Katolska kyrkomöten i Sverige

Katolska kyrkomöten i Sverige Från mitten av 1100-talet aktiverar katolska kyrkan sig i Norden med syftet att hålla den katolska läran aktiv även i Sverige och göra landet till en självständig kyrkoprovins.

Under katolska medeltiden kallades mötena kyrkomöten eller collegium provinciale eftersom Sverige var en kyrkoprovins i den katolska kyrkan. De sammaträdde vid behov. Deltagare var biskoparna eller deras ställföreträdare samt ombud för domkapitlen och prästerskapet genom procuratores capituli och testes synodales eller procuratores cleri. Ibland kan även kloster haft sina representanter som bara deltog i beslut angående respektive kloster. Den egentliga beslutanderätten tillhörde dock biskoparna, men även prokuratorernas samtycke kunde efterfrågas. Besluten sammanfattades i statuta provincialia, utfärdade i biskoparnes, eller deras och kapitelombudens namn.

Linköpings kyrkomöte 1152

var det första av flera kyrkomöten inom den katolska kyrkan i Sverige, hållet år 1152. Påven skickade legater till Sverige för att leda förhandlingarna, för Linköpings kyrkomöte var detta Nikolaus av Albano, (sedermera påven Hadrianus IV). Bland annat godkändes då Peterspenningen vilket Sverige blev skyldigt påvestaten.

Skeninge kyrkomöte 1248

hölls i Skeninge (Skänninge) i Mjölby kommun i Östergötland, år 1248. Detta möte var ett s.k. concilium provinciale och leddes av påvlige legaten, kardinalbiskopen Vilhelm av Sabina. Även världsliga stormän deltog och blev därmed delaktiga i beslutet. Birger Jarl deltog. Viktiga beslut var celibat för präster och att alla präster ålades att anskaffa senaste utgåvan av dekretsamlingen. En komplettering tillkom 1250 av påven Inncentius IV att biskopsval förrättas av domkapitlen.

Söderköpinge kyrkomöte 1270

Nu flyttas ärkebiskopsstolen från Gamla Upsala till nuvarande Uppsala.

Tälje kyrkomöte 1277

Nu bekräftar Magnus Ladulås att kyrkan ska vara skattefri.

Källor

• Nordisk Familjebok
• Hildebrand: Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar, sid 188