Den svenska psalmboken (1536)

Den svenska psalmboken av år 1536 är inte den allra första kända psalmboken. Det fanns en 1526 men det finns inget exemplar kvar av denna. På KB finns två ex av 1536 års psalmbok sammanbundna med Psaltaren och en annan skrift. Dess titel är: "Swenske songer eller wisor"

Psalmboken har allmänt ansetts vara redigerad av Olaus Petri och även att han skrivit några av psalmerna. Men ingenstans anges författare eller översättare.

Vi har ett ex med titeln: Swenska Psalmboken af 1536 å nyo utgifwen. Stockholm 1862 (P.A. Norstedt & Söner). Det andra titelbladet är det som fanns i 1536 års utgåva och lyder: Swenske Songer eller wisor på nytt prentade, forökade, och under en annan skick är tillförenna utsatte. Stockholm MDXXXVj (1536)

Inledning

Inledningens 2,5 sidor lyder:

Thet haffuer altijd warit aff första begynnelsen (godh Christen läsare) en plägsidh ibland the folk som then sanskyldiga gudz kundskap hafft haffuer, at the haffua dictat och sammansatt besunneliga wijsor oc songer om gudz dråpelig ting oc welgerningar, som han giort oc både menniskior oc annor creatur beuisat haffuer, huilkit (utan twiffuel) aff gudz besunneliga rådh oc ingifft skeedt är, at menniskian som en naturligh lust och begier haffuer til siungande, och spelande, skulle tå haffua thy til at siunga och spela som gudi kunde wara til prijz och henne sielffuo til nytto oc gagn, huilit och wisseliga så skeer ther thy rett tilgår, Forty genom andeliga songer eller wisor warder gud prisat for sina obegripeliga godheet, oc menniskian som aff sich sielff glömsk oc j thet goda otacsam är, warder ther igenom upwäct oc uppåmines huad gud henne til godo giort haffuer, ther hon tå får en hugnat och tröst aff, at såsom han haffuer tilförenne altijd warit mild, barmhertig oc bijstondig, så scal han ock än nw wara her epter ee huad nödh oc bekymmer oss påkomma kan, ty han bliffuer altijd widh itt sinne, Hade han lust til at göra oss gott tilforenne så haffuer han ock än nw lust ther til ocbliffuer wid thet sinnet til ewig tijd, Oc thetta är then nytta oc gagn som andeliga songer oc wisor mz sich haffua, ther the äre i therez retta brukning, Så äre ock somlige songer andeliga böner genom huilka wij bidie gud om thz wij behöffue

Ther nw menniskian scal igenom sådana songer upwäct warda til at betracta gudz dråpeliga werck, och uppåminas hans stora welgerningar, är clart nogh påtaga at thz scal skee på förstondeligit mål, elles fölier ther ingen fruct mz, och songen haffuer icke sitt retta werk, Ty haffua the heller j fortijden annorledes pläghat dictade warda, utan på förstondeligit mål, än tå at man j någon förliden tijd, oc j något besunnelig land sungit haffuer på okunnugt mål, Men ther haffuer och så solgt fructen epter som förstondit haffuer warit på thz man sungit haffuer, som nw wille förlongt wara at umtala

Therfore på thz at ther motte fölia någon fruct mz, haffuer man nw j någon tijd begynnat halla sådana songer på thz mål som aff allom förstås kan, Oc såsom thet haffuer hafft god skääl mz sich, så haffua ock monga goda christna menniskior warit ther glade att, siunga och höra them gerna, For huilka saak skul man nw her på nytt hafuer utgå latit samma songer, oc forökat them mz några flere än the tilforenne utgongne woro, Oc äre the fremst satte som aff ålder haffua j kyrkionnes tijderpå Latine brukade warit oc äre i sielffuom euangelij textenom så bescreffne som the her siungne warda, Sedan fölia tå andre songer j tessom worom tijd dictade, huilke ock så nogh j skrifftenne grundade äre, Somlige äre en deel aff the paraboler j euangelio, somlige aff Davidz psalmer, somlige epter några Latinska hymnor utsatte som j fortiden haffua j kyrkionne brukade warit, oc somlige the ther elles wel haffua sin fasta grund j scrifftenne oc måga j christeligom forsamlingom siungne warda

Lärer oc formaner idher inbyrdes mz psalmer oc lofsonger oc andeligom teckom wisom siungades herranom uti idro hierta

