Antifon

Antifon, av grekiskans anti (emot) och fone (röst), växelsång mellan en röst (prästen) och församlingen (eller kören) eller två enstämmiga körer. Antifonen fanns redan i den tidiga kyrkan. Den anses vara införd i den romersk-katolska kyrkan av Ambrosius och i den grekisk-ortodoxa kyrkan av Chrysostomos.

Antifon är även beteckningen på en enstaka, från bibeln eller någon kyrkofader, hämtad strof som med en ensam stämma inledde en psalm. Denna kunde följas av en psalm sjungen av dubbelkörer.

Det kan vara en sång som inleder och avslutar den antifonala körpsalmodin. Vanligen en psaltarvers men även andra texter ur Bibeln förekommer. En antifon är även en biblisk vers som inleder och avslutar introitus i mässan.

Maria-antifonerna, som är självständiga sånger och inte antifoner i egentlig mening, förekommer som avslutning på kompletoriet, den sista av dagens tideböner före nattens vila.

Se även

• Antifonale
• A'ntifon av Rhamneus var den äldste av de tio attiska talarna, 480-411 f.v.t.