Den svenska psalmboken (1536)

Den svenska psalmboken av år 1536 är inte den allra första kända psalmboken. Det fanns en 1526 men det finns inget exemplar kvar av denna. På KB finns två ex av 1536 års psalmbok sammanbundna med Psaltaren och en annan skrift. Dess titel är: "Swenske songer eller wisor"

Vi har ett ex med titeln: Swenska Psalmboken af 1536 å nyo utgifwen. Stockholm 1862 (P.A. Norstedt & Söner). Det andra titelbladet är det som fanns i 1536 års utgåva och lyder: Swenske Songer eller wisor på nytt prentade, forökade, och under en annan skick är tillförenna utsatte. Stockholm MDXXXVj (1536)

Inledning

Inledningens 2,5 sidor lyder:

Thet haffuer altijd warit aff första begynnelsen (godh Christen läsare) en plägsidh ibland the folk som then sanskyldiga gudz kundskap hafft haffuer, at the haffua dictat och sammansatt besunneliga wijsor oc songer om gudz dråpelig ting oc welgerningar, som han giort oc både menniskior oc annor creatur beuisat haffuer, huilkit (utan twiffuel) aff gudz besunneliga rådh oc ingifft skeedt är, at menniskian som en naturligh lust och begier haffuer til siungande, och spelande, skulle tå haffua thy til at siunga och spela som gudi kunde wara til prijz och henne sielffuo til nytto oc gagn, huilit och wisseliga så skeer ther thy rett tilgår, Forty genom andeliga songer eller wisor warder gud prisat for sina obegripeliga godheet, oc menniskian som aff sich sielff glömsk oc j thet goda otacsam är, warder ther igenom upwäct oc uppåmines huad gud henne til godo giort haffuer, ther hon tå får en hugnat och tröst aff, at såsom han haffuer tilförenne altijd warit mild, barmhertig oc bijstondig, så scal han ock än nw wara her epter ee huad nödh oc bekymmer oss påkomma kan, ty han bliffuer altijd widh itt sinne, Hade han lust til at göra oss gott tilforenne så haffuer han ock än nw lust ther til ocbliffuer wid thet sinnet til ewig tijd, Oc thetta är then nytta oc gagn som andeliga songer oc wisor mz sich haffua, ther the äre i therez retta brukning, Så äre ock somlige songer andeliga böner genom huilka wij bidie gud om thz wij behöffue

Ther nw menniskian scal igenom sådana songer upwäct warda til at betracta gudz dråpeliga werck, och uppåminas hans stora welgerningar, är clart nogh påtaga at thz scal skee på förstondeligit mål, elles fölier ther ingen fruct mz, och songen haffuer icke sitt retta werk, Ty haffua the heller j fortijden annorledes pläghat dictade warda, utan på förstondeligit mål, än tå at man j någon förliden tijd, oc j något besunnelig land sungit haffuer på okunnugt mål, Men ther haffuer och så solgt fructen epter som förstondit haffuer warit på thz man sungit haffuer, som nw wille förlongt wara at umtala

Therfore på thz at ther motte fölia någon fruct mz, haffuer man nw j någon tijd begynnat halla sådana songer på thz mål som aff allom förstås kan, Oc såsom thet haffuer hafft god skääl mz sich, så haffua ock monga goda christna menniskior warit ther glade att, siunga och höra them gerna, For huilka saak skul man nw her på nytt hafuer utgå latit samma songer, oc forökat them mz några flere än the tilforenne utgongne woro, Oc äre the fremst satte som aff ålder haffua j kyrkionnes tijderpå Latine brukade warit oc äre i sielffuom euangelij textenom så bescreffne som the her siungne warda, Sedan fölia tå andre songer j tessom worom tijd dictade, huilke ock så nogh j skrifftenne grundade äre, Somlige äre en deel aff the paraboler j euangelio, somlige aff Davidz psalmer, somlige epter några Latinska hymnor utsatte som j fortiden haffua j kyrkionne brukade warit, oc somlige the ther elles wel haffua sin fasta grund j scrifftenne oc måga j christeligom forsamlingom siungne warda