Benedictus dominus deus Jsrael

Luce. j (Lukas kap 1, sid 6)

WElsignat ware herren Jsraels gud, forty han haffuer sökt och frelsat sitt folck, Och haffuer vpreest salighetennes horn, vti sin tienares Dauidz hwse, Som han j förtijden sagt haffuer genom sina heliga propheters mun, At skee skulle thet wij frelsas skulle ifrå wora fiender, och vthu alles theres händer som hata oss/ På thet han skulle bewijsa sina barmhertigheet med wora fäder, och minnas på sitt helgha testamente, Thet är på then eedh han sworit haffuer worom fader Abraham, At giffua oss thet wij frelste vthu wora fienders händer, måghom honom tiena vtan fructan j heligheet och rettferdigheet före honom j alla wora lijfsdaghar, Och tu barn scal bliffua kallat then högstes prophete/ ty tu warder föregåendes före herrans ansicte/ Til at beredha hans wäghar/ och giffua hans folk salighetenes kundskap/ Med theres synders förlatilse genom wor gudz inneliga barmhertigheet/ genom huilka vpgongen aff högdenne haffuer oss besökt, Til at vplysa the som sittia j mörkret och j dödzens skugga, och styra wora föter på fridzens wägh. Äära wari fadrenom och sonnenom och them heliga anda, Såsom ther warit haffuer aff begynnilsen och nw och altijd, aff ewigheet til ewigheet Amen

Magnificat

Luce j (Lukas kap 1, sid 7)

Mijn siel haller mykit aff herranom, Och min ande frögdar sich i gudi minom frelsare, Forty han haffuer seedt til sina tienarinnes ringheet, ty her epter warda mich alla släcter saliga kallandes, Ty then ther mectig är han hauffer giort mectig ting med mich, och hans nampn är heligt. Och hans barmhertigheet warar ifrå släcte j släcte offuer them som fructa honom, Han haffuer bedriffuit mact med sinom arme, och förskingrat them som högferdige äre vti theres hiertes sinne, The mectiga haffuer han satt vtaff sätit, och vpsatt the swagha, The hungruga haffuer han med godh ting vpfylt, och the rijka haffuer han latit toma bliffua, Han haffuer vptagit sin tienare Israel tenckiandes på sina barmhertigheet, Såsom han sagt hade til wora fäder, Abraham och hans sädh til ewig tijd, Äära wari fadrenom. etc

Nunc dimittis

(Simeons lovsång Luk 2:29-32, sid 8)

HErre nw låter tu tin tienare fara j frid, epter som tu sagt haffuer, Forty mijn ögon haffua seedt tina saligheet, hwilka tu bereedt haffuer for allo folke, Itt liws til hedninganes uplyftning, oc titt folk Jsrael til prijs, Ära wari etc

För fler utgåvor se Herre, nu låter du din tjänare fara hädan

S Ambrosij och Augustini loffsong Te Deum

O Gud wij loffue tich, och bekenne tich for wor herra, Tich wyrdar hela werlden, for en ewig fader, Tich prisa alle änglar, himlar och alla craffter, Tich presa Cherubin och Seraphin, seyandes vthan enda, Helig, Helig, Helig herre gud Sabaoth, Fulle äre himlaner och iorden, aff tine maiestates herligheet, Tich loffua och prijsa the helige apostler, Teslikes loffua tich alle helige propheter, Sammalunde helige martires loffua tich med sanna witnesbyrd, Then heliga Kyrkia j hela werldenne, bekenner tich for en fader j obegripelig herligheet, Och tin eenfödda son then me tich haffuer sannan guddom, Theslikes hwgswalaren then heliga anda, Tu Christe herlighetenes konning, Fadrens son estu j ewigheet, Til menniskionnes återlösning j iungfru lijffue togh tu mandom, Tu öffueruan döden och vplåt himmelen för them som ther på trodde, Tu sitter på gudz högra hand, vti fadrens herligheet, Och wentes igen komma en streng domare, Ty bidie wij tich at tu wille hielpa tina tienare som tu med tin dyra blodh haffuer återlöst, Och begåffua them med tinne ewiga herligheet ibland tijn helgon, Frelsa titt folck o herre, och welsigna them som tich äre giffne til arffuodeel, och regera them och vphögh them j ewigheet, Så welsigne wij tich j alla wora dagar, Och loffuom titt nampn ifrå ewigheet til ewigheet, Bewara oss herre j thenne dagh, at wij icke göre moot tin wilia, Forbarma tich offuer oss o herre och war oss barmhertig, Tijn barmhertigheet herre ware offuer oss såsom wij oss på tich fortröste, På tich herre fortröste wij låt oss icke komma på skam til ewig tijd.

