Konventikelplakatet

Plakatets framsida

Konventikelplakatet var en svensk förordning från den 12 januari 1726, som förbjöd konventiklar (bönemöten i andra lokaler än i kyrkan utan ledning av präst, till exempel i hemmet, med undantag för familjeandakter).

Införande

Bakgrunden är upplysningstidens vetenskapliga framsteg och nya insikter att det finns naturlagar som alternativ till gudomligt skapande. Pietismen omfattas av allt fler människor. I USA införs religionsfrihet redan 1776 och i Österrike 1781. Frikyrkor är under formande.

I Sverige väljer man en annan väg. Pietismen vinner insteg i Sverige i början av 1700-talet och religiösa sammankomster i hemmen blir vanligare. Riksdagen upplever att man behöver skydda kyrkan och staten och den rätta läran.

Karl XI:s edikt 1694

Första förbudet mot konventiklar kom redan 1694 under Karl XI:s tid, genom ett edikt på tyska, som förbjöd alla undersåtar i de tyska provinser, som lydde under Sveriges krona, men i synnerhet präster och lärare, att anordna "hemliga conventicula".

Fredrik I:s slutliga lag

Det egentliga konventikelplakatet infördes av kung Fredrik I den 12 januari 1726

Utdrag ur texten

• Den kompletta texten

Kongl. Maj:tz förenade placat och förbud angående the oloflige sammankonster, hwilka uti enskylte hus til en särskild och enkannerlig gudstiensts förrättande anställas; Samt theras straff, som ther med beträdas

Utdrag nr 1 – angående vad som är förbjudet

”Dock at de sig afhålla ifrån diupsinnige frågor och läro-stridigheter som them enfaldigom äro för höga och kunna gifwa anledning till någon willfarelse. Men at uti private och enskilda hus, man- och qwin-kön, gambla och unga, kiände och okiände, få eller flere skola hafwa frihet sig att sambla och tillhopa komma alt under förewändning at bruka sin andacht och enkannerliga gudstiänst den der med de wanlige bön- och helge-dagars texters predikan och utpläggande böners och nya bönesätts förklarande finnes på åthskillige ställen wara förrättad.

Thet anse Wi hwarken för nyttigt eller oumgängeligt utan mer såsom en skadelig nyhet som en god ordning i wåre christelige församblingar förstörer. Hwilcket i längden till sielfswåld, missbruk och många farlige oredor skulle tillfälle och anledning gifwa utom det till befruchtandes är at mången af oförstånd och okunnogheti sin christendom lätteligen kunde blifwa till sådane irrige meningar och lärosatser anförd som med then rena evangeliska läran ej wore öfwerenskommande”.

Modern text

Dock att de (befolkningen) ska undvika diupsinniga frågor och diskussioner kring tro eftersom de på grund av detta kan bli vilseledda. Och att i privatbostäder, män och kvinnor, gamla och unga, kände och okände, få eller många, ska ha frihet att tillsammans under förevändning att hålla gudstjänst utöver kyrkans predikan. Detta för att diskutera nya sätt att se på tro, vilket förekommer på många ställen. Det anser Vi varken är nyttigt eller lämpligt utan det är bara skadligt och förstör för Våra församlingar. I längden skapar detta bara respektlöshet och oreda. Många skulle också på grund av oförstånd bli vilseledda till andra trosuppfattningar som inte överensstämmer med den rena evangeliska läran.

Allt därför, emedan sådana sammankomster desto mindre kunna prövas till den sanna kristendomens utövning nödiga, som Vårt rike, Gudi lov, de stora fördelar äger, att Guds ord hos oss rikligen varder lärt och predikat, och var och en dessutom är frihet lämnad i sitt hus att bruka sin andakt.

Ty finna Vi rådsamt att avskaffa och alldeles förbjuda slika olovliga sammankomster, så att den, som sig understår dem att hålla och tillåta, skall första gången böta två hundra daler samt andra gången fyra hundra daler samt eller i mangel av böter plikta första gången med fjorton dagars fängelse på vatten och bröd och andra gången med tre veckors fängelse med vatten och bröd. Men kommer han tredje gången igen skall han på tvenne år ur riket förvisas.

I lika måtto skola de som sig till sådana sammankomster inställa, var för sig första gången böta fyrtio mark samt andra gången dubbelt och tredje gången fyrdubbelt.