Lärer oc formaner idher inbyrdes mz psalmer oc lofsonger oc andeligom teckom wisom siungades herranom uti idro hierta

Benedictus dominus deus Jsrael

Luce. j (Lukas kap 1, sid 6)

WElsignat ware herren Jsraels gud, forty han haffuer sökt och frelsat sitt folck, Och haffuer vpreest salighetennes horn, vti sin tienares Dauidz hwse, Som han j förtijden sagt haffuer genom sina heliga propheters mun, At skee skulle thet wij frelsas skulle ifrå wora fiender, och vthu alles theres händer som hata oss/ På thet han skulle bewijsa sina barmhertigheet med wora fäder, och minnas på sitt helgha testamente, Thet är på then eedh han sworit haffuer worom fader Abraham, At giffua oss thet wij frelste vthu wora fienders händer, måghom honom tiena vtan fructan j heligheet och rettferdigheet före honom j alla wora lijfsdaghar, Och tu barn scal bliffua kallat then högstes prophete/ ty tu warder föregåendes före herrans ansicte/ Til at beredha hans wäghar/ och giffua hans folk salighetenes kundskap/ Med theres synders förlatilse genom wor gudz inneliga barmhertigheet/ genom huilka vpgongen aff högdenne haffuer oss besökt, Til at vplysa the som sittia j mörkret och j dödzens skugga, och styra wora föter på fridzens wägh. Äära wari fadrenom och sonnenom och them heliga anda, Såsom ther warit haffuer aff begynnilsen och nw och altijd, aff ewigheet til ewigheet Amen

Magnificat

Luce j (Lukas kap 1, sid 7)

Mijn siel haller mykit aff herranom, Och min ande frögdar sich i gudi minom frelsare, Forty han haffuer seedt til sina tienarinnes ringheet, ty her epter warda mich alla släcter saliga kallandes, Ty then ther mectig är han hauffer giort mectig ting med mich, och hans nampn är heligt. Och hans barmhertigheet warar ifrå släcte j släcte offuer them som fructa honom, Han haffuer bedriffuit mact med sinom arme, och förskingrat them som högferdige äre vti theres hiertes sinne, The mectiga haffuer han satt vtaff sätit, och vpsatt the swagha, The hungruga haffuer han med godh ting vpfylt, och the rijka haffuer han latit toma bliffua, Han haffuer vptagit sin tienare Israel tenckiandes på sina barmhertigheet, Såsom han sagt hade til wora fäder, Abraham och hans sädh til ewig tijd, Äära wari fadrenom. etc

Nunc dimittis

(Simeons lovsång Luk 2:29-32, sid 8)

HErre nw låter tu tin tienare fara j frid, epter som tu sagt haffuer, Forty mijn ögon haffua seedt tina saligheet, hwilka tu bereedt haffuer for allo folke, Itt liws til hedninganes uplyftning, oc titt folk Jsrael til prijs, Ära wari etc

För fler utgåvor se Herre, nu låter du din tjänare fara hädan

S Ambrosij och Augustini loffsong Te Deum

O Gud wij loffue tich, och bekenne tich for wor herra, Tich wyrdar hela werlden, for en ewig fader, Tich prisa alle änglar, himlar och alla craffter, Tich presa Cherubin och Seraphin, seyandes vthan enda, Helig, Helig, Helig herre gud Sabaoth, Fulle äre himlaner och iorden, aff tine maiestates herligheet, Tich loffua och prijsa the helige apostler, Teslikes loffua tich alle helige propheter, Sammalunde helige martires loffua tich med sanna witnesbyrd, Then heliga Kyrkia j hela werldenne, bekenner tich for en fader j obegripelig herligheet, Och tin eenfödda son then me tich haffuer sannan guddom, Theslikes hwgswalaren then heliga anda, Tu Christe herlighetenes konning, Fadrens son estu j ewigheet, Til menniskionnes återlösning j iungfru lijffue togh tu mandom, Tu öffueruan döden och vplåt himmelen för them som ther på trodde, Tu sitter på gudz högra hand, vti fadrens herligheet, Och wentes igen komma en streng domare, Ty bidie wij tich at tu wille hielpa tina tienare som tu med tin dyra blodh haffuer återlöst, Och begåffua them med tinne ewiga herligheet ibland tijn helgon, Frelsa titt folck o herre, och welsigna them som tich äre giffne til arffuodeel, och regera them och vphögh them j ewigheet, Så welsigne wij tich j alla wora dagar, Och loffuom titt nampn ifrå ewigheet til ewigheet, Bewara oss herre j thenne dagh, at wij icke göre moot tin wilia, Forbarma tich offuer oss o herre och war oss barmhertig, Tijn barmhertigheet herre ware offuer oss såsom wij oss på tich fortröste, På tich herre fortröste wij låt oss icke komma på skam til ewig tijd.

