Tanach

Tanakh.

Tanach (stavas också Tanak) hebreiska תנ”ך, uttalas [taˈnaχ], av kristna kallad den hebreiska bibeln är judendomens heliga skriftsamling. Den består av tre delar: Torah, Neviim och Ketuvim.

Den första versionen av Tanach tros ha fastställts år 450 f.Kr., i Javne. Det finns ett flertal religiösa texter som inte togs med i Tanakh. Flera av dessa finns bevarade än idag, men de har haft mycket litet inflytande över rabbinsk judendom.

Torah

Torah består av de fem moseböckerna, och är den heligaste delen av Tanakh. Ordet "torah" härstammar från det hebreiska ordet för "att undervisa". Ordet "torah" översätts ofta som "lagen", men Bente Groth menar att "läran" är en mer korrekt översättning som bättre speglar innehållet i Torah.

Torah betraktas av judar som en kronologisk berättelse över israeliternas äldsta historia, där Gud stundvis ingripit för att hjälpa eller bestraffa det judiska folket. Flykten från Egypten i Moses ledning och förbundet som inleddes på Sinaiberget utgör kärnan för hela den judiska traditionen.

Enligt rabbinsk judisk tradition finns det även en muntlig torah, som bland annat består av talmud.

Moseböckerna är fem till antalet. På hebreiska ingår de som de första böckerna i Torah och på grekiska kallas de Pentateuken. De kallas för moseböckerna eftersom de enligt judisk och kristen tro traditionellt anses vara författade av Mose. Den dominerande vetenskapliga åsikten är dock att de är sammanställda av fyra huvudsakliga källtexter, den s.k. fyrkällsteorin.

De fem moseböckerna (Pentateuken):

• Första Moseboken, Genesis, "ursprungets bok" - skapelseberättelsen, syndafloden, patriarkernas historier;
• Andra Moseboken, Exodus, "uttågets bok" - Israels uttåg ur Egypten och vandringen i öknen;
• Tredje Moseboken, Leviticus, "levitboken" - bestämmelser för det levitiska prästerskapet;
• Fjärde Moseboken, Numeri, "uppräkningarnas bok" - detaljerade tågordningar för ökenvandringen och några händelser;
• Femte Moseboken, Deuteronomium, "den andra lagen" - Moses erinrar folket om lagen och om historia.

Dessa är inte de ursprungliga benämningarna, utan de uppkom i en senare tid, då, i enlighet med den judiska traditionen, den föreställningen blivit gängse, att Mose var böckernas författare. Den föreställningen har bibehållit sig ända in i nuvarande tid. Men den moderna bibelforskningen har bevisat denna föreställnings vetenskapliga ohållbarhet. Utgångspunkt för Pentateuk-forskningen har varit den, redan på 1600-talet, uppmärksammade bristen på enhet i de så kallade Moseböckernas framställningssätt. Omedelbart i början av Genesis ter sig övergången från 1:a till 2:a kapitlet inte naturlig och de båda kapitlens framställningssätt är dessutom ganska olika. Att i dessa böcker föreligger ett, av material från flera urkunder sammansatt, arbete, var en åsikt, som redan på den tiden av kritiska författare uttalades, bland andra av den bekante judiske filosofen Spinoza. Han ansåg Esra vara författare till Pentateuken, en åsikt, som redan under det föregående århundradet uttalats av en katolsk skriftställare, Andreas Masius.

På närmare undersökning om sammansättningen av Genesis inlät sig under mitten av 1700-talet en professor i Paris av judisk börd, Jean Astruc. Han fann då, att i vissa kapitelavdelningar, kapitel och kapitelserier namnet Elohim användes som benämning på Gud, i andra däremot namnet Jahve och att vidare de ställen, där Gud nämndes Elohim, hade en annan stil än de ställen, där han nämndes Jahve. Därav drog han den slutsatsen, att Genesis var sammansatt av två urkunder, som han kallade den elohisteniska och den jehovistiska. Dessutom trodde han sig här och där se spår av upp till tio andra, mindre källskrifter. Astrucs "urkundshypotes", som för övrigt saknade all destruktiv tendens och snarare hade apologetiskt syfte, blev epokgörande i den gammaltestamentliga bibelkritikens historia.

