|
Eftersom jag skrev ett elevarbete om turismens historia våren 1999 tycker jag att det kan finnas tillgängligt och därmed sökbart på nätet. Skärmläsning av nedanstående text är knappast att rekommendera i sin helhet. Men här kan du söka i texten och se om det är vad som intresserar just dig! Dan
Anderssons "Jag
väntar vid min stockeld" kan du lyssna på här.
Annars finns den också att hämta HÄR Utskriftversion i pdf (med alla fotnoter. 26 sidor, 320 kb - dock utan rättelser nedan) En sida med karta över hela Sveriges järnvägsnät 1880 finns HÄR. Turismens historia i Ramsberg med omnejd Maria
Ströman - som återtagit flicknamnet Lagerman 2009
Ur Cykelturer i Närke och Bergslagen, Svenska Turistföreningen. 1943. Sid 137 INNEHÅLL Klicka på de linjerade ställena om du vill hoppa i texten 1. Förord 2. Definitioner 3. Vad det hela handlar om och hur fakta samlats in 4.
Påståenden och frågeställningar 5. Redogörelse för turismens historiska framväxt i regionen
6.
Slutsatser av hypoteserna, reflexioner och nya frågor
21
7.
Kronologisk ordning på viktigare händelser
24 Bilaga - Karta från 1912 utgått pga datorproblem Tiopoängskursen "Upplevelseturism på landsbygden" på universitetet i Karlstad har som en del i ämnet om regionkunskap givit oss elever i uppdrag att studera hur turismens förutsättningar vuxit fram i den region som vi själva fått avgränsa. Turismens förutsättningar beror på möjligheterna att resa, äta, bo och göra något. Denna skrift är en version av elevarbetet att studera den turistiska historien i Ramsbergs socken och hur turistattraktioner vuxit fram. Med turism menar jag all slags besök som inte är stadigvarande vistelse i socknen. Fritidsverksamhet på annan ort, besök hos släkt och vänner, samt arbetsresor ingår . Herrskapslivet stod för en slags turism och näringslivets alla grenar stod för en annan slags besök. Även i så avlägsna skogar som Ramsbergs socken, har man i alla tider som här bott folk, också haft resande av alla de slag som passerat. I många fall har de inneburit en inkomst för de boende, eller åtminstone givit arbetstillfällen för pigor och drängar. De första turisterna var "främmande" som passerade. På gästgiverierna, gamla tiders vägkrogar, passerade också turisterna, även om dom inte kallades turister. Ordet markörer använder jag för att sammanfatta all slags signalement, symboler, böcker, skrifter, kartor, kläder, skyltar osv, som omtalar och synliggör en region eller ort. Till exempel är vår nyligen framtagna symbol för Ramsberg en markör.
Socken-begreppet kan enligt nationalencyklopedin "ha sina rötter i det förkristna tingssamhället, men det kan också tänkas att den har rent kyrkligt ursprung." I Mellansverige gjordes sockenbildningen mellan 1150-1250 och den är i stora delar samma än idag. Till sockenstämmorna hade de självägande bönderna och godsägarna graderad rösträtt. 1843 övertog sockennämnderna ansvaret för de värdsliga frågorna enligt kommunalförordningen och denna nämnd skulle inte ledas av kyrkoherden, utan av en vald ordförande. 1862 års kommunallagar gjorde socknen till kyrklig och borgerlig kommun, sockenstämman blev kommunalstämma, men utan kyrkoherden. Ramsbergs socken utgörs av Kloten i norr, Grönbo i söder, Löa och Stråssa i väster, Allmänningbo och Grimsö i öster samt kyrkbyn Ramsberg i dess mitt. Området är cirka 5 mil långt och 4 mil brett och kyrkbyn är belägen 3 mil nordöst om Lindesberg i riktning mot Fagersta. Till de östra delarna av socknen räknas kyrkbyn, Gammelbo, Hägernäs, Grimsö, Allmänningbo, Morskoga och Resta byar. Befolkningsmässigt utgör det idag knappt halva församlingen, dvs 769 personer i maj 1998. Hela församlingen bebos idag av 1766 personer. Regionen i norra kommundelen sträcker sig till områden utanför nuvarande kommungränser för Lindesbergs kommun. Detta elevarbete handlar om episoder och fenomen öster om kommungränsen i Riddarhyttan/ Skinnskatteberg/ Uttersberg, och i väster händelserna kring Siggebohyttan (inom kommungränsen) för min del och Nyhyttan för Helena Holms del. 3.
