Eukaristi

Påve Benediktus XVI celebrerar mässan.

Eukaristi, av grekiskans ευχαριστία eucharisti’a, ’tacksägelse’, har inom kristendomen blivit benämningen på nattvarden.

Inom den ekumeniska rörelsen

Inom den ekumeniska rörelsen har eukaristi visat sig vara en användbar neutral term för detta sakrament, fri från den negativa laddning kontroversteologiska konflikter ibland har givit åt ord som "nattvard", "mässa", "Herrens måltid" och "den heliga kommunionen". Som en sådan neutral benämning används ordet i Kyrkornas världsråds dialograpport Baptism, Eucharist and Ministry, publicerad 1983. Ordet eukaristi är härlett från den långa tacksägelsebön eller förvandlingsbön, den eukaristiska bönen, som från allra första början intagit en central plats i nattvardsfirandet.

Inom östkyrkor och katolskt gudstjänstliv

I östkyrkorna och i den romersk-katolska kyrkan används ordet eukaristi som dels ett av flera namn på mässan eller mässoffret, och dels namnet på det i mässan konsekrerade brödet och vinet. En vanlig synonym för det konsekrerade brödet är (den heliga) kommunionen. I denna bön tackar gudstjänstens förrättare (biskopen eller prästen) för Guds gärningar, särskilt genom Kristus, och förvandlar (konsekrerar) brödet och vinet till att vara Kristi kropp och blod.

I östkyrkliga, romersk-katolska och gammalkatolska eukaristiböner ingår även förböner för levande och döda. Redan i de flesta tidigkristna liturgier ingår mässans instiftelseord i eukaristibönen (några fåtaliga kända undantag är den assyriska Addai och Maris liturgi samt papyrus Strassbourg Gr. 254). I västerländska liturgier förläggs konsekrationsmomentet till instiftelseorden; i östliga liturgier anses konsekrationen ske under epiklesen, en bön med åkallan av den Helige Ande.

De ortodoxa kyrkorna lär på samma sätt som den katolska att endast giltigt vigda präster och biskopar kan förrätta mässan, varvid prästen eller biskopen med rätt sakramentsformel bokstavligen förvandlar mässans bröd och vin till Kristi kropp och blod (transsubstantiationsläran). Eukaristin är här intimt förbunden med mässan och läran om mässoffret. I ett särskilt, förstärkt skåp med lås, ett så kallat tabernakel förvaras de konsekrerade specierna (vanligtvis endast brödet) efter förrättad mässa. Detta för att man vid behov skall kunna ge kommunionen till döende och sjuka. I västkyrkan förvaras tabernaklet synligt så att de troende kan tillbe Jesus Kristus som enligt katolsk tro är helt och fullt närvarande i nattvardselementen.

Att gå till katolsk kommunion innebär förutom ett deltagande i en rit även ett aktivt ställningstagande. Kommunikanten uttrycker med sitt mottagande sin kärlek till Kristus och sin vilja att vara en del av Kristi kropp som är den katolska kyrkan och som leds av den helige Ande genom påven och biskoparna i enhet med honom. De som inte delar denna tro bör därför, enligt kyrkan, inte ta emot kommunionen.

Om en katolik har begått en svår synd, måste han eller hon enligt den katolska läran först bikta sig innan han eller hon ånyo kan ta emot eukaristins sakrament då man tror att synden gör att den enskilda individen befinner sig i ett tillstånd av brytning med Gud och kyrkan. Skulle den som syndat svårt inte bikta sig före kommunion begår denne ett helgerån. Även av denna orsak är katolsk kommunion vanligtvis endast öppen för katoliker.

Se även

• Nattvard
• Sakramental tillbedjan
• Sakramental välsignelse

Källor

• Bischofberger, Erwin, För att världen skall leva. Stockholm: Veritas 2004.
• Johannes Paulus II, Eukaristin och Kyrkan. Encyklikan Ecclesia de Eucharistia om Eukaristin i dess förhållande till Kyrkan. Ängelholm: Catholica 2003. (se vidare Ecclesia de Eucharistia)
• Katolska Kyrkans Katekes. Vejbystrand: Catholica 1996.