Astrucs urkundshypotes gav emellertid i Tyskland upphov åt en vittgående, delvis ganska äventyrlig bibelkritik, vars egentlige grundläggare blev Wilhelm de Wette, från 1806. Hade Astruc förfäktat den meningen, att Mose själv var den Pentateukens författare, som använt den elohistiska och den jehovistiska urkunden, sökte däremot De Wette visa att detta var omöjligt. Han antog att Pentateuken småningom uppkommit under olika tider, varvid Genesis, Exodus och Leviticus hade särskilda, under olika tider levande författare, och Numeri vore en fortsättning till de föregående samlingarna. Författandet hade börjat, allra tidigast, under den davidiska perioden, och författarna hade delvis betjänat sig av äldre källor. Yngst var Deuteronomium, som förutsatte de andra så kallade Moseböckerna; den var från konung Josias tid eller möjligen från exilens. För övrigt frånkänner han Moseböckerna deras historiska värde och anser det mesta av deras innehåll för myter och ren dikt. Såsom anhängare av en utvecklingsteori, som icke erkänner möjligheten av något tillbakagående i historien, ansåg han det omöjligt, att domartidens religiösa och politiska förvirring kunnat följa på den mosaiska tidens harmoniska tillstånd. Det naturliga var därför, att ur domartidens kaos utvecklat sig ett politiskt och religiöst ordnat tillstånd, vilket i Pentateuken falskeligen tillskrivs en lagstiftning genom Mose. Samtidigt med denna åsikt och i jämbredd med den utbildade sig småningom även den åsikten, att Josuas bok förskriver sig från samma hand som Pentateuken och bör betraktas såsom dess sjätte del, varför man borde tala om "Hexateuken" (den av sex delar bestående boken) i stället för om Pentateuken. Ur detta sexdelade arbete kan man utbryta Deuteronomium som en alldeles självständig lagbok. De övriga böckerna är huvudsakligen sammansatta av två urkunder: en äldre, den egentliga grundskriften, kallad "Elohisten", samt en yngre, kallad "Jehovisten".

Det finns även en sjätte mosebok och en sjunde mosebok som dock inte har något samband med de bibliska skrifterna och inte kan spåras längre tillbaka än till 1700-talet - då på tyska. De har dock haft viss betydelse för olika magiska föreställningar, och även för rastafarirörelsen.

Nevi'im

Nevi'im betyder "profeterna", och innehåller först de sex historieböckerna och därefter ett flertal böcker som var och en handlar om en enskild profet. De första sex böckerna i Nevi'im fortsätter den historiska skildringen av det israeliska folkets tidiga historia. De senare böckerna är de tre klassiska profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel och därefter de tolv "senare" eller "mindre" profeternas böcker, vilka skildrar tiden från år 700 f.Kr. fram till det andra templets första tid.

1. Josua
2. Domarboken
3. Första Samuelsboken
4. Andra Samuelsboken
5. Första Kungaboken
6. Andra Kungaboken

De stora profeterna

1. Jesaja
2. Jeremia
3. Hesekiel

De 12 mindre profeterna

1. Hosea
2. Joel
3. Amos
4. Obadja
5. Jona
6. Mika
7. Nahum
8. Habackuk
9. Sefanja
10. Haggai
11. Sakarja
12. Malaki.

Ketuvim

Ketuvim betyder "skrifterna", och innehåller ett stort antal skrifter av olika typer. Ketuvim innehåller poetiska böcker, apokalyptisk litteratur, kärlekspoesi, visdomsskrifter, historiska skrifter, en korthistoria, och en kärlekshistoria. Böckerna i Ketuvim är:

1. Psaltaren
2. Ordspråksboken
3. Jobs bok
4. Höga Visan

• • De fem rullarna

1. Ruts bok
2. Klagovisorna
3. Predikaren
4. Esters bok
5. Daniels bok

1. Esras bok
2. Nehemjas bok
3. Krönikeboken (Första och Andra Krönikeboken)

Den rabbinska traditionen ansåg att profeternas tid tog slut omkring samma tid som Alexander den store. Därför inkluderas Daniels bok i Ketuvim istället för Neviim, även om det är en profetisk text. Det finns dock texter i Ketuvim som möjligen är äldre än de i Neviim, vilket förklaras av att dessa anses vara mindre heliga än skrifterna i Neviim. De "fem rullarna", det vill säga Höga visan, Ruts bok, Klagovisorna, Predikaren och Esters bok läses i samband med någon av de judiska högtiderna. Traditionellt läses dessa vid dessa tillfällen ur handskrivna pergmentrullar, men numera är det sällan någon annan bok än Esters bok läses ur en sådan pergamentrulle.

Källor

• Groth, Bente (2011) Judendomen: Kultur, historia, tradition. Natur och Kultur: Stockholm. ISBN 91-27-07389-0, libris 7230171