Gregorius I: Skillnad mellan sidversioner

Från Psalmer och Andliga Sånger
Hoppa till navigering Hoppa till sök
(Skapade sidan med '{{påvefakta |namn=Gregorius I |bild=200px|Gregorius I |startår=3 september 590 |slutår=12 mars 604 |namninnanpåve=Gregorius |fö...')
 
Ingen redigeringssammanfattning
Rad 5: Rad 5:
|slutår=[[12 mars]] [[604]]
|slutår=[[12 mars]] [[604]]
|namninnanpåve=Gregorius
|namninnanpåve=Gregorius
|född=cirka [[540]]
|född=cirka 540
|död=[[12 mars]] [[604]]
|död=12 mars 604
|företrädare=[[Pelagius II]]
|företrädare=[[Pelagius II]]
|efterträdare=[[Sabinianus]]
|efterträdare=[[Sabinianus]]
Rad 12: Rad 12:
{{Infobox Helgon
{{Infobox Helgon
|namn=Sankt Gregorius den store
|namn=Sankt Gregorius den store
|födelsedatum=cirka [[540]]
|födelsedatum=cirka 540
|dödsdatum=[[12 mars]] [[604]]
|dödsdatum=12 mars 604
|helgondag=[[3 september]]
|helgondag=3 september
|vördas_inom=[[Romersk-katolska kyrkan]]<br />[[Ortodoxa kyrkan]]
|vördas_inom=[[Romersk-katolska kyrkan]]<br />[[Ortodoxa kyrkan]]
|bild=Antonello da Messina 010.jpg
|bild=Antonello da Messina 010.jpg
|bildstorlek=250px
|bildstorlek=250px
|bildtext=Gregorius den store<br />målning av [[Antonello da Messina]] (cirka 1472)
|bildtext=Gregorius den store<br />målning av [[Antonello da Messina]] (cirka 1472)
|födelseplats=[[Rom]]
|födelseplats=Rom
|dödsplats=[[Rom]]
|dödsplats=Rom
|titel=[[Påve]], [[Bekännare]]
|titel=[[Påve]], [[Bekännare]]
|saligförklarad_datum=
|saligförklarad_datum=
Rad 32: Rad 32:
|helgedom=
|helgedom=
}}
}}
'''Gregorius I''', även kallad '''Gregorius I Magnus''', ''Gregorius den store'', född cirka [[540]] i [[Rom]], död [[12 mars]] [[604]] i Rom, var [[påve]] från [[3 september]] [[590]] till [[12 mars]] [[604]]. [[Kyrkolärare]] och [[helgon]] i [[Romersk-katolska kyrkan]], med [[3 september]] som festdag.
'''Gregorius I''', även kallad '''Gregorius I Magnus''', ''Gregorius den store'', född cirka 540 i Rom, död 12 mars 604 i Rom, var [[påve]] från 3 september 590 till sin död. [[Kyrkolärare]] och [[helgon]] i [[Romersk-katolska kyrkan]], med 3 september som festdag.


Den [[gregoriansk sång|gregorianska sången]] bär hans namn. Han modifierade den tidigare listan över de [[Dödssynder|värsta synderna]] som nu kom att omfatta de berömda [[de sju dödssynderna|sju dödssynderna]]: [[högmod]], [[girighet]], [[vällust]], [[avund]], [[frosseri]], [[vrede]] och [[likgiltighet]]. Han gjorde det som en sammanfattning av [[Bibeln]]s budskap om [[synd]].
Den [[gregoriansk sång|gregorianska sången]] bär hans namn. Han modifierade den tidigare listan över de [[Dödssynder|värsta synderna]] som nu kom att omfatta de berömda [[de sju dödssynderna|sju dödssynderna]]: [[högmod]], [[girighet]], [[vällust]], [[avund]], [[frosseri]], [[vrede]] och [[likgiltighet]]. Han gjorde det som en sammanfattning av [[Bibeln]]s budskap om [[synd]].