Vad det hela handlar om och hur fakta samlats in Jag har valt att särskilt redogöra för följande områden:
Jag kommer inte att beröra järnets betydelse för socknen särskilt mycket, trots Stråssas och Löas historia av järnbygder. Mest för att jag ville göra någon slags avgränsning. Helena Holm är mer inriktad på järnets betydelse för turistutvecklingen i norra kommundelen, inklusive Ramsbergs socken. Våra båda arbeten ger en helhetsbild åt utvecklingen i regionen kring den norra kommundelen. Först hade jag tanken att beröra problemet med att ligga i länsgränsens ytterområde, men jag har inte hittat särskilt mycket som handlat om det, utan mer om problemet landskapsgräns-länsgräns. Meningen var att ta med hela församlingens turistiska utveckling, men det blev mest om Gammelbo. Slumpen har avgjort valet av litteratur. Helna Holm och jag har helt enkelt bläddrat i bibliotekets Lindesamlingar och tagit oss mer tid med sådant som intresserat oss, var för sig. Rent turistisk inriktning kan inte alltid märkas, men socknens utveckling har format resurserna: kommunikationerna, bildandet av kronoparkerna, herrgårdarnas sällskapsliv, bruksmentaliteten, landskapsgränsen osv. Intervjuerna har planerats och förberetts olika. Ceder och Hagström har vi intervjuat gemensamt. Övriga intervjuer har mest varit samtal där jag antecknat flitigt. Några var förberedda med avtalad tid, andra mer spontant när tillfälle givits. Stommen i frågorna har varit att få reda på vilken typ av besök som förekommit, vad det lett till att utomstående kommit hit, hur kommunikationerna utvecklats och vilka nöjesaktiviteterna varit, samt i några fall hur det första semesterminnet sett ut. Arbetet
har blivit betydligt större än vad meningen var. Den ena
intervjun har givit den andra, nya fakta att undersöka och nya
tips på personer dyker ständigt upp. Somligt kanske mest
är hembygdsforskning i största allmänhet, men har varit
väldigt intressant för mig själv. Tex släktskap
hos inblandade personer har väldigt lite med den turistiska historien
att göra, men förklarar sammanhang för oss som verkar
lokalt i bygden, och jag har därför valt att låta
det stå med i texten. 4. Påståenden och frågeställningar 1. Domänverkets och kyrkans markinnehav i en stor del av socknens skogar har skapat en bruksmentalitet samtidigt som det möjliggjort kungajakten, fritidsområdet Kloten/Malingsbo och erbjudit en lång rad sommargäster bra sommarstugor. Vilka omständigheter har påverkat utvecklingen? Hur ser framtiden ut? Vilka nya frågor har denna studie lett till? (I alla tre områdena.) 2. Att
leva i "fel" landskap ger identifikationsproblem och utanförskap.
Hur har det blivit så? Finns det några alternativ till
landskapet? Har en lokal identitet ersatt landskapsidentiteten? Hur
har historien påverkat framtidens identitet? Har identiteten
betydelse i turistiska sammanhang? 3. Turism i socknen är i huvudsak märkbar i Kloten, vid Löa hytta samt sommargäster. Sommargästerna gjorde sitt märkbara intåg runt 1950, utöver herrskapslivets sommarvistelser hos varandra. Vad har styrt utvecklingen? Vilken betydelse har det haft? Vilka är resurserna?
År 1785 bor 1238 män och 1384 kvinnor i församlingen. Troligen fanns ett kapell redan 1487, men uppgiften är obekräftad. En kyrka i trä byggdes 1589, som senare byggdes om 1673. Dagens kyrka i Ramsberg påbörjades 1787 och man höll den första gudstjänsten på sista bönedagen den 25 oktober 1789, invigningen skedde dock inte förrän 1790. Enligt Edvard Matz kostade kyrkan 3 269 riksdaler att bygga, varav den förgyllda globen på tornet kostade 50 riksdaler. Olof Grau skriver 1754 lite annorlunda om årtalen. Han skriver, alltså innan den nya kyrkan påbörjas: "Kyrkan blev år 1664 upbygd istället för det gamla lilla Capellet ... som ... skal warit år 1487 upbygdt". Och på samma sida att Ramshytte socken tillhörde förr Skinnsberg, Skedvi, Malma. Alltså en socken över länsgränserna, men det framgår inte under vilken tid detta förhållande rått. Längre
bak i samma bok står att "Gamlebo gård & Bruk
i Ramshytte socken tillhört Malma", trots 3,5 mils avstånd.
Till Malma kyrka är det idag längre än 3,5 mil. Dessa
uppgifter om sockengränserna förbryllar mig eftersom jag
inte stött på dem tidigare och än mer förbryllande
sen jag fann uppgifterna om vägnätets utbredning, vilket
jag återkommer till längre fram. Artikeln hänvisar till Landshöfding Daniel Tilas dagbok från 1768, skriven på Gustav III:s resa genom fyra bärgslager där Tilas omtalar att Västmanlandsdelen av Örebro län hade 3.500-4.000 personer bosatta, Ljusnarsbärgs socken hade ett boställe - Salbo under Stjärnfors bruk och Hjulsjö socken ett 50-tal boställen. Edvard Matz berättar att Daniel Tilas föddes på Gammelbo Gård 1712 när modern bodde hos Daniels faster Helena Norlind och hans faster Greta Tilas. Vid 6 års ålder flyttade han till fadern, men återkom ofta till Gammelbo innan han dog 1772. Tilas erhöll landshöfdingetiteln 1761, bara elva år innan han dog. Gustav III:s besök hos prosten Vigelius 1768, under ledning av Daniel Tilas, var en av scenerna i Festspelen i Ramsberg 1997 och 1998. I Tilas dagbok framgår att Ramshyttan skattlades i 1547 års jordebok, vilket innebär dess första omnämnande. Redan nio år senare finns tio ägare till Ramshyttan, varav Ambrosius Markusson Keyser, hammarsmed, är en. Tilas menar att Mäster Jöran Byssegjutare torde vara den som grundlade hammaren snarare. Ambrosius var en av dem som byggde Ramsbärgs första kyrka (1589). Att Ambrosius Keyser, som avled 1612, fått äran av församlingens grundande förklarar Tilas med att Pastor Jonas Petri skrev ner Ambrosius Keysers upphov till församlingen år 1620. Enligt artikeln är Ramsberg byggt av invandrare: "... i alla fall synes det som om Ramshytteborna delvis haft ett något hetsigt humör ... men inte värre än andra." Olika nationaliteter "bröto den nya bygden i Ramsberg (med) olikheter i karaktär, lynne och åskådningssätt." 