Petri Nericius, Laurentius: Skillnad mellan sidversioner
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
Haeffner (diskussion | bidrag) |
||
| (3 mellanliggande sidversioner av samma användare visas inte) | |||
| Rad 9: | Rad 9: | ||
Laurentius Petris ungdom är höljd i dunkel. Första gången hans namn med säkerhet omnämns är 1527, då han på kung Gustav Vasas bekostnad sändes att studera vid tyska universitet, bland annat Wittenberg, men troligen hade han redan tidigare studerat där. Efter sin hemkomst blev han först skolmästare i Uppsala. | Laurentius Petris ungdom är höljd i dunkel. Första gången hans namn med säkerhet omnämns är 1527, då han på kung Gustav Vasas bekostnad sändes att studera vid tyska universitet, bland annat Wittenberg, men troligen hade han redan tidigare studerat där. Efter sin hemkomst blev han först skolmästare i Uppsala. | ||
Han valdes så på [[kyrkomötet i Stockholm | Han valdes så på [[kyrkomöte (1531)|kyrkomötet]] i Stockholm, sannolikt under påtryckningar från Gustav Vasa, till [[ärkebiskop]] av [[Uppsala stift]] och därmed för Sveriges dåvarande [[kyrkoprovins]]. | ||
Laurentius Petri var mer försiktig än sin bror och vek undan för kungens krav då dessa blev för stora. Under de första åren kom hans tid främst att upptas av [[Gustav Vasas bibel|den nya bibelöversättningen]], som utkom 1541.<ref name="SU">Svensk uppslagsbok, 1933, Bd 16 spalt 1044-46</ref> | Laurentius Petri var mer försiktig än sin bror och vek undan för kungens krav då dessa blev för stora. Under de första åren kom hans tid främst att upptas av [[Gustav Vasas bibel|den nya bibelöversättningen]], som utkom 1541.<ref name="SU">Svensk uppslagsbok, 1933, Bd 16 spalt 1044-46</ref> | ||
Sitt första större inlägg i den kyrkliga frågorna gjorde han i sin 1533 skrivna ''Förklaring på Västerås recess och på ordinantan'', där han utvecklade sitt kyrkopolitiska och kyrkoorganisatoriska program i motsats mot kungens sätt att tillämpa recessen. Redan genom en så kallad förening 1533 begränsade Gustav Vasa ärkebiskopens | Sitt första större inlägg i den kyrkliga frågorna gjorde han i sin 1533 skrivna ''[[Förklaring på Västerås recess och på ordinantan]]'', där han utvecklade sitt [[kyrkopolitik|kyrkopolitiska]] och kyrkoorganisatoriska program i motsats mot kungens sätt att tillämpa recessen. Redan genom en så kallad förening 1533 begränsade Gustav Vasa ärkebiskopens befogenheter, och den beskars ytterligare under den tyska perioden, då kungen kroniska misstro och strävan efter att upplösa biskopsinstitutionen satte Laurentius Petris undfallenhet och seghet på prov. | ||
Bland annat tvingades han själv som bisittare underteckna dödsdomen mot sin egen bror och [[Laurentius | Bland annat tvingades han själv som bisittare underteckna dödsdomen mot sin egen bror, [[Olaus Petri Nericius]] och [[Laurentius Andreae]] 1540. Under mer en ett decennium fick Laurentius Petri finna sig i att vara skjuten åt sidan, sedan kyrkans främsta ledning 1539 överlämnats åt [[Georg Norman]] som ''[[superattendent]]''. I tysthet verkade Laurentius för en återgång till den nationellt kyrkliga organisationen, utförde den betydelsefulla revisionen av de kyrkliga böckerna ([[kyrkohandbok]]en och [[mässbok]]en) och fortsatte det arbete på en [[kyrkoordning]] som han under sin första ämbetstid påbörjat.<ref name="SU" /> | ||