Tronnes bekennilse

(Trosbekännelsen, sid 9-10)

Wij tro uppå alzmectig gud,
som all ting j sina orde,
skapat haffuer erlig och godh,
gott är alt thet som han giorde,
oss for fader wil han wara,
aff sin eghen goda wilia,
han wil oss altijd bewara,
och oss ey ifrå sich skilia,
han beskermer oss j sijn krafft,
och ingen står emoot hans mact.

Wij tro uppå Jesum Christ,
eenda gudz son och wor herra,
han är ewig och thet är wist,
med fadren lijker j äro,
aff Marie iungfru reen,
med san mandom wart han födder,
aff gudz andes tilhielp alleen,
for wor synd wart pijnt och mödder,
och döden han oss öffueruan,
sitter på fadrens högra hand.

Wij tro uppå then helga and,
Ena christeliga kyrkio,
thet är helga manna samfund,
som gudz ande pläghar styrkia,
Her warder synden borttaghen,
then oss pläghar göra wonda,
Och uppå then sidzsta dagen
skolom wij alle upstonda,
Och itt ewigt lijff kommer tå,
gud låter oss sin glädi få, Amen

Een parabola aff Luce XV

(Efter Lukasevangeliet 15)

GUd warder lijknat widh en man,
huilken twå söner hade,
tu lät mich fara huart iach kan,
then yngre til honom sade,
thet mich tilkommer lät mich så,
aff gotzet som her finnes,
at iach nuu ther med handla må,
som iach betzt är til sinnes,
ey dogher hema bliffua.

Han kom ther med j annor land,
doch sich til fögo froma,
så litit war thet han ther wan,
hans kistor wordo ther toma,
j lösheet liffua war hans ijdt,
medan thet reckia kunde,
sedhan han war tå allo quit,
brast hono[m] bröd åt munne,
ey war tå bätre handlat

Til en borgare gaff han sich,
en swijnaherde bliffua,
åt swijnadraff han ock lust fick,
men ingen wilde thet giffua,
sins faders hws kom han j hugh,
ther woro tienare monge,
the alle sa[m]mans finge nogh,
han lågh j armosz twånge,
och moste hu[n]ger lijdha

Ney iach går til min fader igen,
mijn brist for honom kenna,
hoo weet han bliffner wel min wen,
och glömer brutten thenna,
iach är ey werd kallas hans son,
for tessa skuller mina,
han settie mich til en stormon,
ibland tienare sina,
meer kan iach ey begiera

Tå fadren honom komma sågh,
brast vtaff faderligo bryste,
then kerlech som ther inne lågh,
han famtogh honom och kyste,
fick honom sköna cläder på,
the ingen kunde lasta,
en gulring på hans hand ock så,
och ther til låt sich hasta,
en göddan oxa slacta

Glädioms min son liffuande är,
som dödh war och försuunnen,
borttapat then mich war fulkär,
och nuu her igen funnen,
Hem kom tå andre brodren then,
som äldre war aff årom,
strax frågade han en sin swen,
huad är j gårde worom?
är något nytt på ferde?

Dantza och quädha hörer iach,
pijpor och harpor lydha,
her står glädhin alt vp j taak,
hwad mon thet alt betydha,
hwad är thet min fader nuu gör,
han braskar j fullo ruse,
med min broder som intit gött bör,
aff thet her är j hwse,
han haffuer alt sitt förslösat

Iach haffuer honom tient så longan tijd,
och på hans saker actat,
aldrig haffuer han än nuu itt kidh,
åt mina wener slactat,
åt tessom tectes honom wel,
en sådan kostnat göra,
en göddan oxa slå ihiel,
hoo kan slijk oskääl höra,
ther kan mich ey åtnöya

Swarar fadren,
min son tu weest,
hwad iach tich nuu her sägher,
tu haffuer aldrid frå mich reest,
titt är alt thet iach ägher,
thenne tin broder war alt dödh,
och är igen vpstonden,
ko[m]men war han j största nödh,
och är nuu quitt then wåndan,
thet gör mitt hierta frögde

Om tijn saak haffuer sådana skääl,
til glädi aldrig warit,
med tich är alltijd gongit wel,
som ingen wägh haffuer farit,
ey heller lijdit sådana brist,
som thenne moste lijdha,
intit aff tino gotze mist,
ther tu offuer må quidha,
scal man ey sådant tenckia?