== Biografi ==
== Biografi ==
Gregorius tillhörde en [[senator]]sfamilj, son till tjänstemannen i kyrkan Gordianus och sankta Silvia. Han studerade först [[rättsvetenskap]] och var i flera år [[Prefekt (romerska riket)|stadsprefekt]] i [[Rom]], vände sig därefter till religiös verksamhet och ingick omkring 575 i [[kloster]] han själv anlade i föräldrahemmet vid [[Circus Maximus]] i Rom, där han utmärkte sig för sin ytterligt stränga [[askes]]. Gregorius, som 577 blivit [[diakon]], sändes 579 som [[sändebud]] (så kallad ''apocrisiarius'', vilket ungefär motsvarar en [[apostolisk nuntie]]) till [[Konstantinopel]], varifrån han (sannolikt 585) återvände till sitt kloster, vid dagens [[San Gregorio Magno al Celio]], där han utsågs till [[abbot]]. 590 valdes Gregorius motvilligt till [[biskop av Rom]].  
Gregorius tillhörde en senatorsfamilj, son till tjänstemannen i kyrkan Gordianus och sankta Silvia. Han studerade först rättsvetenskap och var i flera år stadsprefekt i Rom, vände sig därefter till religiös verksamhet och ingick omkring 575 i [[kloster]] han själv anlade i föräldrahemmet vid [[Circus Maximus]] i Rom, där han utmärkte sig för sin ytterligt stränga [[askes]]. Gregorius, som 577 blivit [[diakon]], sändes 579 som [[sändebud]] (så kallad ''apocrisiarius'', vilket ungefär motsvarar en [[apostolisk nuntie]]) till [[Konstantinopel]], varifrån han (sannolikt 585) återvände till sitt kloster, vid dagens [[San Gregorio Magno al Celio]], där han utsågs till [[abbot]]. 590 valdes Gregorius motvilligt till [[biskop av Rom]].  


Som sin primära uppgift fattade han att försöka skydda Rom mot [[langobarder]]na. I sin kamp mot dem hade han dock ringa framgång, och först 599 slöts fred. Med rastlös iver arbetade Gregorius på att organisera och upparbeta den romerska kyrkans besittningar som var utspridda kring hela Italien (''[[Patrimonium Sancti Petri]]'', som utgjorde grunden till den senare [[Kyrkostaten|Påvestaten]]). Den grundsats han därvidlag sökte följa var att kyrkan själv skulle förvalta sitt gods om möjligt genom [[präst]]er. De summor den förbättrade förvaltningen inbringade använde Gregorius till en storartad social verksamhet som gjorde honom populär över hela Italien.  
Som sin primära uppgift fattade han att försöka skydda Rom mot langobarderna. I sin kamp mot dem hade han dock ringa framgång, och först 599 slöts fred. Med rastlös iver arbetade Gregorius på att organisera och upparbeta den romerska kyrkans besittningar som var utspridda kring hela Italien (''[[Patrimonium Sancti Petri]]'', som utgjorde grunden till den senare [[Kyrkostaten|Påvestaten]]). Den grundsats han därvidlag sökte följa var att kyrkan själv skulle förvalta sitt gods om möjligt genom [[präst]]er. De summor den förbättrade förvaltningen inbringade använde Gregorius till en storartad social verksamhet som gjorde honom populär över hela Italien.  


Av sin ställning som [[Roms biskop]] hade Gregorius en storslagen uppfattning. Efter sin invigning kallade han sig liksom före densamma "Guds tjänares tjänare" (''servus servorum Dei''), men samtidigt hävdade han som [[Petrus|Petri]] efterföljare sitt primat över övriga [[biskop]]ar, särskilt gentemot [[patriarken av Konstantinopel]], vilken i sina skrivelser betecknade sig som ekumenisk [[biskop]] (''episcopus universalis''), men även på andra håll (gentemot ärkebiskopen av Ravenna samt över den nordafrikanska, frankiska och spanska kyrkan) sökte han – inte alltid med framgång – göra sina anspråk gällande.  
Av sin ställning som [[Roms biskop]] hade Gregorius en storslagen uppfattning. Efter sin invigning kallade han sig liksom före densamma "Guds tjänares tjänare" (''servus servorum Dei''), men samtidigt hävdade han som [[Petrus|Petri]] efterföljare sitt primat över övriga [[biskop]]ar, särskilt gentemot [[patriarken av Konstantinopel]], vilken i sina skrivelser betecknade sig som ekumenisk [[biskop]] (''episcopus universalis''), men även på andra håll (gentemot ärkebiskopen av Ravenna samt över den nordafrikanska, frankiska och spanska kyrkan) sökte han – inte alltid med framgång – göra sina anspråk gällande.  
Rad 45: Rad 45:
För klosterväsendet, särskilt för [[benediktiner]]na, hyste han stort intresse och bidrog kraftigt till deras utbredning, liksom han sökte ställa [[munk]]arna mera oberoende av det sekulära prästerskapet. Även för [[mission]]en var hans verksamhet av betydelse; hans var sålunda initiativet till [[mission]]en bland [[angelsaxar]]na.  
För klosterväsendet, särskilt för [[benediktiner]]na, hyste han stort intresse och bidrog kraftigt till deras utbredning, liksom han sökte ställa [[munk]]arna mera oberoende av det sekulära prästerskapet. Även för [[mission]]en var hans verksamhet av betydelse; hans var sålunda initiativet till [[mission]]en bland [[angelsaxar]]na.  


