefrihet med. Det vart ju tjafs om vilket fotbollslag man hejar på. Det påminner mig om att jag lovat lägga in länkar till Djurgården åsså ett blåvitt lag som Minna inte riktigt kan specificera vilket det är.

I bara farten blev det en sida åt Ramsberg Savoy med, så behövde inte far i huset känna sig så åsidosatt när jag bara setat vid datorn.

Sidorna har enkla adresser, men ligger i själva verket hos Telia som erbjuder fullständigt omöjliga adresser att uppge.

www.minnastroman.tk (nedlagd 2009)
www.evalenastroman.tk (nedlagd 2009)
www.ramsbergsavoy.tk (nedlagd 2009)

Men någon syhörna finns inte än. Däremot är jag ganska ihärdig med att genomföra dagliga promenader. Mest blir det en timslång tur framme i Ramsberg innan jag hämtar barnen på fritids, men helst går jag utmed Treöresvägen, upp mot Kloten. Där är så fint, som synes.

Onsdag 14 januari --- BALSAM FÖR SJÄLEN

Så blev dom klara - träden jag vävde på Billströmska folkhögskolan i somras. Dom är ursprungligen inte mina, Lisa Lager i Löa har målat dom till "Bortom Allfarvägen", ett CD-spel vi producerat på jobbet. Eftersom alla sätt att marknadsföra spelet är bra, så roade jag mig med att göra dem till ett vävbart mönster i somras. Jisses som jag slet med dem på vävkursen om kvällarna! Jag vet inte hur många varianter och försök det blev. När jag väl klippt ner den jag vävde så var jag inte nöjd med resultatet, jag saknade rötterna på träden! Envis som jag är så vävde jag en till, och gav bort den första i höstas till en vän som är nästan lika förtjust i träd som jag själv. Jag menar TVÅ såna tavlor kan man ju bara inte ha hemma.

Dessutom har jag med inspiration från Stefan Wikén kommit på att jag ska inrätta en liten syhörna här hemma nu. Jag behöver det för att må lite bättre helt enkelt. Det är som balsam för själen att sitta ner en stund och sy för hand. Inte att producera för nyttans skull, utan enbart för fröjden att åstadkomma något själv med händerna. Förr broderade jag, men det var länge sen nu. Jag kanske rent av ska ta upp det igen. Det har varit en lång och slitsam höst med mycket jobb och lite vila. Inte ens jul och nyårshelgen blev den vila den kunnat vara. Just nu behöver jag rätt mycket balsam för själen, så det vill nog till att syhörnan blir klar rätt fort. Ljust och bekvämt ska det vara!

Och om du händelsevis undrar vilka träden är så är det tall, klibbal, asp, björk och gran, idel ädel alldeles vanliga vardagliga träd vävda i damastvävstol med harneskutrustning - inte fullt så alldeles vanligt vardagligt att man har tillgång till.

Onsdag 1 januari --- OKÄNDA BEHOV
Nog för att jag hört talas om att det finns något som heter MP3-spelare, men mer har det baske mig inte varit heller. Jag är ingen sån där apparatfreek, egentligen. Och jag har definitivt inte trott att det skulle vara något jag hade glädje av. Den musik jag konsumerar är inte så omfattande, utan begränsar sig som regel till P1:s och emellanåt P4:s utbud och att delta i psalmsången i kyrkan. Men jag har en egenhet och det är att jag väldigt gärna använt den bärbara CD-spelaren när jag är i tvättstugan, eller viker tvätten uppe på hallen. Det tillhör bland de tråkigare jobben, även om det kan vara ganska kontemplativt att liksom inte tänka på något särskilt alls ett tag.

Men maken införskaffade en MP3-spelare i julklapp åt mig! Och jisses så behändigt det blev med en sån LITEN LITEN apparat att stoppa i fickan när jag viker tvätten! Rena drömmen av bekvämlighet. Att det sen tog nästan två timmar innan jag lärde mig hur jag ska omvandla våra CD-skivor till MP3-filer är ju en annan femma, men SÅNT tycker jag är rätt skoj att lära mig å andra sidan.