1607 skrev Karl IX att församlingen ska heta Ramsbärg och att Löa och Kårberget (Stråssa) inte får skiljas från församlingen. Efter 1615 års uppskiftning och noggrannare taxering var hela socknens tionde endast 10 tunnor säd (5 tunnor korn och 5 tunnor råg). Bärgslagsposten drar slutsatsen att bygden knappast var särskilt uppodlad med ett så lågt tionde. Tidningen skriver att vid 1600-talets början bodde 250 människor i socknen. Nora och Lindesberg tillkom som städer 1643. Det skedde "i gemensamt ändamål att befordra kringliggande bergslagers gagn samt förläggandet och afsättandet af dessa produkter." Jag konstaterar att när Lindesberg bildades som stad för att åstadkomma en marknadsplats åt järnhanteringen, hade man i Ramsberg haft en hytta i nästan hundra år redan (den skattlades 1547 enl ovan). I april 1644, dvs ett år efter statsrättigheterna för Lindesberg, brann 60 gårdar ner, och 10 juli 1688, dvs 45 år efter statsrättigheterna, brann stora delar av Lindesberg när 23 gårdar och kyrkoarkivet slukades av elden. Denna brand ledde också till ett kungabrev 12 april 1689 som drev bort de brandskadade från deras hem och förbjöd uppbyggnad av staden. En uppmaning och förbud som aldrig åtlyddes. Var det därför det yrkades år 1719 av "bärgslagens fullmäktige Erik Persson från Ramshyttan att Lindes stad skulle ödeläggas"? Bondeståndskravet avvisades. Vid mitten av 1700-talet bodde cirka 2 500 personer i socknen enligt Edvard Matz. 1881 uppnåddes den högsta siffran: "4.976 personer - några år före den stora bruksdöden." 1785 föddes Lasse-Maja i Djupdalen, nära Morskoga, han dog 1845. Jag har inte fördjupat mig i fakta kring hans leverne, utan nöjer mig med att berätta att han enligt Edvard Matz satt på Marstrands fästning 1813-1839. På kyrkbacken i Ramsberg finns en minnessten med inskriptionen "Till minne av Lars Molin: I Ramsberg hans vagga - I Arboga hans grav - I rättsprotokollet hans minne." 1844 skrivs att: "En liten del af Ramsbergs socken är belägen i och tillhör Skinnskattebergs härad af Westerås län, hvaremot 1/2 mantal af Skedvi socken i sistnämnde län ligger inom Örebro län och hör till Fellingsbro Länsmansdistrikt och tingslag." Bland de statistiska uppgifterna står att Ramsberg 1836-1840 har 882 innevånare på qv.milen (kan jämföras med 1.579 för hela länet), och att sädesproduktionen i Ramsberg: "…i förhållande till behof och förbrukning är sädesafkastningen 3/8 av årsbehovet." På 230 år kan jag konstatera att man alltså inte lyckats uppodla nog mycket mark att föda de som bor i området. I mitten av 1800-talet torde överklassen inte varit alltför rikligt representerad eftersom "Topografiska och statistiska uppgifter om Örebro län" uppger att : "Linde äfven Lindesberg, innehåller 175 hus och tomter utgörande 34 tunnland. Folkmängden är 776 av hvilka hälften idkar eller tillhör borgerliga näringar och yrken." "... Bergslags handel, ehuru inskränkt mot fordom, (är) den enda någorlunda lönande." "De öfriga näringarna kämpa mot vanmakt och förfall. 26 hantverksmästare mägta med svårigheter uppehålla sin rörelse." I sammanhanget kan nämnas att 80 år tidigare utgjordes stadsbefolkningen av 120 färre invånare, dvs år 1761 uppges 656 personer bo i Lindesberg. Kring 1920 bor fortfarande 4 500 personer i socken, men kring 1950 finns bara 2 900 personer kvar enligt Edvard Matz. Idag, som nämnts tidigare, 1766 personer. Vid 1998 års kyrkoval fick socialdemokraterna 60 röster av totalt 1290 röstberättigade. Detta gav 4 av 15 platser fullmäktige. Kring
1945 bestod socknens östra arbetsplatser av : I dag uppskattar jag antalet arbetstillfällen på dessa ställen till ungefär 25. Nya större arbetsplatser är istället Grimsö Forskningsstation, Granhults behandlingshem, skola upp till skolår 6 och dagis samt hemtjänsten. Vilka totalt kanske har cirka 50 arbetstillfällen. 1971 slås Ramsbergs kommun ihop med Lindesberg. År 2002 arbetas det nu för att Ramsbergs pastorat ska gå ihop med Lindesbergs. Församlingsgränserna ligger dock kvar orubbade. 5.2 Turismen i socknen, med tonvikt på Gammelbo. "Vem skulle besöka dessa trakter på 1800-talet mer än för att köpa malm?" undrar Lars Hagström. Han berättar att i de norra kommundelarna var det just bara arbete kring järnhanteringen som gällde. Några egentliga fornminnen mer än alla hyttrester, Råssvalslund och milstenarna på skogen, finns inte. Här finns inga gravhögar eller stenar. "Fornlämningar ska vara minst 100 år och verksamheten ska vara övergiven" berättar han och nämner att i Dalkarlshyttan pågår fortfarande verksamhet - om än helt annan än den byggdes för - och då kan den inte klassas som fornlämning. Bärgslagsposten
skriver 1905: "Det är den utomordentliga omväxlingen
i ytskulpturen som är bärgslagsnaturens mäst utmärkande
drag" och "... äro dessa trakter i alla händelser
så goda som några andra att besöka." Trots att
turismen och besöksnäringen var föga utvecklad runt
sekelskiftet, innan lagen om allmän semester tillkom 1938. Tidningens
skriftserie Våra bygder i ord och bild är i sig en tidens
tecken runt sekelskiftet. Hembygd och fosterlandet var honnörsord
och en motreaktion mot industrialismens intåg. Runt
sekelskiftet utvecklades i Löa "stora folkfester" (det
vi idag kallar evenemang) runt midsommar, dit ungdomar i hundratal
kom från tiotalet av de närmaste socknarna för att
festa i dagarna tre. Redan på 1880-talet hade festandet utvecklats
som en resultat av traditionen med drevdanserna. Dessa festligheter
kom "från nedrivningen av sista ugnsfyren i hyttan vid
avslutad blåsning för året." Alla bergsmanshem
bidrog med kol till hyttan och barnen fick sälja tackjärnet
"och för pengarna fick de göra sig en nöjestillställning.