Användning

Plakatet riktade sig närmast mot den pietistiska rörelsen, för att slå vakt om "enhet i religionen" som enligt den tidens uppfattning var nödvändig för samhällets bestånd. Brott mot förordningen kunde resultera i stränga straff - se ovan i texten.

Under 1800-talet användes konventikelplakatet även mot Roparrörelsen och frikyrkorörelsen. Många vägrade att finna sig i lagen, och föredrog att utvandra – de flesta till Nordamerika. Den första stora emigrationsvågen på 1840- och 1850-talen berodde till en del på konventikelplakatet. Från nästan alla landsändar inkom petitioner om förordningens avskaffande.

Avskaffande

Kungligt brev 1741

1741 utfärdade ett kungligt brev med innehållet, att de som hyste avvikande meningar från den evangeliskt-lutherska läran, skulle lämnas i fred och ro, såvida de inte utspridde sina villfarelser och därmed förledde andra. Detta gällde framför allt de som tillhörde den engelska och reformerta kyrkan vars utövare behövdes i textilindustrin. De skulle få åtnjuta en fri Religions-utöfvning härstädes, samt hafwa tillstånd, at uti Sid-Städerna, CarlCrona undantagandes, få uppbygga och hafwa sina egne Kyrkior. Därutöver fick de Kongl. Maj:ts Nådiga Beskydd

Toleransediktet

I upplysningstidens anda ville man gynna invandrare som bidrog till Sveriges utveckling och Anders Chydenius lade fram en motion i frågan på 1779 års riksdag. "Rörd av mina medmänniskors olyckor och öm om min fosterbygds tillväxt och styrka, har jag yttrat mina tankar", sade han. "De fördomar, att genom samvetstvång och förföljelser söka utrota villomeningar äro, Gudi lov, längesedan skingrade." Och någon fara för den lutherska tron behövde religionsfriheten inte föra med sig, enligt Chydenius. Han anförde flera exempel som skulle verka lugnande: "Icke är Danmark judiskt, fast detta osälla folket där lever i fred och besöker sina synagogor offentligen."

Prästeståndet avslog förslaget, men frågan avgjordes genom de övriga tre ståndens bifall. Kung Gustav III utfärdade därefter de s.k. toleransediktet 1781 som medgav invandrade främmande trosbekännare att fritt utöva sin religion, uppfostra sina barn i sin tro men inte inneha statliga ämbeten eller vara munk.

Judereglementet

1782 utfärdades det s.k. judereglementet som angav rättigheter för invandrade judar.

Dissenterlagarna

På 1850-talet kommer de s.k. dissenterlagarna

Delvis upphävande 1858

Frågan behandlades vid flera riksdagar, men först den 26 oktober 1858 upphävdes plakatet. En ny, något mildare lag kom i dess ställe. Sammankomster utan ledning av präst fick fortfarande inte förekomma under den vanliga gudstjänsttiden utan särskilt tillstånd. Anledningen till ändringen var delvis att i 1809 års regeringsform, 16 §, föreskrivs att konungen bör (...) ingens samvete tvinga eller tivnga låta utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenomicke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer

Slutligt upphävande

Den 11 december 1868 ersattes lagen från 1858. Nu fick sådan sammankomst hållas under den allmänna gudstjänsttiden, men fick inte vara så nära kyrkan att den störde ordningen.

Finskt upphävande

I Storfurstendömet Finland upphävdes konventikelplakatet den 1 juli 1870 då den finska nya kyrkolagen trädde i kraft.

Konventikkelplakaten i Norge

Ett konventikelförbud infördes i Norge den 13 januari 1741 av kung Christian VI av Danmark och Norge och förbjöd konventiklar utan sockenprästens godkännande. Det blev också en förbud för kvinnor att tala. Lagen upphävdes 1842 och blev en del av religionsfriheten i Norge.

Se även

• Baptism
• Skevikarna
• Erik-jansarna
• Pietism
• Herrnhutism
• Sven Caméen

Källor

• Konventikelplakatet i Nordisk familjebok (första upplagan, 1884)
• Frängsmyr, Tore (2004). Svensk idéhistoria: Bildning och vetenskap under tusen år, Del II 1809–2000. Stockholm: Natur & Kultur, s. 91f
• Norska Wikipedia