Bergravning

Från Psalmer och Andliga Sånger
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kristet gravkapell i Hässleholm förberett för begravning.
En begravning på Bali enligt hinduisk tradition (mars 2004).

Begravning, formellt kallat jordfästning, är en ceremoni inför gravsättningen av en avliden. Se gravskick för olika former av gravar.

Begravning i allmän mening är en handling där en avliden med eller utan religiösa eller världsliga ceremonier förs till och läggs i graven.

Jordfästning i folktron

Jordfästning är egentligen en beteckning på en magisk handling varigenom den avlidna bands, fästes, vid jorden, så att han eller hon inte skulle gå igen och besvära eller skada efterlevande. I nordisk folktro tänktes även mördade vars mördare ännu gick fria gå igen. Därför fann man till exempel tre pålar genom bålen och en genom kläderna på Bockstensmannen.[1]

Kristen jordfästning

Fattigbegravning på Torsås kyrkogård, 1904.

Den första svenska evangeliska jordfästningsordningen stadfästes i Olaus Petris handbok 1529. Den hade ur den medeltida ordningen endast behållits jordfästningen och likvigningen.[2] Likvigningen där prästen välsignade den nyss avlidne, som efter reformationen kom att kallas utläsning, förbjöds i kyrkoordningen 1686, men övertogs i stället av lekmän. Den följdes därefter av likvakan, som förbjöds genom kyrkolagen 1686, då den ansåg ofta urarta till dans och lekar där öl och brännvin serverades.[3] Den kom dock att leva kvar i seden att "sjunga ut lik". I äldre tid skottades ofta graven igen under psalmsången. Under 1600-talet blev likpredikningar vanliga, de ersattes senare av griftetal, vilket dock aldrig blev obligatoriskt. År 1686 bestämdes att de som kristligt levat skulle ärligen och på behörigt sätt still graven befordrade vara. Det fastställde även att jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan (senare fick vissa religiösa samfund rätt att själva begrava sina döda). Begravning fick endast ske på för ändamålet avsedd begravningsplats. Förlust av hederlig begravning blev ett straff. Man skilde mellan neslig begravning (för vissa grova brottslingar) och stilla begravning utan sång och klockringning och med förkortad ritual (för vissa brottslingar, odöpta barn och för dem som begått självmord). Kyrklig begravning var fram till 1926 obligatorisk för medlem i svenska kyrkan, då möjlighet öppnades för borgerlig begravning.[2]

Begravningsriter

Se även

Referenser

Noter

  1. Julius (1975)
  2. 2,0 2,1 Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Skriptfel: Modulen "String" finns inte.. sid. 607 
  3. Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000

Tryckta källor

  • Ejdestam, Julius; Möttönen Pentti (1992). Svenskt folklivslexikon ([2., omarb. och utök. uppl.]). Stockholm: Skriptfel: Modulen "String" finns inte.. Libris 7236991. Skriptfel: Modulen "ISBN" finns inte. 

Vidare läsning

  • Begravning¨av Jan-Olof Aggedal m.fl. (Årsboken Svenskt gudstjänstliv årgång 73. Skriftserie Tro & Tanke 1998:6.) Uppsala 1998,
  • Bringéus, Nils-Arvid (2007). Livets högtidsdagar ([Ny, rev. utg.]). Stockholm: Skriptfel: Modulen "String" finns inte.. Libris 10465690. Skriptfel: Modulen "ISBN" finns inte. 
  • Hagberg, Louise (1937). När döden gästar: svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm: Skriptfel: Modulen "String" finns inte.. Libris 8075078 
  • Pleijel, Hilding (1983). Jordfästning i stillhet: från samhällsstraff till privatceremoni : en samhällshistorisk studie = [Funeral strictly private] : [from punishment by society to private ceremony] : [a study in social history]. Samlingar och studier till svenska kyrkans historia, 0347-528X ; 45. Lund: Skriptfel: Modulen "String" finns inte.. Libris 7791523. Skriptfel: Modulen "ISBN" finns inte.