" Bland
herrskapsfolket i socknen fanns ungkarlen Lukas Heijkensköld
på Grimsjöboda, i dagligt tal Grimsjö. Om det var
samme Heijkensköld som (enligt nedan) 1822 köpte Kloten
verkar osannolikt. På Grimsös hemsida står att läsa
: "Författaren och länsjägmästaren Nils Eckerbom
har i flera böcker skildrat jakter, folkliv och landskapet runt
sekelskiftet 1900. Så här börjar Nils Eckerboms bok
Enviget på Grymsö från 1948:" "I
Sverkerstaåns övre lopp ligga i rad tre vackra sjöar,
fulla av svarta kräftor och gulbukade abborrar: Glien, Norrmogen
och Sörmogen. Det är blott smala näs, genombrutna av
den forsande ån, som skilja de tre sjöarna från varandra.
På näset mellan Glien och Norrmogen ligger det stolta Gammelbo,
där Heijkensköldar en gång hållit hov i nära
hundrade år, och på Sörmogens östra, höga
strand ligger Grymsö. Där på Grymsö satt ännu
den väldige brukspatronen och jägaren Lucas Heijkensköld,
den siste av sin stam i Linde och Ramsbergs Bergslag." Lukas Heijkensköld "räknades till Hedströmmens brukspatroner då Uttersberg och Forshammar voro hans närmaste järnvägsstationer." Han var bror till en Selim, disponent på Skinnskatteberg, (han borde alltså haft mer kontakter österut än många andra.) Lukas Heijkensköld hade rykte om sig att vara extremt sparsam. "Lucke tog med egen smörbytta då han reste till Köping." Agnes
Jansson, 87 år, berättar om den tidiga folkligare "turismen"
- släktens stadsbarn som fick sommarvistelser "på
landet". Själv föddes Agnes i det hus som var min familjs
sommarstuga från 1957, Lilla Norrbo. När Agnes föddes
1912 var det hem för tre familjer. I en av tvårummarna
hade man barnbarn från Stockholm som kom hela somrarna. "Vi
hade roligt som barn, gjorde teater och lekar jämt" berättar
Agnes med glädje i rösten. Ungarna sov ute på bodarna.
Inte på logarna, för där låg luffare. Troligen
var det också en luffare som tog hennes nya cykel 1927. Hon
hade hämtat kycklingar i Almhöjden som skulle upp till Gammelbo
Gård, och ställde cykeln på logen. Nyckeln hängdes
i vedboden, men likväl var cykeln borta på morgonen. Fadern
gick ner till kronjägarns och ringde polisen för att anmäla
det hela, men cykeln kom aldrig tillbaka. Det dröjde ända
till 20-årsdagen 1932 innan hon fick en ny cykel. Så 1927
hade åtminstone kronjägarns telefon. Som litet
barn minns hon när Albert och Sylvia Bohlinder med äreport
i blommor skulle välkomnas till Gammelbo Gård. (Gården
hade gått i konkurs 1913.) Man hade skrivit AS Bohlinder och
upptäckte sent om sider att det fick man allt ändra på!
När Agnes Jansson slutat skolan som trettonåring, 1925,
började hon hjälpa till hemma och runt om på gårdarna,
särskilt på Gammelbo sommartid. "Det var sommargäster
överallt då där", berättar hon och minns
särskilt fru Bohlinders kusin Erland Josephsson (numera en känd
bokläsare från TV) och släkten Gejerstam som hade
ena flygeln hela somrarna. "Dom gjorde väl inget annat än
roa sig och sällskapade med varandra", säger Agnes
som om det vore självklart. Sommargästerna hade med sig
barnflickor och egna pigor, till glädje för bygdens pojkar,
som fann sig en och annan fru på det viset. "Pulsaren"
Theodor Nordström "bodde" i Bergshyttan fram till 30-talet.
Han kallade sig själv för "skinnfoten" när
han reklamerade en klocka av märket Perfecta från Åhlén
& Holm med orden "Återsänder härmed denna
Perfecta. Jäklar anfekta. Hej svejs. Theodor Nordström,
skinnfoten, Kloten". Han var ett riktigt original och exemplifierar
här sekelskiftets luffare. Agnes Jansson minns honom mycket väl,
särskilt hans fina sångröst: "Han var inte som
han skulle den." Karl-Gustav
Svanholm, 78 år, minns att på 1920-30-talet var besökare
i huvudsak luffare eller släktingar på besök, några
turister såg han inte till i Gammelbo. Den siste luffaren var
en man som fram till 1955/56 alltid ledde sin cykel eftersom han hade
"fall-sjuka". Han stammade och sålde nålar och
krims-krams. Lars Hagström berättar att under depressionsåren
drevs folk ut på vägarna i stor omfattning, och lösdriverilagen
från 1885 var hård, hade man en tvåöring på
fickan så klarade man sig undan länsman, men annars var
det finkan som gällde. Enligt Nationalencyklopedin gällde
lagen i själva verket fram till 1965, för att försvinna
helt först 1985! När
Agnes Jansson får se en bild från klappbryggan i ån
blir hon glad åt att se den, för hon är med och hade
just berättat för mig hur dom kunde tvätta 100-talet
handdukar och lika många örngott åt gången.