Så war nuu syndare oförskrect,
tu haffuer en mildan fader,
emoot tich är hans fampn vtrect,
han annammar tich gladher,
Om tu tijn synd bekenna kan,
och faller för honom nidher,
alla tijn skuld förlåter han,
och giffuer tich hwad tu bidher,
tu må wel framgå trygger

Tes wari gud j ewigheet,
högt prijsat aff oss alla,
han seer wist til wor vselheet,
när wij til honom falle,
hielp herre gud j allo nödh,
och låt tijn nåde skijna,
frels oss ifrå then ewiga dödh,
sett oss j glädi tina,
Amen wij ther til siunge

Een parabola aff Matt XVIIJ

(Efter Matteusevangeliet 18)

ENom könning tectes thet så,
sina tienare kalla,
med them til ena stemno gå,
och en rekenskap halla,
så kom en fram som skyldig wart,
een stoor penninga summo,
med them samma gick thet wel hardt,
som alle tå förnummo

Til at betala sådana skuld,
war ther intit til rådha,
han hade hwarken silff eller guld,
tess större war hans wåde,
at han skulle selias herren bödh,
hustru, barn, äghor alla,
til betalning bleeff tå stoor nödh,
tijd war til ödmyuct, falla

Kere herre mild och godh,
låt tina miskund skijna,
haff doch nuu me mich tolamodh,
om tesse skulder mina,
iach wil leggia wilian widh,
at iach tich wel förnöyer,
ther på iach nuu faller her nidh,
och mich til iorden böyer

See på herrans barmhertigheet,
then han her nuu bewijste,
han lät sich ey wara swårt eller leedt,
at han then summo miste,
han gaff alt til och lät honom gå,
sin wilia til honom wende,
men hin tencte ther lijtit vppå,
at honom the godha hende

Han fan strax en sin skyldener,
än doch then skuld war ringa,
på honom han sijn händer bär,
och begynner honom twinga,
tina skuld betala full snart,
hwij faar tu med then flätia,
j tornet scal tu med een fart,
tijt scal iach tich wist settia

Han föll nidh och beddes dagh,
han wille honom wel betala,
ney sade han thet tagher ey lagh,
lenger her med förhala,
ey war han meer sin broder huld,
j tornet motte han liggia,
thet han än skulle tiggia

Tå herren thetta weta fick,
wart han ey litit wreder,
han kallade honom strax til sich,
hör til tu tienare ledher,
tu kan ther intit sköna vppå,
hwad nådh iach med tich giorde,
med cinom broder thet ock så,
alltijd tich göra borde

Han sattes vti fengsle hart,
så lenge ther at bliffua,
at alt samman betalat wart,
ther halp ey emoot at tijffua,
huilkit ock oss allom skeer wist,
om wij så äre til sinnes,
at wij icke förlåte then brist,
som när wor nästa finnes

Gud är oss barmhertig och godh,
och wil oss alla spara,
han will ock at wij ther emoot,
skole så hwar annan wara,
giffue oss gud wor fader blijd,
widh thetta sinnet blijffua,
och så sedan j ewig tijd,
glade med honom liffua, Amen

Een parabola aff Luce XVJ

(Lukas3evangeliet kap 16)

OM en rijk man her siunge wij,
then herlig cläder hade,
och leffde j stort fråtzerij,
ther han sitt sinne på lade,
en fattig man som Laszarus heet,
kom for hans porte liggia,
full me sår och mykin crancheet,
bröd wille han ther tiggia

Han hade wel ätit the smulor små,
och ther med til fridz bliffuit,
som aff bordet förföllo tå,
om någor hade th[e]m giffuit,
Komo ock hundar til hans hans får,
them med sijn tungo fleecte,
ty welgerning han aff them får,
then doch then rijke neecte

Så bleff tå then fatige dödh,
och wart aff änglom taghen,
och förd vthi Abrahams sköt,
salig war honom then daghen,
Bleeff ock så med then rijke, dödh / och lagdes j graffuen nider,
han kom j stoor pijno och nödh,
then dagen wart honom ledher

Tå han nw j pijnonne lågh,
sijn ögon han vplyffte,
Abraham han fierran sich sågh,
och Lazarum j hans sköte,
han ropte ther nogh önskelig,
och war ey mykit gladher,
her offuer tu förbarma tich,
Abraham kere fader

At tu wil senda Lazarum hijt,
j tesso mine plågho,
ther om iach bidher mz allo flijt,
tu seer her mijn formågho,
han duppe j watn finger sitt,
mijn tungo ther med swale,
j thenne logha är fast heet,
och ingen roo eller dwale.

