Statuta provincialia

Statuta Provincialia eller på svenska Provincialstatuter var benämning på de beslut som under katolska medeltiden fattades vid kyrkomöten eller provincialkoncilierna. De utfärdades av ärkebiskopen, först ensam, senare tillsammans med de övriga biskoparna. Provincialstatuterna skulle offentliggöras vid stiftssynoderna av respektive suffraganbiskop alternativt genom att sätta upp dem på kyrkdörren och genom att låta prästerna läsa upp dem i kyrkan.

Statuterna innehöll tillämpning av den kanoniska lagen på speciella fall, t ex lokala föreskrifter om suppleringen samt föreskrifter om gudstjänsten, själavård, kyrkotukt och äktenskapsfrågor. De kunde även innehålla föreskrifter om tiondeuppbörd, biskoparnes rättigheter, prästernas testamentsrätt samt ekonomiska förhållanden vid en kyrkoherdes frånfälle och en annans tillträde. De berörde även undervisningen, dess upprätthållande, förbud mot vidskepelse och ocker, sökte genom andliga straff att stävja brott och övervåld, i främsta rummet mot kyrkan och dess personer, samt upptog i sammanhang därmed protester mot allt slags intrång i kyrkans frihet.

Den svenska medeltiden i egentlig mening. ehuru ingalunda regelbundet, sammanträdde, ofta nog under den äldre medeltiden i Tälje. Det bildades af biskoparne eller deras ställföreträdare samt ombud för domkapitlen och prästerskapet! (procuratores capituli och testes synodales eller procuratores cleri). Stundom ha äfven kloster haft sina representanter, hvilka deltagit i beslut, som angingo dem; den egentliga beslutanderätten tillhörde dock bisko¬ parne, ehuru äfven prokuratorernas samtycke stundom åbe¬ ropas. Besluten sammanfattades i statuta provincialia, utfär¬ dade i biskoparnes (eller deras och kapitelombudens) namn.

Källor

• Finsk uppslagsbok
• Hildebrand: Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar, sid 188