Vallerius, Harald Johansson
Harald Johansson Vallerius, född den 25 december 1646 i Vallerstads socken, Östergötland, död den 8 mars 1716 i Uppsala, var en svensk universitetslärare och musiker, känd för sina bidrag till 1697 års koralbok.
Biografi
Harald Johansson Wallerius föddes i Vallerstads prästgård, Vallerstads socken där fadern Johan Haraldson Vallerius var kyrkoherde efter sin far som var en av undertecknarna av beslutet från Uppsala möte (1593). Modern hette Kristina Holm. Harald Wallerius föräldrar avled när han var barn, och han sattes då i Linköping skola.[1][2] Vallerius blev student i Uppsala 1666 och 1676 director musices vid Uppsala universitet samt föreståndare för musiken i Uppsala domkyrka. Han disputerade under professor Anders Norrkopensis med en avhandling "De Sono" 1674. Efter den fick han anställning vid biblioteket och så småningom blev han vice bibliotekarie, en post han behöll ända till 1690. 1679 filosofie magister som primus bland 50 kamrater. Samma år fick han anställning som adjunkt vid filosofiska fakulteten, den 4 oktober 1684 extra ordinarie professor och slutligen den 3 februari 1690 ordinarie professor i matematik och astronomi. Ända tills han blev ordinarie professar var lönen 400 daler kopparmynt, en ganska liten summa. 12 februari 1712 avträdde han professuren till sin son. Sonen fick trots detta bara adjunktlön på professuren. Professorslönen behöll Vallerius. Han gifte sig 1676 med Elisabet Göransdotter Holtz, änka efter den tidigare director musices Carolus Petri Wallinus, död 1675.
Två gånger blev Vallerius hemlös. Första gången när han nyligen och med stor kostnad renoverade gård brann ner, andra gången vid Uppsala stora brand 1702.
Han blev far till matematikern Johannes Vallerius samt Göran Wallerius. Harald Vallerius dör den 8 mars 1716. Vid hans begravning sjöng flera kända skalder och även denna sång av rådmannen i Stockholm Olof Sillieström:
En gammal from och liuflig man,
Den alla frommas hiertan wan,
Den bland de Lärde räknad war,
Och blef på slutet deras Far,
Den uppå barken intet klöst,
Men utur kärnan safften öst.
Den som de wittrast böcker läst.
War dock bland de sina äi upbläst,
Men redelig i tal och swar
Och äi til någon afwund bar.
När som de nije wor’ i dantz
Han som Apollo bland dem fantz,
Som Orpheus han rörde dem
Att de äi dantsa wänd’ igen.
Ibland hans wärck är thet och wärdt,
Att han wår’ Präster siunga lärdt,
Nu kan Gud ähras af hwar man,
Då alle Psalmer läre kan.
Hans största loford kommer sist,
Han såg i trona Herran Christ.
Bland hans Lärjungar war och jag,
Som wil han lefde än i dag,
Men nog! han lefver hos oss än
Fast jorden tagit sitt igen
Musiken
Som student hade Vallerius genom sin musikaliska begåvning tillvunnit sig Olof Rudbecks gunst samt flitigt studerat musikteori och orgelspel; han trakterade även violin, klaver och olika blåsinstrument.
Vallerius blev 1676 Carolus Petri Wallinus´ efterträdare som director musices vid Uppsala universitet och fick med tjänsten även dennes "bo och bohag", vilket innefattade Wallinus' änka Elisabet Holtz som han gifte sig med.[3] 1676 blev han domkyrkoorganist, komponerade bland annat festmusik för hovet och sorgkantat vid Magnus Gabriel De la Gardies begravning.
Angående musikteori framlade Vallerius tre avhandlingar. Den första var "De Sono", dedicerad till Magnus Gabriel de la Gardie. Den andra hette "Disputatio Physico-Musica de sono" om vilken Andreas Norrcopensis skrev "juvenem de sono perite philosophantem". Den innehåller, på sex tättryckta ark i 4:0, 83 "theses", vilka, här och der späckade med upplysande teckningar, ingående behandlar de till akustiken hörande frågorna om tonernas uppkomst och förhållande till varandra, grunderna för det harmoniska ljudet, oktaven och så vidare. 1686 publicerades avhandlingen "Disputatio Physico-Musica Secunda" och börjar med thesis 84 och ark G, gående ttill och med thesis 122 och blad I. Den handlar om "de modis" och "certa tonorum intervalli" (tonintervallen). I denna beskriver Vallerius för många gamla psalmer den bäst passande tonarten, något som kanske uppmärksammats när han fick uppdraget att redigera musiken till 1695 års psalmbok (se nedan).
Den tredje avhandlingen kom 1698 av respondenten Retzelius, dedicerad till Haquin Spegel kallades "Disputatio de tactu musico" och behandlar, på 56 sidor i 8:o, den musikaliska takten, med talrika exempel, bl. a. från militärmusiken (s. 54) i notskrift.
Vallerius uppvisar i alla dessa disputationer stor beläsenhet i den äldre och samtida tyska, franska och italienska musiklitteraturen, så t. ex. citeras P Gassendi och framför alla A Kircher, en då berömd forskare på detta område. Han hade också ett stort intresse för svensk folkmusik.
Vallerius har även komponerat festmusik till flera kungliga evenemang, t ex när kung Karl XI fick motta Strumpebandsorden, när drottning Ulrika Eleonora mottogs i Stockholm, M G de la Gardies begravning och Karl XI:s kröning. Dessutom fick han, efter koralboksuppdraget, arrangera musiken till Svenska Mässan och kyrkohandboken.
1693 fick han tillsammans med Olof Rudbeck d ä uppdraget att redigera musiken i 1697 års koralbok att användas tillsammans med 1695 års psalmbok. Största arbetet med denna föll på Vallerius lott. Han genomförde enhet i notskriften, försåg psalmmelodierna med ackompanjemangssämma och basso continuo och tillgodosåg rytmisk livfullhet vid bearbetningen av koralerna. Vallerius presiderade för övrigt för ett hundratal akademiska avhandlingar i filosofi, geografi, fysik, astronomi och matematik.
Kompositioner
- Gud give vår konung. Skriven till Karl XI:s kröning 1675 [4].
Se även
- Harald Göransson; Koralpsalmboken 1697. Studier i svensk koralhistoria, Stockholm 1992.
- 1697 års koralbok
Källor
- ↑ http://runeberg.org/samlaren/1893/0022.html
- ↑ http://runeberg.org/sbh/b0689.html
- ↑ http://runeberg.org/samlaren/1893/0024.html
- ↑ Musiken i Sverige, band 1, s. 294. Fischer & Co 1994