1986 års kyrkohandbok: Skillnad mellan sidversioner
Haeffner (diskussion | bidrag) (Skapade sidan med ''''1986 års kyrkohandbok''' föregicks av ett omfattande utredningsarbete under två decennier. Allmänkyrkliga liturgiska principer och reformatoriska ideal markerades såv...') |
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
'''1986 års kyrkohandbok''' föregicks av ett omfattande utredningsarbete under två decennier. Allmänkyrkliga liturgiska principer och reformatoriska ideal markerades såväl i struktur och enskilda moment som genom nya gudstjänstordningar. Nattvardsbönerna byggdes ut och fördjupades, botmotivet ersattes av glädje och tacksägelse och nattvardens sociala konsekvenser lyftes fram. Den firads nu allt oftare i huvudgudstjänsten. Församlingens aktiva delaktighet förtydligades och förbönerna skulle ha en lokal förankring. Särskilda ordningar för julotta, långfredagsgudstjänst och påsknattsmässa infördes. De kyrkliga handlingarnas karaktär av församlingsgudstjänster betonades och i dopordningen återinfördes dopljuset och dopfrågan. Den liturgiska enhetligheten hade givits upp redan 1968, då Kungl. Maj:t medgivit en omfattande försöksverksamhet i församlingarna. Kyrkohandboken präglades av reglerad frihet och alternativrikedom. En nyordning 1986 var att kyrkomötet självständigt antog kyrkans böcker, de stadfästes inte längre som tidigare av Kungl. Maj:t. | '''1986 års kyrkohandbok''' föregicks av ett omfattande utredningsarbete under två decennier. Allmänkyrkliga liturgiska principer och reformatoriska ideal markerades såväl i struktur och enskilda moment som genom nya gudstjänstordningar. Nattvardsbönerna byggdes ut och fördjupades, botmotivet ersattes av glädje och tacksägelse och nattvardens sociala konsekvenser lyftes fram. Den firads nu allt oftare i huvudgudstjänsten. Församlingens aktiva delaktighet förtydligades och förbönerna skulle ha en lokal förankring. Särskilda ordningar för julotta, långfredagsgudstjänst och påsknattsmässa infördes. De kyrkliga handlingarnas karaktär av församlingsgudstjänster betonades och i dopordningen återinfördes dopljuset och dopfrågan. Den liturgiska enhetligheten hade givits upp redan 1968, då Kungl. Maj:t medgivit en omfattande försöksverksamhet i församlingarna. Kyrkohandboken präglades av reglerad frihet och alternativrikedom. En nyordning 1986 var att kyrkomötet självständigt antog kyrkans böcker, de stadfästes inte längre som tidigare av Kungl. Maj:t. | ||
==Källor== | |||
[https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken/de-svenska-kyrkohandbockerna-genom-historien Svenska kyrkan] | |||
{{psalmse}} | |||
[[Kategori:Kyrkohandböcker]] | |||
[[Kategori:Handböcker]] | |||
Nuvarande version från 5 januari 2021 kl. 16.46
1986 års kyrkohandbok föregicks av ett omfattande utredningsarbete under två decennier. Allmänkyrkliga liturgiska principer och reformatoriska ideal markerades såväl i struktur och enskilda moment som genom nya gudstjänstordningar. Nattvardsbönerna byggdes ut och fördjupades, botmotivet ersattes av glädje och tacksägelse och nattvardens sociala konsekvenser lyftes fram. Den firads nu allt oftare i huvudgudstjänsten. Församlingens aktiva delaktighet förtydligades och förbönerna skulle ha en lokal förankring. Särskilda ordningar för julotta, långfredagsgudstjänst och påsknattsmässa infördes. De kyrkliga handlingarnas karaktär av församlingsgudstjänster betonades och i dopordningen återinfördes dopljuset och dopfrågan. Den liturgiska enhetligheten hade givits upp redan 1968, då Kungl. Maj:t medgivit en omfattande försöksverksamhet i församlingarna. Kyrkohandboken präglades av reglerad frihet och alternativrikedom. En nyordning 1986 var att kyrkomötet självständigt antog kyrkans böcker, de stadfästes inte längre som tidigare av Kungl. Maj:t.
Källor
| |||||