"Det gick ju åt mycket linne, så mycket folk som
var på Gammelbo jämt", säger hon. Hon berättar
också vilka de andra var på bilden. I nästan tio
år hjälpte hon till på gårdarna och mindes
att dom kunde få 5 kr för två dagars arbete. Pigan
på Årispan hade 15 kr i månaden åren efter
1925. Kokerskan på Gammelbo hade 40 kr i månaden. Karl-Gustav
Svanholm berättar att på en annan bild är det städerskorna
Elsa Persson (syster med Agnes Jansson och sedermera moder till handlar-Erik
i Ramsberg) och Agnes Persson, född Granbom och gift med Gottfrid
i Gammelbo. I snirkliga siffror står det "1842" över
porten, det kan Svanholm inte minnas att han sett. Flickorna städade
hos "godsägare Mörk på Granhult" står
det i bildtexten, men Agnes vet att det var för skogsskolan dom
städade (se nedan om Kloten). Mörk dog nog i början
av 1920. Han var inte godsägare berättar Agnes, utan gick
under titeln "bruksförvaltare Mörk". Hon minns
honom från småskoleåren 1919-1921. Hans träbänkar
ute i markerna där han skulle sitta att vila såg man lite
var stans, berättar hon. Han hade, enligt Svanholms minne, inte
påståtts haft så mycket umgänge eller besök.
På gården fanns en kägelbana nere i Mamret intill
Sandån. Svanholms granne, i tvåfamiljshuset Statbygget,
Anders Berggren, var med och reste käglorna innan Karl-Gustav
föddes 1921. Mycket talar för att det var ägarna före
statens köp av Granhult 1899 som haft kägelbanan snarast,
kanske till och med under Heijkensköldarnas tid där. Runt
1930 fanns bara fragment kvar av kägelbanan, som Svanholm kan
minnas. Än idag kan man skönja spåren av de markgrävda
sittbrunnarna som vittnar om ett "finare liv". Spåren
av lusthuset och bron, liksom kallkällan intill finns också
kvar. Den användes av herrskapsfolket, som satt på bänkar
intill källan enligt Svanholms far. Lars Hagström har försökt
forska lite i Granhults historia och hävdar att den är höljd
i ett dunkel. Men han berättar att efter Greta Tilas död
(faster till Landshövdingen Daniel Tilas) förekom tvister
i dödsboet som ledde till att Gammelbo delades, så att
en gren av släkten tog Granhult. Märkligt nog ägde
Granhult en del i Löa Hytta ända fram till att Klotens Ab
övertog Granhult. Lars Hagström undrar över när
själva herrgårdsbyggnaden ursprungligen restes, och tror
att man lät uppföra en ny byggnad runt 1850-talet i samband
med arvsskiftet. Det stod som nämnts 1842 över porten, men
han tror att flyglarna var betydligt äldre. Dom är rivna
nu. När
Agnes gifte sig med Axel Jansson och fått första barnet
1934, flyttade familjen till Bråten, utan el och med dålig
brunn. Man hämtade ofta vatten 2 km bort i Ramsjöholm. Då
förekom fortfarande danser i "Den natursköna Norrbo-hagen"
som det stod på affischerna. "Dom som kom gående
från Sandtjärnsskogen brukade byta skor vid vår bod
på Lilla Norrbo" berättar hon. I Norrbohagen hade
hon dansat sen 15-årsåldern, 1927. Pojkarna brukade betala
"spelmanspengen" på 25 öre. Vid större festligheter
var det inträde på 75 öre - 1 kr. Då brukade
Agnes hjälpa till med serveringen och slapp betala inträde.
"Nog må du tro affischerna kom ut alltid, den ene gav till
den andre". Bilarna hade inte gjort sitt inträde än
och folk kom ändå långväga ifrån - Riddarhyttan,
Grönbo, Kloten. Andra ungdomsnöjen var att gå till
Bäckegruvans kapell på nyårspredikan för att
vaka in det nya året (5 km upp i skogen) eller cykla iväg
till Ramsberg på bio. Harald
Östgren, 84 år, minns att man talade om Lasse-Majas härjningar
när han var barn. Harald började i fadern August Hjalmar
Östgrens möbelsnickeri i Gammelbo direkt efter skolan, troligen
runt 1930, men han minns inga årtal. Farfar August var mjölnare,
liksom hans far, Karl-Erik Östgren. Till Kvarnen kom bönderna
åkandes långtifrån, berättade Harald, ända
uppe från Klotenskogarna. Efter Östgrenarna övertogs
mjölnarjobbet av Verner Jonsson och sedan Waldemar & Anna,
som jag minns som barn att de hade affär i "Skansen",
huset intill Kvarnen. 1937
böt Gammelbo Gård ägare. Bohlinder flyttade ner till
Ribbingsfors i Västergötland där Agnes Jansson senare
kom att hälsa på dem några gånger. "Sylvia
var så fin, som en docka, men hade illa astma" berättar
Agnes. "Hon red faktiskt, det var ovanligt. Hästen Syrranon
slog nog ihjäl sig på en telefonstolpe till slut."
