Katolska kyrkan i Sverige

Stockholms katolska domkyrka

Katolska kyrkan i Sverige etablerades med Sveriges kristnande. Många för Sverige nya innovationer kom att nå landet genom kyrkan. Utbytet var ömsesidigt och inte minst de katolska biskoparna kom att bli betydande aktörer även utanför den andliga sfären, och residerande på sina slott kom en del av dem även att ha rent politiska ambitioner.

900- till 1500-tal

Kristnandet av Sverige genomfördes från sent 900-tal till sent 1000-tal av människor som kommit i kontakt med kristendomen i andra länder. Det skedde både genom handel och genom kristna trälar. Dessutom verkade missionärer från Tyskland och England.

Ansgar som ibland kallas "Nordens apostel" kom till Birka omkring 830 och grundade vad man anser vara den första kristna församlingen i Sverige. Fynd av en kristen gravplats i området kring Varnhems klosterkyrka från 800-talet tyder dock på att kristendomen kan ha kommit tidigare till Sverige.

Det första tydliga tecknet på att kristendomen fått fotfäste i större skala är Olof Skötkonungs dop, omkring år 1008. Den förste omnämnde biskopen i Sverige var biskop Thurgot av Skara som dog omkring år 1030. Götaland verkar dock ha kristnats före Svealand.

I ett påvligt dokument från 1120 nämns Skara, Liunga kaupinga (Linköping), Tuna (Eskilstuna), Strängnäs, Sigtuna och Arosa (Västerås eller möjligen Östra Aros/Uppsala) som biskopssäten. Senare under 1100-talet omnämns även Växjö och Åbo stift. Dessutom övergavs Sigtuna som stiftsstad till förmån för Uppsala. Stiften var från och med 1104 underställda ärkestiftet i Lund som då var danskt. Det dröjde till 1164 innan Sverige blev egen kyrkoprovins med egen ärkebiskop i Uppsala. Den svenska kyrkoprovinsen var dock fortfarande formellt underställd Lund och förblev så fram till reformationen.

Under 1100- och 1200-talen etablerade sig flera olika klosterordnar i Sverige. Alvastra, Nydala och Varnhems kloster grundades av cistercienserna. Dominikaner och franciskaner öppnade konvent i bland annat Visby och Skara.

Kyrkans viktigaste person i Sverige under 1300-talet var utan tvekan heliga Birgitta. Hennes uppenbarelser fick stor betydelse både andligt och politiskt över hela Europa. Hon lyckades med tiden utverka tillstånd av påven för att grunda Den helige Frälsarens orden vilket ledde till klosterbygge i Vadstena efter hennes död.

Medeltiden gav katolska kyrkan många svenska helgon. En del av dem firas fortfarande med egen mässa i den katolska kyrkan i Sverige. Några av dem är heliga Katarina, Nils Hermansson, Ingrid av Skänninge och Brynolf av Skara.

1500–1719

Under loppet av ett par decennier under 1500-talets början kom dock den svenska staten, liksom övriga stater i norra Europas västerländska kulturområde, att bryta med påven och lämna den katolska kyrkan. Denna utvecklingsprocess blir omöjlig att förstå om man inte betänker de katolska företeelser som reformatorerna kritiserade samt sätter in reformationen i sitt samhällspolitiska sammanhang, det vill säga i Sverige framförallt uppbyggandet av en starkt centraliserad militärstat under kunglig kontroll.

Beslutet att överge den katolska kyrkan och dess lära bestod dels av en politisk/ekonomisk del, dels av en rent inomkyrklig teologisk utveckling. När det gäller den första stod slagfältet främst vid riksmötet i Västerås 1527 och vid Uppsala möte 1593 med kungen Gustav Vasa och hertig Karl som respektive härförare.

I och med Uppsala möte 1593 bekräftades reformationens seger i Sverige samt idén om enhetskyrkan och därmed var den svenska kristenhetens brytning med påven i Rom ett faktum. I Sverige under denna tid var politik religion och religion var politik och beslutet ska även ses som en markering mot kung Sigismund och hans anhängare. Dessa, liksom alla katolska trosbekännare, utvisades från Sverige. Med Örebro stadga 1617 skärptes reglerna ytterligare och alla katoliker försvann ur Sverige.