Som [[teolog]] är Gregorius också av betydelse; han uppträdde med stränghet mot tidens [[schism]]atiska rörelser. Bland hans arbeten, av vilka en berömd upplaga utgavs av maurinerna 1705 i 4 folioband, märks ''Expositio in beatum Job seu moralium libri XXXV'' och ''Libri IV dialogorum''. Av hans hand finns därtill bevarad en mängd [[predikning]]ar; även [[hymn]]er har han författat. Av stort värde för tidens historia är de 853 brev som ännu finns bevarade. Även på det [[liturgi]]ska området har han varit verksam, fastän olika meningar framträtt huruvida Gregorius äger rätt till den ställning på detta område som traditionen tillerkänt honom (se [[gregorianska sången]]).  
Som [[teolog]] är Gregorius också av betydelse; han uppträdde med stränghet mot tidens schismatiska rörelser. Bland hans arbeten, av vilka en berömd upplaga utgavs av maurinerna 1705 i 4 folioband, märks ''Expositio in beatum Job seu moralium libri XXXV'' och ''Libri IV dialogorum''. Av hans hand finns därtill bevarad en mängd [[predikning]]ar; även [[hymn]]er har han författat. Av stort värde för tidens historia är de 853 brev som ännu finns bevarade. Även på det [[liturgi]]ska området har han varit verksam, fastän olika meningar framträtt huruvida Gregorius äger rätt till den ställning på detta område som traditionen tillerkänt honom (se [[gregorianska sången]]).  


På det [[dogm]]historiska området var Gregorius av stor betydelse som förmedlare av den [[Augustinus|augustinska]] teologin <!--
På det [[dogm]]historiska området var Gregorius av stor betydelse som förmedlare av den [[Augustinus|augustinska]] teologin.
(visserligen i förgrovad form {{Källa behövs|motivering|datum=2015-06}})
# // Hela denna artikel är ett citat från Nordisk Familjebok, inklusive detta påstående. Eftersom påståendet helt saknar motivation i källtexten så tar jag bort det helt // ~~~~
--> till de nya kyrkorna.  


Gregorius dog den 12 mars 604. [[Romersk-katolska kyrkan]] räknar Gregorius som [[helgon]] och som en av kyrkans fyra äldsta [[kyrkolärare]] (''doctores ecclesiæ''), tillsammans med [[Ambrosius av Milano]], [[Augustinus]] och [[Hieronymos]]. I de östortodoxa kyrkorna är han känd som ''Gregorius Dialogus''.
Gregorius dog den 12 mars 604. [[Romersk-katolska kyrkan]] räknar Gregorius som [[helgon]] och som en av kyrkans fyra äldsta [[kyrkolärare]] (''[[doctores ecclesiæ]]''), tillsammans med [[Ambrosius av Milano]], [[Augustinus]] och [[Hieronymos]]. I de östortodoxa kyrkorna är han känd som ''Gregorius Dialogus''.


==Källor==
==Källor==

Versionen från 26 januari 2021 kl. 12.58

Sankt Gregorius den store
Sankt Gregorius den store
Gregorius den store
målning av Antonello da Messina (cirka 1472)
Påve, Bekännare
Föddcirka 540
Rom
Död12 mars 604
Rom
Vördas inomRomersk-katolska kyrkan
Ortodoxa kyrkan
Helgondag3 september
Attributduva, påvetiara
Skyddshelgon förkorgossar, lärare, murare

Gregorius I, även kallad Gregorius I Magnus, Gregorius den store, född cirka 540 i Rom, död 12 mars 604 i Rom, var påve från 3 september 590 till sin död. Kyrkolärare och helgon i Romersk-katolska kyrkan, med 3 september som festdag.