Dom hade samlat till en avskedspresent i Kyrkliga syföreningen
och Agnes fick ett fint tackkort skickat till sig i Riddarhyttan dit
hon just flyttat med familjen. Till gården kom istället
Paul Urban Bergströms son Tage Bergström i sällskap
av en föreståndarinna. Tage gifte sig senare med Hélène
och fick fyra barn, Urban, Peter, Marie och Lottie. Nu driver Peter
gården med hustrun Lena och periodvis en anställd. Karl-Gustav
Svanholm berättar om hur man cyklade långeliga ikring för
att gå på dans under krigsåren. Godtemplarlokalen
i Ramsberg (numera riven), Resta, Riddarhyttan (15 km), Kloten (15
km) hade ofta danser. "Man hade mer roligt då än de
har nu tror jag" säger han. Det fanns finnar och polacker
förlagda i flyktingmotttagningen borta i Baggå som man
träffade. När
Agnes och Axel Jansson bodde i Riddarhyttan 1937-1947 hade man semestrar
som man åkte hem till Gammelbo på och hjälpte till
hos bådas föräldrar. Mörkläggningarna var
jobbiga under krigsåren berättar hon. Hon var med i socialdemokraternas
kvinnoklubb rätt mycket då, men Axel var inte så
intresserad. Den första riktiga semesterresan var 1949 när
hon flyttat tillbaka till Gammelbo och fick husmorssemester. "Man
var till prästen och fick något slags intyg. Då fick
man resan betald. Det var nog inte bara mindre bemedlade som vi som
fick åka inte," säger hon fundersamt. Tre gånger
fick hon sådan semester. Först till släkt i Burträsk,
sen till Gullspång och sist till Karlskoga. Resan till Burträsk
minns hon väl: "Det gick inte alls skonfritt det där"
säger hon med ett leende. Svågern körde henne och
svägerskan till järnvägsstationen i Krampen, med 4
små barn dessutom. Tåget gick halv åtta på
kvällen och kom fram vid fyratiden dagen efter. Barnen var 1,
3, 6 och 7 år! Östgrens
snickeri låg intill Kvarnen i Gammelbo och drevs av vattenkraften.
Fru Bohlinder uppe på Gammelbo Gård hyrde (som nämnts
ovan) tidigt ut lägenheter och rum på somrarna. Harald
Östgren minns en familj Boman som hyrde en av de små flyglarna.
Det var vanligt att sommargästerna från Gammelbo Gård
kom och beställde möbler som sen transporterades till järnvägsstationen
i Krampen. Som nämnts tidigare hade snickeriet 10-talet anställda
1945 och man var som mest uppe i 17 anställda. Harald ville minnas
att det var i samband med att man fick en massa beställningar
på att göra snabbköpsinredningar runt om i södra
Sverige. Om Bolinders berättade han också att dom brukade
bjuda in gäster på kräftfiske. En gång hade
man fångat två säckar med kräftor som stals
från gården. Herr Bohlinder hade då gått runt
på gårdsplan och ropat "Ta fast tjuven!" Utöver
herrskapsfolkets sommargäster började andra sommargäster
dyka upp runt 1950 i Gammelbo. Bland syskonen Britta född 1906,
Märta född 1909 och Gunnar Hjort hittade jag Gammelbos allra
första sommargäster. Märta Hedenström var "lite
piga" hos morbrodern och komministern Wilhelm Norling och dennes
hustru som var en "snål och elak apa" enligt Märta
säger idag hennes dotter Kerstin Dalhammar. Märta konfirmerade
sig i Ramsberg hos morbrodern och tog så småningom med
sig sin man Gösta och hyrde troligen från 1941 eller 1942
på somrarna hos bonden Eklöv i Nyckelbäcken enligt
dottern. "Mor och Far hyrde i 16 år på Nyckelbäcken
och sedan 16 år på Granhult", berättar Kerstin
Dalhammar som fortsatt vara sommargäst i Ramsberg som vuxen.
Eklöv kom 1927 till gården när komminister Norling
flyttade enligt Karl-Gustav Svanholm (se rättelse nedan). Norlings
son, Sten gifte sig med Märtas syster Britta - ett kusingifte.
Sten och Britta (står felaktigt Märta i arbetet) hyrde
bagarstugan (se rättelse nedan) nere vid vägen vid Nyckelbäcken
berättade Karl-Gustav, men jag har inte listat ut ifall dom då
hyrde av Stens far eller Eklöv. Flickornas bror Gunnar Hjort
kom med hustrun Anne-Marie 1951 och hyrde gamla stugan i Lilla Nyckelbäcken
för 75 kr/år. "Det var inte så lätt att
få fram dom pengarna heller", säger Anne-Marie, 84
år. "Sommaren efter, 1952, delade vi stugan med vännerna
Lenander och deras fyra barn." Dottern Kerstin Sjöström,
numera bosatt i Resta, minns hur papporna cyklade från Arboga
på lördagseftermiddagarna när de slutat jobba. Det
året kom också min morfar, Erik Schmidt, från Stockholm
med min mor Annmari Lagerman med pappa Lennart och två av barnen.
Erik var rädd för kriget och ville ha en tillflyktsort med
minst tre mil till närmaste järnvägsstation och inga
stora industrier i närheten. Plötsligt fanns här tre
sommarfamiljer. Och dom blev kvar länge - än idag. "Nej, nej, nej, inte åkte vi på semester" säger Karl-Gustav Svanholm. "Under semestern var det ju att hjälpa till med höbärgning som gällde." Men han minns familjens första semesterresa 1956. Dom blev bjudna att följa med på en bilsemester "bortikring Filipstad. Glömmer aldrig så dj-la kallt det var! Det var frost utmed älven," berättar han. Barnen Marie och Birger var med på resan. Man reste sex personer med två tält i bilen. Resan fortsatte mot Sunne innan man vände hem igen. 5.3
Kommunikationernas framväxt. 1649
års Krögare och Gästgivareordning i tolkning av Gunnar
Fredriksson, 65 år , fritt efter boken "När resan
var ett äventyr".