Tronnes bekennilse

(Trosbekännelsen, sid 9-10)

Wij tro uppå alzmectig gud,
som all ting j sina orde,
skapat haffuer erlig och godh,
gott är alt thet som han giorde,
oss for fader wil han wara,
aff sin eghen goda wilia,
han wil oss altijd bewara,
och oss ey ifrå sich skilia,
han beskermer oss j sijn krafft,
och ingen står emoot hans mact.

Wij tro uppå Jesum Christ,
eenda gudz son och wor herra,
han är ewig och thet är wist,
med fadren lijker j äro,
aff Marie iungfru reen,
med san mandom wart han födder,
aff gudz andes tilhielp alleen,
for wor synd wart pijnt och mödder,
och döden han oss öffueruan,
sitter på fadrens högra hand.

Wij tro uppå then helga and,
Ena christeliga kyrkio,
thet är helga manna samfund,
som gudz ande pläghar styrkia,
Her warder synden borttaghen,
then oss pläghar göra wonda,
Och uppå then sidzsta dagen
skolom wij alle upstonda,
Och itt ewigt lijff kommer tå,
gud låter oss sin glädi få, Amen

Een parabola aff Luce XV

(Efter Lukasevangeliet 15)

GUd warder lijknat widh en man,
huilken twå söner hade,
tu lät mich fara huart iach kan,
then yngre til honom sade,
thet mich tilkommer lät mich så,
aff gotzet som her finnes,
at iach nuu ther med handla må,
som iach betzt är til sinnes,
ey dogher hema bliffua.

Han kom ther med j annor land,
doch sich til fögo froma,
så litit war thet han ther wan,
hans kistor wordo ther toma,
j lösheet liffua war hans ijdt,
medan thet reckia kunde,
sedhan han war tå allo quit,
brast hono[m] bröd åt munne,
ey war tå bätre handlat

Til en borgare gaff han sich,
en swijnaherde bliffua,
åt swijnadraff han ock lust fick,
men ingen wilde thet giffua,
sins faders hws kom han j hugh,
ther woro tienare monge,
the alle sa[m]mans finge nogh,
han lågh j armosz twånge,
och moste hu[n]ger lijdha

Ney iach går til min fader igen,
mijn brist for honom kenna,
hoo weet han bliffner wel min wen,
och glömer brutten thenna,
iach är ey werd kallas hans son,
for tessa skuller mina,
han settie mich til en stormon,
ibland tienare sina,
meer kan iach ey begiera

Tå fadren honom komma sågh,
brast vtaff faderligo bryste,
then kerlech som ther inne lågh,
han famtogh honom och kyste,
fick honom sköna cläder på,
the ingen kunde lasta,
en gulring på hans hand ock så,
och ther til låt sich hasta,
en göddan oxa slacta

Glädioms min son liffuande är,
som dödh war och försuunnen,
borttapat then mich war fulkär,
och nuu her igen funnen,
Hem kom tå andre brodren then,
som äldre war aff årom,
strax frågade han en sin swen,
huad är j gårde worom?
är något nytt på ferde?

