Haeffners koralbok (1808)

Haeffners koralbok 1808.

Redan 1800 hade J.C.F. Haeffner sammanställt ett förslag till koralbok. Denna utgavs dock inte med detsamma. År 1803 skrevs ett prospekt för en koralbok. Först 1808 utkom koralboken, och då i en andra, reviderad upplaga. 1820 utkom Haeffners andra koralbok.

Haeffners Förord

CHORAL-BOK Utgifven Af JOH. CHRISTIAN FREDRICH HAEFFNER Kong. Hof-Kapellmästare STOCKHOLM Tryckt hos Carl Delén, 1808 HANS MAJESTÄT KONUNGEN I djupaste underdånighet tillegnadt Af DESS Underdånigste och tropligtigste undersåte J. C. F. Haeffner

Då jag af trycket utgifver en omarbetad Choralbok för Svenska Kyrkosångerne, anser jag nödigt att allmänneligen och i korthet uppgifva anledningen till samma arbete, och de i min öfvertygelse rätta och sanna grunder jag dervid trott mig böra följa. En fast allmänt instämmande klagan öfver de här i landet kände Choralböckers felaktighet, olämplighet eller otillräcklighet, och min på långlig erfarenhet grundade öfvertygelse om billigheten af denna klagan, jemte åstundan att kunna bidraga till dess afhjelpande, hafva gifvit upphof till mitt närvarande, jag ville önska ej alldeles misslyckade, försök. Det är en sanning, som af alla verkliga kännare bifalles, att de i 1695 års Kyrko-Psalmbok införde tvåstämmige Choraler, som då antogos, och sedermera, hvad Melodierna beträffar, blifvit följde såsom norm för Svenska kyrkosången, äro, ehuru ej utan en viss grad av brukbarhet, likväl på ganska många ställen felaktiga, ej allenast till tonarten och den underlagda Basen med dess besiffring, utan äfven stundom till sjelfva melodien. Detta har ock varit orsaken hvarföre flere Tonkonstnärer företagit sig deras omarbetande, hvaribland i synnerhet Herrar Zellbell den äldre, Micklin och Johnsen förtjena att nämnas. Sednast har äfven Herr Abboten Vogler utgifvit en samling af Svenska Choraler. Herrar Zellbells och Micklins Choralböcker äro dels nog vanställde genom profana och till ren kyrkosång ej hörande figurer och prydnader, dels oftast oriktige både till melodi och harmoni i de ur de gamla kyrkotonarterna författade psalmer. Kapellmästaren Johnsens, författad med mera noggrannhet och grundelig kännedom, öfverflödar dock på flera ställen af en för en enkel och lättfattlig kyrkosång ej alltid passande lärdom, och är derjämte svår att i afskrift erhålla. Herr Abboten Voglers samling innehåller slutligen ej alla de psalmer som vid den allmänna Gudstjensten nyttjas. Af dessa orsaker har jag trott mig göra ett nyttigt arbete, när jag af trycket utgifvit en fullständig Choralbok, återställd till möjligaste renhet och enkelhet, så väl i melodien som i harmonien, och hvilken, sedan jag derpå användt flera års sorgfällig möda, jag nu vågar underkasta alla sakkunniga upplysta och billiga granskning.

Af de i 1695 års kyrkopsalmbok intagna melodier har jag trott mig böra utlemna några få, nemligen: N:o 20, Hur vill och skall jag Dig &c., hvilken saknade all stämpel af Choralmelodi, sannolikt aldrig brukats, och öfverallt lämpeligen sjunges lika med N:o 323 eller N:o 305, Nu tacker Gud allt folk &c. N:o 329, 331 och 332 såsom likaledes alldeles obruklige, och till hvilka andra passande melodier så väl i de vanliga som denna Choralbok anvisas: N:o 408, Ho satans boning tänker på &c i hvars ställe allmänt brukas melodien N:o 277, Af Adams fall &c och ändtligen de Prosaiske sångerne N:o 113, 114, 115, 164, 179, samt begrafnings-psalmen N:o 402. Alla de melodier som finns tecknade med *, äro för det mesta under medelmåttan, hvarföre jag genom registret anvist andra till sådana psalmer bättre passande melodier.