År
1749 genomfördes en vägdelning i den angränsande socknen
Skinnskatteberg. Det är den äldsta vägdelning som finns
i behåll hos lantmäteriet. Förbindelsen till Ramsbergs
socken var undermåliga. Trots att andra uppgifter, som nämnts
här, säger att delar av Ramsbergs socken tillhörde
Skinnskatteberg och Malma. Vägdelningen görs tre år
efter att Carl Hårleman år 1746 fällde orden : "Utav
alla folkslag är oemotsägligen intet något mera begivet
på resor och utfärd, än det svenska.". Skjutsväsendet
var avsett för statens ämbetsmän, men den som kunde
betala fick utnyttja det. Hållhästen skulle gå ut
i första hand, därefter gästgivarens egna hästar
och i sista hand hästar från reservbönderna. Maxfarten
var reglerad till 1,5 timme/mil och "skjutslegan betalades, men
den täckte inte omkostnaderna (trots att) den långt in
på 1800-talet var ungefär ett dagsverkes lön per mil." Gästgiverierna
var tvungna att föra liggare som kontrollerades av fjärdingsman,
berättade Gunnar Fredriksson. "En skulle ju ha respass för
te å få resa." Lars Hagström berättar att
det var fjärdingsmän eller prästen som utfärdade
respassen. Där skulle anges namn, resans mål och tidsomfattning.
Enligt Gunnar Fredrisksson fanns fjärdingsmän i varje fjärdedel
av socknen, med polismans rättigheter. Kvartalsvis kontrollerades
gästgiveriets övernattningar och skjutsar av fjärdingsmännen.
Även betalningen noterades i liggaren. Den sista fjärdingsmannen
i socknen var Korslångs Erik Persson i Kloten, som slutade på
1960-talet. Bland deras sista uppgifter hörde att kräva
in utskylder (skatter), dom deltog också i kungajakten. Vid
dödsfall "helt apropå" fick de rycka ut och meddela
dödsbud. Oskar Larsson i Grimsöbodar var också fjärdingsman.
Oskar dog för bara något år sedan. Gunnar Fredriksson
konstaterar i intervjun att "gästgiverierna självdog
när cyklarna kom."
Enligt
nedan framgår att år 1844 kostade skjutsskyldigheten i
länet 2.893 riksdaler för städerna och 43.697 riksdaler
för landsbygden. Väghållningen kostade samtidigt 2.745
för städerna och 49.183 riksdaler för landsbygden,
dvs ungefär lika mycket som skjutsväsendet.
Om vägnätet
skrivs 1844 att: "Vägnätet är backigt och mycket
nybyggen." "Stora Landsvägen från Westerås
genom Örebro län till Westergöthland är en af
de förnämsta i Riket." Hur den vägen gick framkom
inte. Lars
Hagström på museet berättar om ångbåten
Tärnan som trafikerade Långvattnet i Kloten runt 1850-talet.
"Tänk på att det var näst intill väglöst
land där", säger han. Gods och folk transporterade
mycket på den ganska omfattande insjötrafiken. "Man
gjorde mycket utflykter med båtarna" säger han. I
Lindesberg gick båten "Iris" ut till Dalskogens källa
för att herrskapsfolk skulle dricka brunn från den järnhaltiga
källan och spatsera. Där var badanstalt redan på 1700-talet.
När båttrafiken pågick framkom inte i intervjun,
men markägarna därute fick ersättning för allt
spatserande! Järnvägens utbyggnad "slog ut båttrafiken",
konstaterar Lars Hagström. Om den allra första järnvägstrafikens utveckling kan följande fakta vara av intresse. Det säger en del om vid vilken standard järnvägen befann sig på när den nådde socknen i öster (Frövi/Norberg) och i väster (Frövi/Ludvika): 1849
Frykstads Järnväg blev landets första för allmän
trafik Uttersbergsbanan
till Köping blev klar 1865. Riddarhyttan-Uttersberg 1880 (se
nedan), och den överkorsas 1900 av statsbanan Örebro-Krylbo.
Det fanns gästgivargårdar i Bernshammar och Uttersberg
(90 meter över havet). Järnvägen
upp till Uttersberg invigdes 27 juni 1866 (alltså ett år
senare än Turistföreningen anger). Invigningen "Föranledde
omedelbart ny väganläggning till Fors gård där
vägen grenade sig till Riddarhyttan och Ramsberg. Den senare
var den viktigaste, ity att förut endast en dålig byväg
ledde åt detta håll fram till de stora järnbruken
i nyss nämnda socken. Avsikten var naturligtvis att draga trafik
från detta håll ned till Uttersberg." På en
kartbild framgår vägens sträckning före och efter
1891 års väglag inom Skinnskattebergs område. Lars
Hagström finner uppgiften lite märklig (att syftet var att
få ner järntransporterna) eftersom järnbruken hade
dåliga tider och snart lades ner. Vägen
Uttersberg - Riddarhyttan anslogs 10 000 kr och öppnades för
trafik 1869. Några år senare, 1872, begärdes vägdelning
"enär dessutom i följd av väganläggningen
mellan Uttersberg och Hägernäs i Örebro län en
ny väg tillkommit, vilken såsom avsedd för begagnande
av en större allmänhet bort i vägdelning ingå."
Det framgår också att en viss strid rått om vägbredden.
Det var 16 fots bredd till Hägernäs, men häradsvägar
skulle egentligen vara 20 fot breda. Om vägarnas beskaffenhet
skriver också Carl. A. Bäckström: "Vinterväg
lades ofta vid sidan om sommarvägarna som var miserabla från
Uttersberg och norrut." Gunnar Fredriksson efterlyste i intervjun
med honom skriftliga belägg för vintervägarnas sträckningar.
I samband med årtalet kan nämnas att 11 april 1869 brann
stora delar av Lindesberg i det som kom att kallas "Stadens stora
brand". Året
innan vägen till Riddarhyttan invigdes, dvs "1868 hölls
ett möte i Falun, då eventuellt anläggande av Frövi-Ludvika
järnväg dryftades. Närvarande var bl.a apotekaren Th
Blomberg, Lindesberg och brukspatron Harald Eriksson, Ramsberg."