Min son tenck på huru stor lust,
tu hade j tino liffue,
tu drack her både wijn och must,
thet tectes gud tich giffua,
Lazarus war tå ther emoot,
j armodh och stor iemmer,
nw hwgnas han och haffuer gott modh,
och tu tich swåra gremmer

Itt stort swalg seer man her ock så,
emillan oss och idher,
någon gång her emillan få,
tes ko[m]mer man ey widher,
så bidher iach tich sade han,
iach haffuer fem bröder j liffue,
sendt Lazarum then froma man,
han them forwarning giffue

Min son huru kan thetta skee,
thet står ey til at göra,
Mosen och propheter haffua the,
them bör them alltijd höra,
ney kere fader Abraham,
thet kan them ey nogh wara,
kommer någon aff dödhom fram,
sky the widh thenne fara.

Swarar Abraham j samma tijd,
om the Mosen ey lydha,
och the propheter ther bredho widh,
som them gudz ord vttydha,
skola the wist ey heller tro,
for sino harda modhe,
om någor ifrå sinne roo,
vtaff the döda vpstode

Ty gud haffuer then fattiga kär,
och låter han ey förgonga,
än doch han j werlden her,
warder försmådd aff monga,
aff huilko wij nw lära må,
then fatiga ey föracta,
gudz sinne wij alt fölie tå,
och på hans wilia wacta.

Doch scal man ey så teckia her,
at then rijke förkastas,
een gudz gåffwa rijkedom är,
och bör for ty ey lastas,
men synd är ey bruka th[e]n rett,
ther tarff är med wor nästa,
for honom scal thet wara alt slett,
ospart ock til hans besta.

Een parabola aff Matt XXIJ och Luce XIIIJ

(Matteusevangeliet kap 22 och Lukasevangeliet kap 14)

EN riker man,
wellogher han,
en bröllops kost tilreedde,
åt sinom son med mykin mon,
sijn stora äro beredde,
Ther til böd han,
så margan man,
få såm then äran skedde

Han sende vth wijdt,
både hijt och tijt,
och badh til bröllops komma,
the budne wore,
the giorde som dåre,
the actade ey hans doma,
thet haffde förfal,
och sagde them all,
the wille forsökia sin froma

Han badh sin wen,
at koma till sijn,
han wille honom gerna welpläga,
han swarade så,
iach ey formå,
iach kommer thet ey til wägha,
at warda tin gest,
ty iach haffuer fest,
een quinno som iach wil ägha

Han sende en annan,
både wissan och sannan,
tu bidh honom til mich fara,
och göra sich gladh,
som iach honom badh,
iach wil min kost ey spara,
for mina bön,
och haffua til lön,
alt thet som gott kan wara

Han sade ney,
iach gitter thet ey,
iach bygger en gård aff nyie,
ther iach wil bo och haffua mijn roo,
iach haffuer ock flere byiar,
iach wil them skodha,
så må tu budha,
iach wil see huru the sich flyia

Han sende then tridie,
och lät honom bidia,
och röffua icke förlänge,
skynde sich bråt,
thet warder skötnat,
och folkit går alt tilsengia,
Iach haffuer nw bijdt,
så longan tijd,
iach wil mina portar stengia

Han sade ney,
iach sägher for hwij,
iach haffuer fem starka öker,
iach wil them åka alt for then saka,
iach wil theres krafft forsökia,
Iach haffuer res act,
med alla minne mact,
iach will mitt gotz föröke

Iach recker alt å,
huru iach scal få,
wil werlden med mich gonga,
mz rett och orett,
iach tagher alt slett,
ee men iach kan gotzet fonga,
iach brukar fast til,
och gör hwad iach wil,
iach dårar och swijker monga

Han ålte och körde,
och samman förde,
hans oxar gingo at liggia,
quellen kom å,
och mörkret blå,
han wille tå hwijlo tiggia,
hans hustru hade stengt,
och sich vmtenct,
hon wille honom icke siya

Honom böriade longa,
och wille tå gonga,
och konnings gester warda,
tå war förseent hono[m] wart förmeent,
och dören war läst så harda,
han måtte stå vthe,
the retter ey nyute,
som förra woro osparde

Gack snarliga bort,
ifrå thenne port,
mine gester äre alle sätte,
then äran skeer tich aldrig meer,
at tu åter aff mina retter,
tu tagh nw rådh aff them tich badh at tu mitt bwd ey sätte.