Den gregorianska sången bär hans namn. Han modifierade den tidigare listan över de värsta synderna som nu kom att omfatta de berömda sju dödssynderna: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och likgiltighet. Han gjorde det som en sammanfattning av Bibelns budskap om synd.

Biografi

Gregorius tillhörde en senatorsfamilj, son till tjänstemannen i kyrkan Gordianus och sankta Silvia. Han studerade först rättsvetenskap och var i flera år stadsprefekt i Rom, vände sig därefter till religiös verksamhet och ingick omkring 575 i kloster han själv anlade i föräldrahemmet vid Circus Maximus i Rom, där han utmärkte sig för sin ytterligt stränga askes. Gregorius, som 577 blivit diakon, sändes 579 som sändebud (så kallad apocrisiarius, vilket ungefär motsvarar en apostolisk nuntie) till Konstantinopel, varifrån han (sannolikt 585) återvände till sitt kloster, vid dagens San Gregorio Magno al Celio, där han utsågs till abbot. 590 valdes Gregorius motvilligt till biskop av Rom.

Som sin primära uppgift fattade han att försöka skydda Rom mot langobarderna. I sin kamp mot dem hade han dock ringa framgång, och först 599 slöts fred. Med rastlös iver arbetade Gregorius på att organisera och upparbeta den romerska kyrkans besittningar som var utspridda kring hela Italien (Patrimonium Sancti Petri, som utgjorde grunden till den senare Påvestaten). Den grundsats han därvidlag sökte följa var att kyrkan själv skulle förvalta sitt gods om möjligt genom präster. De summor den förbättrade förvaltningen inbringade använde Gregorius till en storartad social verksamhet som gjorde honom populär över hela Italien.

Av sin ställning som Roms biskop hade Gregorius en storslagen uppfattning. Efter sin invigning kallade han sig liksom före densamma "Guds tjänares tjänare" (servus servorum Dei), men samtidigt hävdade han som Petri efterföljare sitt primat över övriga biskopar, särskilt gentemot patriarken av Konstantinopel, vilken i sina skrivelser betecknade sig som ekumenisk biskop (episcopus universalis), men även på andra håll (gentemot ärkebiskopen av Ravenna samt över den nordafrikanska, frankiska och spanska kyrkan) sökte han – inte alltid med framgång – göra sina anspråk gällande.

För klosterväsendet, särskilt för benediktinerna, hyste han stort intresse och bidrog kraftigt till deras utbredning, liksom han sökte ställa munkarna mera oberoende av det sekulära prästerskapet. Även för missionen var hans verksamhet av betydelse; hans var sålunda initiativet till missionen bland angelsaxarna.

Som teolog är Gregorius också av betydelse; han uppträdde med stränghet mot tidens schismatiska rörelser. Bland hans arbeten, av vilka en berömd upplaga utgavs av maurinerna 1705 i 4 folioband, märks Expositio in beatum Job seu moralium libri XXXV och Libri IV dialogorum. Av hans hand finns därtill bevarad en mängd predikningar; även hymner har han författat. Av stort värde för tidens historia är de 853 brev som ännu finns bevarade. Även på det liturgiska området har han varit verksam, fastän olika meningar framträtt huruvida Gregorius äger rätt till den ställning på detta område som traditionen tillerkänt honom (se gregorianska sången).

På det dogmhistoriska området var Gregorius av stor betydelse som förmedlare av den augustinska teologin.

Gregorius dog den 12 mars 604. Romersk-katolska kyrkan räknar Gregorius som helgon och som en av kyrkans fyra äldsta kyrkolärare (doctores ecclesiæ), tillsammans med Ambrosius av Milano, Augustinus och Hieronymos. I de östortodoxa kyrkorna är han känd som Gregorius Dialogus.

Källor

  • Kelly, J.N.D., The Oxford Dictionary of Popes. Oxford: Oxford University Press 1988. Skriptfel: Modulen "ISBN" finns inte.
  • Rendina, Claudio, I papi: storia e segreti. Roma: Newton Compton editori 1999. Skriptfel: Modulen "ISBN" finns inte.

Externa länkar


Företrädare:
Pelagius II
Påve
590–604
Efterträdare:
Sabinianus

Mall:Påvar

Mall:Auktoritetsdata