Dantza och quädha hörer iach,
pijpor och harpor lydha,
her står glädhin alt vp j taak,
hwad mon thet alt betydha,
hwad är thet min fader nuu gör,
han braskar j fullo ruse,
med min broder som intit gött bör,
aff thet her är j hwse,
han haffuer alt sitt förslösat

Iach haffuer honom tient så longan tijd,
och på hans saker actat,
aldrig haffuer han än nuu itt kidh,
åt mina wener slactat,
åt tessom tectes honom wel,
en sådan kostnat göra,
en göddan oxa slå ihiel,
hoo kan slijk oskääl höra,
ther kan mich ey åtnöya

Swarar fadren,
min son tu weest,
hwad iach tich nuu her sägher,
tu haffuer aldrid frå mich reest,
titt är alt thet iach ägher,
thenne tin broder war alt dödh,
och är igen vpstonden,
ko[m]men war han j största nödh,
och är nuu quitt then wåndan,
thet gör mitt hierta frögde

Om tijn saak haffuer sådana skääl,
til glädi aldrig warit,
med tich är alltijd gongit wel,
som ingen wägh haffuer farit,
ey heller lijdit sådana brist,
som thenne moste lijdha,
intit aff tino gotze mist,
ther tu offuer må quidha,
scal man ey sådant tenckia?

Så war nuu syndare oförskrect,
tu haffuer en mildan fader,
emoot tich är hans fampn vtrect,
han annammar tich gladher,
Om tu tijn synd bekenna kan,
och faller för honom nidher,
alla tijn skuld förlåter han,
och giffuer tich hwad tu bidher,
tu må wel framgå trygger

Tes wari gud j ewigheet,
högt prijsat aff oss alla,
han seer wist til wor vselheet,
när wij til honom falle,
hielp herre gud j allo nödh,
och låt tijn nåde skijna,
frels oss ifrå then ewiga dödh,
sett oss j glädi tina,
Amen wij ther til siunge

Een parabola aff Matt XVIIJ

(Efter Matteusevangeliet 18)

ENom könning tectes thet så
sina tienare kalla
med them til ena stemno gå
och en rekenskap halla
så kom en fram som skyldig wart
een stoor pe[n]ninga summo
med them samma gick thet wel hardt
som alle tå förnummo

Til at betala sådana skuld
war ther intit til rådha
han hade hwarken silff eller guld
tess större war ha[n]s wåde
at han skulle selias herren bödh
hustru, barn, äghor alla
til betalning bleeff tå stoor nödh
tijd war til ödmyuct falla

Kere herre mild och godh
låt tina miskund skijna
haff doch nuu me mich tolamodh
om tesse skulder mina
iach wil leggia wilian widh
at iach tich wel förnöyer
ther på iach nuu faller her nidh
och mich til iorden böyer

See på herrans barmhertigheet
then han her nuu bewijste
han lät sich ey wara swårt eller leedt
at han then summo miste
han gaff alt til och lät honom gå
sin wilia til honom wende
men hin tencte ther lijtit vppå
at honom the godha hende

Han fan strax en sin skyldener
än doch then skuld war ringa
på honom han sijn händer bär
och begynner honom twinga
tina skuld betala full snart
hwij faar tu med then flätia
j tornet scal tu med een fart
tijt scal iach tich wist settia

Han föll nidh och beddes dagh
han wille honom wel betala
ney sade han thet tagher ey lagh
lenger her med förhala
ey war han meer sin broder huld
j tornet motte han liggia
thet han än skulle tiggia

Tå herren thetta weta fick
wart han ey litit wreder
han kallade honom strax til sich
hör til tu tienare ledher
tu kan ther intit sköna vppå
hwad nådh iach med tich giorde
med cinom broder thet ock så
alltijd tich göra borde

Han sattes vti fengsle hart
så lenge ther at bliffua
at alt samman betalat wart
ther halp ey emoot at tijffua
huilkit ock oss allom skeer wist
om wij så äre til sinnes
at wij icke förlåte then brist
som när wor nästa finnes

Gud är oss barmhertig och godh
och wil oss alla spara
han will ock at wij ther emoot
skole så hwar annan wara
giffue oss gud wor fader blijd
widh thetta sinnet blijffua
och så sedan j ewig tijd
glade med honom liffua
Amen

Een parabola aff Luce XVJ

(Lukas3evangeliet kap 16)

OM en rijk man her siunge wij
then herlig cläder hade
och leffde j stort fråtzerij
ther han sitt sinne på lade
en fattig man som Laszarus heet
kom for hans porte liggia
full me sår och mykin crancheet
bröd wille han ther tiggia

