1986 års kyrkohandbok
1986 års kyrkohandbok föregicks av ett omfattande utredningsarbete under två decennier. Allmänkyrkliga liturgiska principer och reformatoriska ideal markerades såväl i struktur och enskilda moment som genom nya gudstjänstordningar. Nattvardsbönerna byggdes ut och fördjupades, botmotivet ersattes av glädje och tacksägelse och nattvardens sociala konsekvenser lyftes fram. Den firads nu allt oftare i huvudgudstjänsten. Församlingens aktiva delaktighet förtydligades och förbönerna skulle ha en lokal förankring. Särskilda ordningar för julotta, långfredagsgudstjänst och påsknattsmässa infördes. De kyrkliga handlingarnas karaktär av församlingsgudstjänster betonades och i dopordningen återinfördes dopljuset och dopfrågan. Den liturgiska enhetligheten hade givits upp redan 1968, då Kungl. Maj:t medgivit en omfattande försöksverksamhet i församlingarna. Kyrkohandboken präglades av reglerad frihet och alternativrikedom. En nyordning 1986 var att kyrkomötet självständigt antog kyrkans böcker, de stadfästes inte längre som tidigare av Kungl. Maj:t.
Källor
| |||||