Å andra sidan hafva flere psalmer i sednare tider och mest i Stockholm i kyrkorna börjat sjungas, ej efter sina egna, utan andra likmetriga melodier, vid valen, hvaraf ofta ringa urskillning varit rådande. Till exempel må anföras N:o 158, 187 och 194. Jag har trott dem i en fullständig Choralbok ej böra förbigås, men tillika gifvit anvisning på de numera öfliga för de kyrkor, der missbruket af dessa melodier för det närvarande ej står att rättas.

Må det tillåtas att härvid, i förbigående, vidröra en omständighet, som med förevarande ämne äger sammanhang. I det på Nådigaste befallning av Consistorium Ecklesiasticum i Upsala år 1793 af trycket utgifna Förslag till Svenska Kyrkosånger, finnas upptagna största delen av de metrer och följaktligen dertill hörande melodier, som i vår nu brukliga Psalmbok förekomma, då deremot i trenne sedermera utkomne försök, så väl till de gamla psalmernas omarbetning, som till nya, begge af allmänheten med förtjent aktning och bifall emottagne, ett ganska inskränkt antal af berörde melodier blifvit valdt, neml. I det ena af dessa försök för 84 psalmer blott 27 melodier. Månne ej genom denna inskränkning vissa psalmer fått en melodi af alldeles främmande uttryck ifrån den känsla sim i dem är rådande ? Om poesien till en psalm är aldrig så skön, och melodiens uttryck ej svarar mot deremot, är dess verkan för den allmänna Gudstjensten förlorad. Jag vill derpå anföra tvenne exempel. Tyska församlingen antog för några år sedan en ny psalmbok. Psalmen N:o 117, öfver vår Frälsares lidande, sjunges deri på melodien till O Gud vi lofve dig, en melodi full af högtidlighet och glädje, och psalmen N:o 40 öfver Skapelsen och Guds underverk, på en passions melodi. Gellerts psalm: Wie gross ist das allmächtigen Güte, &c., hvari poesien är så förträfflig, har för uppförandet i kyrkan förlorat all sin verkan, genom en modern melodi, som fullkomligt saknar de äldres andäktiga anda. Det vore önskligt, att denna omständighet betänkes, om en gång en ny kyrko-psalmbok skall utgifvas, och att poeten då studerade sig in i melodiernas karakter, innan han företoge sitt arbete. Att componera nya Choralmelodier, är för moderna tonsättare en svår sak. Det synes som denna konst skulle hafva gått förlorad med 16 och 17 århundrade. Till denna anmärkning vill jag i öfversättning bifoga den lärda Kirnbergers omdöme öfver Choralmelodier, se hans Kunst des reinen Satzes, 2:ter Band, 1:ste Abteil, S 66. ”Jag kan, säger han, ej dölja min billiga ledsnad, så ofta jag påminner mig de nymodiga Choralsångerne, hvilka blifvit satta till Gellerts, Cramers och andras mästerliga psalmer, och till en del redan äro införda i några protestantiska länder. Kan någonting vara mera stridande mot andakten, än choralsånger som hafva lika tonart, vändningar och modulationer som våra allmännaste visor?”