Georg Normans bortgång 1553 ställde Laurentius Petri på nytt i den kyrkliga ledningens medelpunkt. Han utvecklade under denna tid en omfattande litterär verksamhet, som under 20 år dominerade det svenska boktryckeriet, oaktat flera av hans skrifter trycktes först efter hans död. Flera av dem är ännu outgivna. Bland annat utgav han 1555 en omfattande postilla och 1557 Sveriges första nykterhetsskrift: ''Emoot dryckenskap''. Hans förhållande till kungen var nu någorlunda gott, även om konflikter förekom. En sådan var Gustav Vasas giftermål 1552 med sin avlidna hustrus systerdotter, Katarina Stenbock, vilket Laurentius Petri motsatte sig som ingånget inom förbjudna led. Den ''Svenska krönika'' som Laurentius Petri fullbordade 1559 vann dock kungens godkännande. Han anlitades även av kungen för diplomatiska uppdrag, bland annat som ledare av en | Georg Normans bortgång 1553 ställde Laurentius Petri på nytt i den kyrkliga ledningens medelpunkt. Han utvecklade under denna tid en omfattande litterär verksamhet, som under 20 år dominerade det svenska boktryckeriet, oaktat flera av hans skrifter trycktes först efter hans död. Flera av dem är ännu outgivna. Bland annat utgav han 1555 en omfattande [[postilla]] och 1557 Sveriges första nykterhetsskrift: ''[[Emoot dryckenskap]]''. Hans förhållande till kungen var nu någorlunda gott, även om konflikter förekom. En sådan var Gustav Vasas giftermål 1552 med sin avlidna hustrus systerdotter, Katarina Stenbock, vilket Laurentius Petri motsatte sig som ingånget inom förbjudna led. Den ''[[Svenska krönika]]'' som Laurentius Petri fullbordade 1559 vann dock kungens godkännande. Han anlitades även av kungen för diplomatiska uppdrag, bland annat som ledare av en fredsbeskickning till Ryssland 1557.<ref name="SU" /> | ||
Efter Gustav Vasas död 1560 ökade Laurentius Petris frihet under [[Erik XIV]]s regering. Det [[kyrkoordning]]sförslag, som han av Gustav Vasa hindrats att lägga fram, kunde nu framläggas för riksdagen i Stockholm 1562, och även om kungen inte stadfäste det, kunde Laurentius Petri verka för dess tillämpning i praktiken. Under några år upptogs hans intresse i hög grad av den konfessionella polemiken mot [[Dionysius Beurraeus]] och [[kalvinism]]en, som han bekämpade i en rad skrifter, bland annat ''[[Om någor stycker wårs Herras Jesu Christi nattward anrörandes]]'', där den nya tysk-lutherska ortodoxien tydligt framträder och den svenska kyrkan för första gången uttryckligen betecknas som [[luthersk]]. Laurentius Petris verksamhet och intresse omfattade i övrigt alla det kyrkliga livets yttringar, med [[själavård]]en som det centrala. Han ombesörjde nya upplagor av de kyrkliga böckerna ([[1567 års psalmbok|psalmboken 1567]] med [[1572 års psalmbok|tillägg 1572]] och den första [[Katekes 1567|katekesutgåvan 1567]]) och arbetade bland annat för [[kyrkomusik]]ens höjande.<ref name="SU" /> | |||
I tidens politiska konflikter visade han sin anpassning till den världsliga makten. Han dömde 1563 [[Johan III|hertig Johan]] och var i det längsta lojal mot Erik XIV, men anslöt sig 1568 till hertigarna och dömde senare den forne kungen inte bara förlustig kronan utan även till döden. Sjuk och ålderstigen fick han se sitt livsverk krönt med seger, då den av Laurentius Petri själv utarbetade [[1571 års kyrkoordning]] antogs på ett kyrkomöte i Uppsala 1572.<ref name="SU" /> | I tidens politiska konflikter visade han sin anpassning till den världsliga makten. Han dömde 1563 [[Johan III|hertig Johan]] och var i det längsta lojal mot Erik XIV, men anslöt sig 1568 till hertigarna och dömde senare den forne kungen inte bara förlustig kronan utan även till döden. Sjuk och ålderstigen fick han se sitt livsverk krönt med seger, då den av Laurentius Petri själv utarbetade [[1571 års kyrkoordning]] antogs på ett kyrkomöte i Uppsala 1572.<ref name="SU" /> | ||