Detta innebär dock inte att det inte fanns några katoliker i Sverige alls under 1500- och 1600-talen. Naturligtvis fanns det direkt efter reformationen ett antal svenskar som inte i hjärtat bytt tro, men inte ville fly landet. Hela tiden inkom dessutom invandrare från katolska länder som bara låtsades övergå till protestantismen, men egentligen var kryptokatoliker. Katolska kyrkan skickade in representanter illegalt i landet och utbildade svenskar till katolska präster utomlands (vilka dock aldrig kunde verka i Sverige), allt i försök att få svenskarna att återgå till katolicismen. Kung Johan III inbjöd en norsk jesuit, Laurentius Nicolai Norvegus, kallad "Klosterlasse" som vistades i Sverige 1576–1580. Senare under perioden kom flera ytterligare jesuiter som drev teologisk utbildning på Riddarholmen. Johan III tog emot katolsk kommunion och förde allvarliga förhandlingar med Rom om en svensk återgång till katolicismen, något som bland annat föll på att Rom inte ville ge efter för kungens vilja att skapa en sorts mellanting mellan katolicism och protestantism i Sverige. I och med Sigismunds trontillträde kom en stor mängd katoliker till Sverige, vilka dock utvisades därefter. Drottning Kristina hade också katolska präster som samtalspartner vid hovet.

Några decennier in på 1600-talet gavs det laglig rätt för ambassadörer från katolska länder och deras husfolk att utöva sin tro, liksom för visst krigsfolk och viktiga köpmän som var katoliker och uppehöll sig i Sverige. Omedelbart började även invandrare från katolska länder i smyg delta i legationernas gudstjänster. För svenska konvertiter gällde dock dödsstraff om de avslöjades. År 1624 avrättades till exempel borgmästaren Zackarias Anthelius och den kunglige sekreteraren Georg/Göran Behr/Bähr, kallad "Ursinius" för att de konverterat till katolicismen och vägrade avsvära sig sin tro. På 1670-talet verkade jesuiten Johannes Sterck i Sverige. Han var ursprungligen legationspräst, men när ambassadören han tjänade dog stannade han och började istället missionera. Slutligen dömdes han till döden, men benådades och utvisades.

1720 och framåt

På 1720-talet bjöds en större mängd katolska textilarbetare, främst från Tyskland, in till Sverige och man blev tvungen att ge dem en begränsad religionsfrihet. Även de fick rätt att besöka legationskapellen och fira mässan där, om det skedde diskret och bakom lyckta dörrar; därmed utvecklade sig legationskapellen till regelrätta församlingar. Det är från denna tid begreppet främmande trosutövare används om katoliker.

1781, under kung Gustav III, infördes toleransediktet som ger utländska katoliker som flyttat till Sverige rätt att ha egna kyrkor och uppfostra sina barn katolskt. En apostolisk vikarie tillsattes för ledningen av arbetet i Sverige.

Sedan 1873 har det varit tillåtet även för svenska medborgare att tillhöra katolska kyrkan, utan att riskera utvisning. De medborgerliga rättigheterna var dock inskränkta. De sista diskriminerande lagarna togs bort 1951; fram till dess var det förbjudet för katoliker att utbilda sig och arbeta som lärare, sjuksköterska eller läkare. Under senare delen av 1900-talet har invandringen av katolska trosbekännare ökat kraftigt. Under första halvan av seklet förekom även en icke obetydlig mängd konversioner. 2017 utsågs biskopen Anders Arborelius som förste svensk till kardinal.

Stockholms katolska stift

Vapen för Stockholms katolska stift.

Se artikeln Stockholms katolska stift

Namnfrågan i Sverige

Katoliker i de flesta länder kallar sitt samfund för "katolska kyrkan". Så gjorde de även i Sverige fram till senaste sekelskiftet, men när svenska samfund fick en ny rättslig status år 2000 och de stiftelser som dittills juridiskt byggt upp den katolska kyrkan i Sverige upplöstes, så förlorade kyrkan rätten till namnet. Stiftet hade ansett det så självklart att kyrkan hette katolska kyrkan att man aldrig hade skyddat namnet, men flera små samfund, bland andra Liberalkatolska kyrkan och Gammelkatolska kyrkan, motsatte sig att någon skulle få kalla sig bara katolska kyrkan. Nödlösningen blev att göra som i Storbritannien där man länge talat om "roman catholics" för att inte sammanblanda med den anglikanska högkyrkligheten som ofta kallats anglokatoliker.

Katolska kyrkan består av de kristna kyrkor av såväl östliga som västliga riter som erkänner påvens (biskopen av Rom) överhöghet och står i kommunion med honom. Att referera till hela katolska kyrkan som romersk-katolsk är således missvisande, då det enbart syftar på den del av kyrkan som följer den rit inom den latinska delen av katolska kyrkan som inte har någon patriark mellan sig och påven. Det som också gör namnet romersk-katolsk tvetydigt är att även de ortodoxa kyrkorna i öst benämner sin kyrka som romersk-katolsk.