Hoof, Jacob Otto: Skillnad mellan sidversioner

Från Psalmer och Andliga Sånger
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ingen redigeringssammanfattning
Rad 1: Rad 1:


'''Jacob Otto Hoof''', född 22 oktober 1768 i Lida i [[Sätila församling]], död 10 januari 1839 i [[Holsljunga församling]], var en svensk [[präst]] och [[Väckelse|väckelsepräst]].
'''Jacob Otto Hoof''', född 22 oktober 1768 i Lida i [[Sätila församling]], död 10 januari 1839 i [[Holsljunga församling]], var en svensk [[präst]] och [[Väckelse|väckelsepräst]]. Rörelsen han startade kallas [[hoofianism]] och är en [[inomkyrklig]] [[väckelserörelse]].


== Biografi ==
== Biografi ==

Versionen från 7 oktober 2022 kl. 06.59

Jacob Otto Hoof, född 22 oktober 1768 i Lida i Sätila församling, död 10 januari 1839 i Holsljunga församling, var en svensk präst och väckelsepräst. Rörelsen han startade kallas hoofianism och är en inomkyrklig väckelserörelse.

Biografi

Jacob Otto Hoof var son till fältväbeln Abraham Hoof och Anna Håkansdotter.

Hoof blev prästvigd 1795 i Lund och blev magister på en avhandling om kantianismens ursprung vid universitetet i Greifswald år 1799. År 1821 blev han ordinarie komminister i Svenljunga i Göteborgs stift efter att ha vikarierat på tjänsten i nära två decennier. Han var en känd väckelsepredikant i den lagiska pietismens anda, dock med inslag av herrnhutismens blod- och sårteologi och ett om katolsk mysticism påminnande försakelsekrav.

Efter att ha genomgått en frälsning 1808 blev han omtalad som väckelsepredikant. Han samlade kring sig den så kallade hoofianska sekten, som utmärkte sig genom medlemmarnas asketiska livsföring. Rörelsen fick namnet hoofianismen.[1] Dess inflytande sträckte sig till Halland, Västergötland och Småland.

Hoof var bosatt i Floghult i Holsljunga, dit folk vandrade långväga ifrån, för att höra förkunnelsen från hans så kallade prediko-sten, nu räknad som en av traktens sevärdheter. På Holsljunga kyrkogård finns hans grav under en liggande sten av ansenlig storlek. Riktningen hyllade sträng söndagshelgd, enkelhet i klädedräkt och dylikt och leddes av allmogemän, som höll konventiklar, dock utan separation från Svenska kyrkan. Hoofianismen undanträngdes i stort sett av schartauanismen och nyevangelismen, men hans inflytande i Växjö stift var mer långvarigt än i hemstiftet, Göteborg.

Se även

  • Hoof, Dissertatio philosophica de progenie Kantianismi in philosophia Fich-tiana lucide manifestata. [Akad avh, resp A J Lundquist.] Gryphiae [1799]. 4:o. 15 s.
  • E J Ekman, Den inre missionens historia, 1 (1921), s 168—173
  • K Elmgren, I de hoofianska bygderna Kind o Mark (1917)
  • D Fehrman, G F af Wingård såsom biskop öfver Gbgs stift, 1 (LUÅ, N F, avd 1, bd 3: 5, 1908); Gbgs hm;
  • H D Hallbäck, J O H o hoofianismen (KÅ 1914—15) o där anf litt; K-Å Henningson, JOH som predikant (KÅ 1945);
  • H Hägglund, Henric Schartau (1924)
  • N Johansson, J O H o hoofianismen (1942)
  • E Liedgren, Neologien, romantiken, uppvaknandet 1809—1823 (Sv kyrkans hist, 6 : 2, 1946)
  • K Linge, Tre andliga vägröjare (1954)
  • S J Meuller, Liktal öfver ...JOH ... 24 jan 1839 (1864)
  • G Nelson, Den väst-sv kristendomstypen, 1 (1933)
  • A Norberg, Den kyrkliga väckelsen i Skara stift under förra hälften av 1800-talet (1939)
  • T Peterson, En kärnkristen (1922)
  • S Plith, Kyrkoliv o väckelse (1959)
  • C W Skarstedt, Ett hundra åra minne af västgötapredikanten mag J O H:s lif o verksamhet

Källor

  • Karl Åke Henningsson, "Jacob Otto Hoof som predikant. En homiletisk studie." Kyrkohistorisk årsskrift 45 (1945).
  • Christer Winberg, Hur Västsverige blev västsvenskt. Göteborg 2000
  • Jacob Otto Hoof, Svenskt biografiskt lexikon, har också många litteraturhänvisningar till predikningar.
  1. Winberg 2000, s. 37