| Rad 28: | Rad 28: | ||
== Psalmer == | == Psalmer == | ||
* [[Min själ skall lova Herran]], 1567, översatt | * [[Min själ skall lova Herran]], 1567, översatt den tyska [[Nun lob, mein Seel, den Herren]] | ||
* [[Välsignat vare Jesu namn]] från 1567, trolig författare | * [[Välsignat vare Jesu namn]] från 1567, trolig författare | ||
* [[Gud trefaldig statt oss bi]] från 1567, trolig | * [[Gud trefaldig statt oss bi]] från 1567, trolig översättare | ||
* [[Desse äro de tio bud]] (1695 nr 1), översättning av tyska [[Dies sind die heilgen zehn Gebot]] | * [[Desse äro de tio bud]] ([[1695 års psalmbok|1695]] nr 1), översättning av den tyska [[Dies sind die heilgen zehn Gebot]] | ||
* [[Gudh Fader wilje wij prisa]], i [[Göteborgspsalmboken (1650)]]. | * [[Gudh Fader wilje wij prisa]], i [[Göteborgspsalmboken (1650)]]. | ||
Nuvarande version från 26 augusti 2024 kl. 12.22
Laurentius Petri Nericius (latinisering av svenskspråkiga Lars Petersson från Närke), född 1499 i Örebro, död 26 oktober 1573 i Uppsala, var en svensk präst som blev Sveriges förste evangelisk-lutherske ärkebiskop 1531-1573, bror till Olaus Petri Nericius. Han är även känd som Laurentius Petri den äldre till skillnad från svärsonen Laurentius Petri Gothus som även kallas den yngre.
Han valdes till ärkebiskop av Uppsala stift i augusti 1531 och vigdes av den katolske biskopen i Västerås stift, Peder Månsson (Petrus Magni). Svenska kyrkan hävdar därför apostolisk succession, dvs att personen är vigd i obruten följd från apostlarna (Petrus).
Biografi
.
Laurentius Petri var bror till den svenske reformatorn Olaus Petri, och son till smeden Peter Olofsson och Kristina Larsdotter. Genom att Petrus Magni vigde Laurentius Petri till biskop kom de svenska biskoparna att inneha en obruten apostolisk succession, något som dock bestrids av den romersk-katolska kyrkan (senast förmodligen – om än ej uttryckligen – i dokumentet Dominus Iesus från år 2000).
Laurentius Petris ungdom är höljd i dunkel. Första gången hans namn med säkerhet omnämns är 1527, då han på kung Gustav Vasas bekostnad sändes att studera vid tyska universitet, bland annat Wittenberg, men troligen hade han redan tidigare studerat där. Efter sin hemkomst blev han först skolmästare i Uppsala.
Han valdes så på kyrkomötet i Stockholm, sannolikt under påtryckningar från Gustav Vasa, till ärkebiskop av Uppsala stift och därmed för Sveriges dåvarande kyrkoprovins.
Laurentius Petri var mer försiktig än sin bror och vek undan för kungens krav då dessa blev för stora. Under de första åren kom hans tid främst att upptas av den nya bibelöversättningen, som utkom 1541.[1]
Sitt första större inlägg i den kyrkliga frågorna gjorde han i sin 1533 skrivna Förklaring på Västerås recess och på ordinantan, där han utvecklade sitt kyrkopolitiska och kyrkoorganisatoriska program i motsats mot kungens sätt att tillämpa recessen. Redan genom en så kallad förening 1533 begränsade Gustav Vasa ärkebiskopens befogenheter, och den beskars ytterligare under den tyska perioden, då kungen kroniska misstro och strävan efter att upplösa biskopsinstitutionen satte Laurentius Petris undfallenhet och seghet på prov.
