Nyevangelism: Skillnad mellan sidversioner
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 6: | Rad 6: | ||
De är oftast [[kongregationalism|kongregationalistiska]] i sitt styrelsesätt och bär [[lågkyrklig]]a drag där det personliga ställningstagandet är viktigt. | De är oftast [[kongregationalism|kongregationalistiska]] i sitt styrelsesätt och bär [[lågkyrklig]]a drag där det personliga ställningstagandet är viktigt. | ||
Rörelsens främste representant var [[Carl Olof Rosenius]], som i motsats till upplysningstidens moralism och [[pietism]]en och [[schartauanism]]ens betonande av subjektiva betingelser för frälsningen lade nyevangelismen vikt vid det genom Kristus fullbordade försoningsverket. Här innebar nyevangelismen en återgång till [[Martin Luther|Luthers]] grundsatser. Ibland drevs dock tankarna längre, så att inte enbart [[försoning]]en utan även [[rättfärdighet]]sgörelsen ansågs ha ägt rum med Kristi död. Mot denna evangelieförkunnelse kom [[Paul | Rörelsens främste representant var [[Carl Olof Rosenius]], som i motsats till upplysningstidens moralism och [[pietism]]en och [[schartauanism]]ens betonande av subjektiva betingelser för frälsningen lade nyevangelismen vikt vid det genom Kristus fullbordade försoningsverket. Här innebar nyevangelismen en återgång till [[Martin Luther|Luthers]] grundsatser. Ibland drevs dock tankarna längre, så att inte enbart [[försoning]]en utan även [[rättfärdighet]]sgörelsen ansågs ha ägt rum med Kristi död. Mot denna evangelieförkunnelse kom [[Paul Peter Waldenström]]s nya försoningslära som en reaktion. Termen nyevangelism kom trots detta att användas även inom [[Svenska Missionskyrkan]].<ref name="ReferenceA"/> | ||
==Se även== | ==Se även== | ||
Versionen från 11 december 2021 kl. 17.57
Förväxla inte med nylutherdom
Nyevangelism är en beteckning för en gren av den protestantiska kristenheten, uppkommen i Norrland i början av 1800-talet. Benämningen har varit i bruk sedan 1850-talet.[1]
De är oftast kongregationalistiska i sitt styrelsesätt och bär lågkyrkliga drag där det personliga ställningstagandet är viktigt.
Rörelsens främste representant var Carl Olof Rosenius, som i motsats till upplysningstidens moralism och pietismen och schartauanismens betonande av subjektiva betingelser för frälsningen lade nyevangelismen vikt vid det genom Kristus fullbordade försoningsverket. Här innebar nyevangelismen en återgång till Luthers grundsatser. Ibland drevs dock tankarna längre, så att inte enbart försoningen utan även rättfärdighetsgörelsen ansågs ha ägt rum med Kristi död. Mot denna evangelieförkunnelse kom Paul Peter Waldenströms nya försoningslära som en reaktion. Termen nyevangelism kom trots detta att användas även inom Svenska Missionskyrkan.[1]
Se även
== Källor ==