Stockholms evangelisk-lutherska missionsförsamling: Skillnad mellan sidversioner
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 3: | Rad 3: | ||
vilja bidraga till befrämjande af Kristi evangelium så väl inom hufvudstaden och i hemlandet som i hednavärlden. | vilja bidraga till befrämjande af Kristi evangelium så väl inom hufvudstaden och i hemlandet som i hednavärlden. | ||
Församlingen byggde Stockholms första [[missionshydda]] i Pilgränden i [[Maria församling]], kallad [[Maria missionshydda]] 1879. 1880 byggdes [[Missionshyddan i Vitabergsparken]], den andra "hyddan" i Stockholm. 1885 byggdes nästa "hydda", [[Missionshyddan på Kungsholmen]] och 1886 den fjärde, [[Hagagatans missionshydda]], alla tillhöriga | Församlingen byggde Stockholms första [[missionshydda]] i Pilgränden i [[Maria församling]], kallad [[Maria missionshydda]] 1879. 1880 byggdes [[Missionshyddan i Vitabergsparken]], den andra "hyddan" i Stockholm. 1885 byggdes nästa "hydda", [[Missionshyddan på Kungsholmen]] och 1886 den fjärde, [[Hagagatans missionshydda]], alla tillhöriga lutherska missionsförsamlingen. | ||
== Källor == | == Källor == | ||
Versionen från 16 oktober 2023 kl. 17.36
Stockholms evangelisk-lutherska missionsförsamling bildades som en utbrytning ur Stockholms Stadsmission 1877. Föreningens stadgars första paragraf lydde vid starten:
»Stockholms evangelisk-lutherska missionsförening utgöres af evangelisk-lutherska trosbekännare, hvilka, drifna af Kristi kärlek, vilja bidraga till befrämjande af Kristi evangelium så väl inom hufvudstaden och i hemlandet som i hednavärlden.
Församlingen byggde Stockholms första missionshydda i Pilgränden i Maria församling, kallad Maria missionshydda 1879. 1880 byggdes Missionshyddan i Vitabergsparken, den andra "hyddan" i Stockholm. 1885 byggdes nästa "hydda", Missionshyddan på Kungsholmen och 1886 den fjärde, Hagagatans missionshydda, alla tillhöriga lutherska missionsförsamlingen.
Källor
E J Ekman Inre missionens historia III:1