Bland annat tvingades han själv som bisittare underteckna dödsdomen mot sin egen bror, Olaus Petri Nericius och Laurentius Andreae 1540. Under mer en ett decennium fick Laurentius Petri finna sig i att vara skjuten åt sidan, sedan kyrkans främsta ledning 1539 överlämnats åt Georg Norman som superattendent. I tysthet verkade Laurentius för en återgång till den nationellt kyrkliga organisationen, utförde den betydelsefulla revisionen av de kyrkliga böckerna (kyrkohandboken och mässboken) och fortsatte det arbete på en kyrkoordning som han under sin första ämbetstid påbörjat.[1]
Georg Normans bortgång 1553 ställde Laurentius Petri på nytt i den kyrkliga ledningens medelpunkt. Han utvecklade under denna tid en omfattande litterär verksamhet, som under 20 år dominerade det svenska boktryckeriet, oaktat flera av hans skrifter trycktes först efter hans död. Flera av dem är ännu outgivna. Bland annat utgav han 1555 en omfattande postilla och 1557 Sveriges första nykterhetsskrift: Emoot dryckenskap. Hans förhållande till kungen var nu någorlunda gott, även om konflikter förekom. En sådan var Gustav Vasas giftermål 1552 med sin avlidna hustrus systerdotter, Katarina Stenbock, vilket Laurentius Petri motsatte sig som ingånget inom förbjudna led. Den Svenska krönika som Laurentius Petri fullbordade 1559 vann dock kungens godkännande. Han anlitades även av kungen för diplomatiska uppdrag, bland annat som ledare av en fredsbeskickning till Ryssland 1557.[1]
Efter Gustav Vasas död 1560 ökade Laurentius Petris frihet under Erik XIVs regering. Det kyrkoordningsförslag, som han av Gustav Vasa hindrats att lägga fram, kunde nu framläggas för riksdagen i Stockholm 1562, och även om kungen inte stadfäste det, kunde Laurentius Petri verka för dess tillämpning i praktiken. Under några år upptogs hans intresse i hög grad av den konfessionella polemiken mot Dionysius Beurraeus och kalvinismen, som han bekämpade i en rad skrifter, bland annat Om någor stycker wårs Herras Jesu Christi nattward anrörandes, där den nya tysk-lutherska ortodoxien tydligt framträder och den svenska kyrkan för första gången uttryckligen betecknas som luthersk. Laurentius Petris verksamhet och intresse omfattade i övrigt alla det kyrkliga livets yttringar, med själavården som det centrala. Han ombesörjde nya upplagor av de kyrkliga böckerna (psalmboken 1567 med tillägg 1572 och den första katekesutgåvan 1567) och arbetade bland annat för kyrkomusikens höjande.[1]
I tidens politiska konflikter visade han sin anpassning till den världsliga makten. Han dömde 1563 hertig Johan och var i det längsta lojal mot Erik XIV, men anslöt sig 1568 till hertigarna och dömde senare den forne kungen inte bara förlustig kronan utan även till döden. Sjuk och ålderstigen fick han se sitt livsverk krönt med seger, då den av Laurentius Petri själv utarbetade 1571 års kyrkoordning antogs på ett kyrkomöte i Uppsala 1572.[1]
Laurentius Petri var gift med Elisabeth Didriksdotter, dotter till Didrik myntmästare och Birgitta Kristiernsdotter (Vasa).[2] Han blev förlovad med henne av kung Gustav Vasa efter att han hade officierat vid dennes bröllop år 1531[3] Tre av hans döttrar blev gifta med hans närmaste efterträdare som ärkebiskopar; Margareta var i tur och ordning gift med hans två efterträdare, och Magdalena med Abraham Angermannus[3] Hans hustru och döttrar blev därmed Sveriges första biskopinnor.[3]
Om statyn ovan sägs att Laurentius räknar bilar och Olaus skriver ned resultatet.
Psalmer
- Min själ skall lova Herran, 1567, översatt den tyska Nun lob, mein Seel, den Herren
- Välsignat vare Jesu namn från 1567, trolig författare
- Gud trefaldig statt oss bi från 1567, trolig översättare
- Desse äro de tio bud (1695 nr 1), översättning av den tyska Dies sind die heilgen zehn Gebot
- Gudh Fader wilje wij prisa, i Göteborgspsalmboken (1650).
Se även
Källor
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Svensk uppslagsbok, 1933, Bd 16 spalt 1044-46
- ↑ Svenskt biografiskt lexikon bd 22, s. 376 och Äldre svenska frälsesläkter II:1 (2001), s. 112.
- ↑ 3,0 3,1 3,2 http://runeberg.org/sqvinnor/0136.html