Mich är alt emoot,
och ingen boot,
mijn hustru mitt gotz mitt welle,
hwart skal iach roo,
hwar scal iach boo,
hwar tagher iach hws åt quelle,
Gud laste then stund,
iach siunker j grund,
så stor är mijn misselle

O werld tu stenger,
nw medhan mich trenger,
iach lijtte alt å tijn nåde,
nw står alt scriffuat,
huru iach haffuer liffuat,
hwad scal nw warda til råde,
himmelrikit är stengt,
tijt hade iach mich tenct,
nw står iach åter j wåda

Nw kommer döden,
som mich är öden,
iach kan ey vndan rida,
werldenes swick haffuer dårat mich,
thet är mijn högliga quida,
sy alskons nödh,
mz heluetis glödh,
thz warder iach th[e]rfore lijda

Miserere mei

(Psaltaren psalm 50)

FOrbarma tich gud offuer mich,
for tijn stora barmhertigheet,
Och for then nådh som är j tich,
tagh bortt mijn oretferdigheet,
twå aff mijn synd och gör mich reen,
ty mijn brist iach wel kenna kan,
moot tich haffuer iach syndat alleen,
at tijn ord skola bliffija sann

See gud j synd är iach aflat,
j synd aflade moder mijn,
sy sanning haffuer tu elskat,
tijn hemligheet gaff tu mich in,
stenck mich med helsosam Nysop,
som sniö warder iach hwijt och reen,
låt mich höra glädi och håp,
så förgdas mijn förskrecta been

Ifrå mijn synd wendt titt ansict,
och mijn synd tagh bort alla slett,
itt reent hierta skapa j mich,
gör j mich andan ny och rett,
kasta mich icke tich ifrå,
och tagh ey bort tin anda godh,
tine helses glädi låt mich få,
sterck mich j andans friya modh

Tin wägh iach gerna lära wil,
them som oretwise äre,
at the skola falla tich til,
och giffua tich prijs och äro,
O herre mijne helses gud,
frelsa mich frå synder mina,
mijn tunga scal epter titt budh,
forkunna rettwiso tina

Om tu hade hafft offer kärt,
iach hade iw thet giffuit tich,
men ther offer som tu haffuer lärt,
thet hierta som bedröffuar sich,
gör wel widh Sion herre min,
så warder vpbygt med tijn ord,
Jerusalem then staden tin,
ther reen offer warda tich giord

Deus noster

(bygger på Psaltaren psalm 46, text och musik av Martin Luther)

text se Vår Gud är oss en väldig borg

Efterskrift

(På modernare svenska)

Wår första Swenska Psalmbok, ehuru ej af äldre år än 1530,* finnes icke, så widt bekant är, nu mera i behåll.

• Någon äldre upplaga kan icke antagas hafwa warit utgifwen; ty i sådant fall skulle icke Olaus Petri i Handboken 1529 (blad ..) ha helt och hållet infört de twå psalmerna "Forbarma tich gud offuer mich" och "Wi som liffue på werlden här", utan endast hänvisat till Wijsorna.

Det senast kända exemplaret, som tillhörde Elias Brenner, har längesedan spårlöst förswunnit (förmodligen wid Rålambska boksamlingens brand i Stockholm 1751). Wi hafwa dock tillförlitlig uppgift på innehållet genom en uppsats, som, gjord af en "förnäm herre" i Brenners lifstid, meddelades af J. Fischerström i Swenska Mercurius 1756, sid 289. Titeln lydde, enligt Stjernmans noggrannare afskrift: "Någre Gudhelige Wijsor uthdragne aff then Helga Skrift, the ther tiena til at siungas i then Chisteliga Församlingen. Stockholm MDXXX.

Källor

• Swenska Psalmboken af 1536 å nyo utgifwen. Stockholm 1862 (P.A. Norstedt & Söner)

---