Doktor Luther, då han stiftade vår Religionslära, inrättade äfven vår nu brukliga Choralsång, helt skiljaktig från den, som både då och nu tillhör den katolska församlingen. Han har sjelf komponerat många choraler, och man kan med full tillförsikt säga, förträffliga, och hvilka i denna choralbok äro tecknade D.M.L. Många gamla upptog han och lämpade till den nya sången. Någre deribland äro ifrån de äldsta tidehvarf, såsom N:o 7 och N:o 122 ifrån fjerde och femte århundradet. Componisterne till våra flesta choral-melodier hafva varit Tyskar, och de flesta psalmer hafva tid efter annan dels under medeltiden, dels under och närmast efter reformations perioden blifvit författade. Några Svenska original-melodier äga vi äfven, neml. N:o 29, 64, 84, 103, 141, 199, 321, 370 och 380, hvaribland en del äro verkliga mästerstycken, såsom N:o 64 och 103. Komponisternes namn är dock okändt, så när som på till N:o 370, hvilken är författad af Kongl. Kapellmästaren Düben (fotnot: Till Psalmerne 248 och 249 har sannolikt deras Författare, Konung Erik 14, äfven komponerat melodierne, emedan de endast finnas i Svenska Psalmboken) En och annan af dess gamla melodier, sådana, som de i våra vanliga choralböcker förekomma, finnas på flera ställen afvika från de ursprungliga melodierna, antingen i anseende till tonföljd eller stundom till taktart och meter, och det har därföre synts mig nödigt, att genom jemförelse med äldre originala Choralböcker, rätta och återföra dem till deras primitiva renhet, i alla de fall, der icke ett, med full visshet kändt, öfverallt vedertaget bruk deremot strider, då det ursprungligen rätta måste uppoffras, för att ej gifva anledning till oreda och förvirring; men de olikheter deremot, som kunna förefalla emellan bruket i en och annan församling, och de nu gjorda rättelser, hafva, då det förra ej funnits stridande mot en regelbunden tonföljd och god harmoni, blifvit anmärkte i tilläggningar efter hvarje psalm-nummer der de kunna förekomma, på det den vanliga melodien ej må saknas, i fall rättelsen på något ställe ej skulle kunna införas. – Hufvudsakligen sträcka sig likväl de nu skedda rättelser till sådana melodier, som helt och hållet grunda sig på de gamla kyrko-tonarterne, hvilka i anseende till skalor och tonfölj så märkligen skilja sig ifrån de moderna. Antingen af okunnighet om samma tonarters rätta beskaffenhet och bruk, eller af en ogrundad fördom mot de ovanliga, men frappanta modulationer och slutfall, som i dem förekomma, har man i största delen af sednare tiders Choralböcker tillåtit sig, att ändra en del af våra gamla förträffliga kyrko-melodier efter den nyare musikens tonskalor, och gifva dem en dertill passande harmoni eller accompagnement. Derigenom har man icke allenast beröfvat dessa melodier sin uråldriga eller primitiva karakter af värdighet, hög enfals och andakt, utan hafva stundom vanställt dem till den grad, att man hela psalmen igenom ej kan veta ur hvilken ton den går, utom af begynnelse- och slut-noterne, till ex. PsN:o 1, som i en ännu bruklig Choralbok börjar och slutar i G moll, men för öfrigt allt igenom håller sig inom C, F och B dur, flere dylike händelser att förtiga. Denna okunnighet eller fördom har ock vållat, att vid åtskilliga psalmers afsjungande de mest förvånande missljud uppkomma emellan orgelverket och sången i kyrkan, hvarpå jag vill anföra bevis af följande mycket ofta sjungna och väl kända psalmer, neml. N:o 16 Jesu Christi oskyldiga död &c. N:o 141 Jesus är mitt lif och helsa c. N:o 163 Christ låg i dödsens bandom &c. samt N:o 266 Jesus är min hägnad &c., i hvilka man öfverallt i kyrkorna får höra Församlingen sjunga melodien ganska riktigt efter dess tonart, under det Orgel-spelaren, förledd af en felaktig Choralbok, griper en half ton högre, nemligen då Församlingen sjunger ganska rätt G eller C, spelar Giss och Ciss. Det behöfves ej mer än vanlig uppmärksamhet och ett sundt gehör att därom öfvertyga sig: och då sådane upphöjde halftoner så väl i dessa som åtskilliga flera psalmer först och fämst äro stridande emot psalmens tonart, och dessutom ,oaktadt att orgelverkets öfverlägsenhet, ej kunnat uder en tid af mer än hundrade år inpräglas i de sjungandes öron, synes man väl icke böra envisas med dess bibehållande. Det är ock derföre jag ansett mig äga dubbelt skäl till deras uteslutande på alla ställen der de funnits hafva blifvit orätt införde; och detta är ingen ny sjelftagen dristighet af mig: Abboten VOGLER har i sin här utgifna Choralsamling redan gjort början med utmönstrandet af många dylika fel, och äger sjelf deri värdiga föregångare i andra länders harmonister.

Källor

• J C F Haeffners koralbok 1808