Han hade wel ätit the smulor små
och ther med til fridz bliffuit
som aff bordet förföllo tå
om någor hade th[e]m giffuit
Komo ock hundar til hans hans får
them med sijn tungo fleecte
ty welgerning han aff them får
then doch then rijke neecte

Så bleff tå then fatige dödh
och wart aff änglom taghen
och förd vthi Abrahams sköt
salig war honom then daghen
Bleeff ock så med then rijke dödh / och lagdes j graffuen nider
han kom j stoor pijno och nödh
then dagen wart honom ledher

Tå han nw j pijnonne lågh
sijn ögon han vplyffte
Abraham han fierran sich sågh
och Lazarum j hans sköte
han ropte ther nogh önskelig
och war ey mykit gladher
her offuer tu förbarma tich
Abraham kere fader

At tu wil senda Lazarum hijt
j tesso mine plågho
ther om iach bidher mz allo flijt,
tu seer her mijn formågho,
han duppe j watn finger sitt,
mijn tungo ther med swale,
j thenne logha är fast heet,
och ingen roo eller dwale.

Min son tenck på huru stor lust,
tu hade j tino liffue,
tu drack her både wijn och must,
thet tectes gud tich giffua,
Lazarus war tå ther emoot,
j armodh och stor iemmer,
nw hwgnas han och haffuer gott modh,
och tu tich swåra gremmer

Itt stort swalg seer man her ock så,
emillan oss och idher,
någon gång her emillan få,
tes ko[m]mer man ey widher,
så bidher iach tich sade han,
iach haffuer fem bröder j liffue,
sendt Lazarum then froma man,
han them forwarning giffue

Min son huru kan thetta skee,
thet står ey til at göra,
Mosen och propheter haffua the,
them bör them alltijd höra,
ney kere fader Abraham,
thet kan them ey nogh wara,
kommer någon aff dödhom fram,
sky the widh thenne fara.

Swarar Abraham j samma tijd,
om the Mosen ey lydha,
och the propheter ther bredho widh,
som them gudz ord vttydha,
skola the wist ey heller tro,
for sino harda modhe,
om någor ifrå sinne roo,
vtaff the döda vpstode

Ty gud haffuer then fattiga kär,
och låter han ey förgonga,
än doch han j werlden her,
warder försmådd aff monga,
aff huilko wij nw lära må,
then fatiga ey föracta,
gudz sinne wij alt fölie tå,
och på hans wilia wacta.

Doch scal man ey så teckia her,
at then rijke förkastas,
een gudz gåffwa rijkedom är,
och bör for ty ey lastas,
men synd är ey bruka th[e]n rett,
ther tarff är med wor nästa,
for honom scal thet wara alt slett,
ospart ock til hans besta.

Efterskrift

(På modernare svenska)

Wår första Swenska Psalmbok, ehuru ej af äldre år än 1530,* finnes icke, så widt bekant är, nu mera i behåll.

• Någon äldre upplaga kan icke antagas hafwa warit utgifwen; ty i sådant fall skulle icke Olaus Petri i Handboken 1529 (blad ..) ha helt och hållet infört de twå psalmerna "Forbarma tich gud offuer mich" och "Wi som liffue på werlden här", utan endast hänvisat till Wijsorna.

Det senast kända exemplaret, som tillhörde Elias Brenner, har längesedan spårlöst förswunnit (förmodligen wid Rålambska boksamlingens brand i Stockholm 1751). Wi hafwa dock tillförlitlig uppgift på innehållet genom en uppsats, som, gjord af en "förnäm herre" i Brenners lifstid, meddelades af J. Fischerström i Swenska Mercurius 1756, sid 289. Titeln lydde, enligt Stjernmans noggrannare afskrift: "Någre Gudhelige Wijsor uthdragne aff then Helga Skrift, the ther tiena til at siungas i then Chisteliga Församlingen. Stockholm MDXXX.

Källor

• Swenska Psalmboken af 1536 å nyo utgifwen. Stockholm 1862 (P.A. Norstedt & Söner)

---