Man diskuterade också att dra den ända till Falun, men
beslöt stanna i Ludvika. Den 16 nov 1871 avgick första tåget
från Linde till Frövi. Loket hette Harald Eriksson efter
brukspatron "på Ramsbärgs bruk, en om järnvägens
tillkomst högt förtjänst person." Han har numera
också en väg uppkallad efter sig i Ramsberg. Lars Hagström
berättar att Harald Eriksson var riksdagsman. På industriutställningen
i Stockholm 1866 försökte han få gehör för
idén att låta utländskt kapital betala järnvägsutbyggnaden,
men kungahuset satte sig emot. Harald Eriksson försökte
också få järnväg dragen till Ramsberg, men misslyckades.
Enligt Lars Hagström hade det inte varit någon idé,
vattenkraften var inte tillräckligt stor för att producera
den mängd järn som fordrades för att en järnväg
skulle bli lönsam. Och eftersom bruken var små, kunde de
inte finansiera järnvägsbyggandet heller. Uppgifter
om kostnaderna för järnvägen mellan Frövi-Falun,
säger att de beräknades och blev "granskat och gillat"
den 27 mars 1864, fyra år före Falunmötet. Kostnadsförslaget
för planeringsarbetet 12.274.011:33 Telegraf
"inleddes" till Lindesbärgs stad den 27 augusti 1874
och Rikstelefon dröjde nästan 20 år, till 1 januari
1895. Då upplöstes också den telefonförening
som funnits på landsbygdens bruk och gårdar. Lars Hagström
har sett en väldigt liten pamflett som föreställde
en telefonkatalog från sekelskiftet. Den innehöll alla
telefonnummer i Västmanland, Närke, Värmland och Dalarna.
De manuella växlarna var kvar på landsbygden långt
in på 50-talet. Växeln skulle vara öppen från
8-21. "Man fick inte vara gift för att bli telefonist",
säger han. Telefonnätet följde ofta järnvägen. Bånghammar-Klotens
normalspåriga järnväg i en sträcka av 22 kilometer,
öppnades 1877. Den övergick i statligt ägo 1899 (vid
kronoparksköpet). Fram till 1910, när hyttan i Kloten blåstes
ner, transporterades järnmalmen den vägen, i drygt 30 år
således. Sträckan trafikerades lördagar med hållplats
efter halva sträckan vid Kölsjön. Stationshusen finns
kvar. Järnvägen
mellan Riddarhyttan-Uttersberg är klar 1880, och den överkorsas
1900 av stambanan Örebro-Krylbo. Sträckan Riddarhyttan-Uttersberg
går under stambanan cirka åtta km från Forshammar.
Stationen vid Forshammar ligger 127 meter över havet och är
belägen nära Hedhammars nedlagda stångjärnssmedja.
Även Lienshyttans masugn uppges ligga nära stationen. Idag
ser man husruinen av boningshuset vid Hedhammar på vägen
mot ett besök vid Röda Jorden (huset brann ner när
jag var barn). Till stationen i Riddarhyttan är det fyra kilometer
och den ligger på 160 meters höjd. "Ett typiskt svensk
bergslagsgods", enligt Turistföreningens resehandbok, som
konstaterar att "Koppar har här brutits redan under medeltiden."
"1880 byggde Riddarhyttans bruksledning med egna medel banan
Uttersberg - Riddarhyttan." Sträckan var smalspårig
liksom rälsen upp till Uttersberg, med följd att allt gods
lastades om ner i Köping. På
1910-talet byggdes den 4 mil långa flottarleden i Sandån,
från Kloten via två sjöar och Sverkerstaån
ända ner till Rockhammars bruk. Agnes Jansson berättar om
de första flottarna som kom från Dalarna för att hjälpa
till att bygga leden. Agnes make lärde sig att flotta timmer.
"Edvard Matz fantisera nog lite när han skrev om Axel och
flottningen, jag vart förvånad vad han skrev" berättar
Agnes. Dom "fick ett slags brev av han där han nästan
bad om ursäkt". En ny kommunikation såg dagens ljus
och man kan än idag se spår av leden. Flottarkojorna vid
nedre Sandtjärn och Rif-kojan utmed Tre-öresvägen är
idag till glädje för ortsbornas friluftsliv och turister.
Kojan vid övre Sandtjärn, som varit mest känd och använd,
brann dessvärre ner i april 1997. En förlust av en fin resurs! Om kommunikationer
och turistförhållanden kan nämnas att 1912 går
Ångfartyg genom Hjälmare Kanal mellan Örebro och Stockholm.
Vägnätet i Örebro län är "mycket backigt
och vidt förgrenat." "Telefonnätet är mycket
utbredt till stort gagn för turisten." "Skjutslegan
i allmänhet 1.50 - 1.70 per nymil." Turistföreningen beskriver landsvägarna genom socknen. Tur 31 är 69 kilometer lång och går i nord-sydlig riktning från Fellingsbro, via Ramsberg till Kopparberg. I Pilkrog fanns gästgivargård och i Morskoga passerar man "före detta gästgivargård, där någon mat brukar kunna påräknas" för vidare färd genom "det täcka Restad" (idag byn Resta) och i Ramsberg finns "ett utmärkt gästgiveri, Post, Rikstelefon, Läkare, Järnbruk, Mejeri och Kvarn". I Västra Löa uppges att "vid åbron finns Hviloställe för skjuts." Just
den sista uppgiften var intressant att hitta eftersom Gunnar Fredriksson
i Morskoga som forskat lite kring gästgiveriverksamheten undrat
över var anhalten efter Ramsberg var förlagd. Men att mat
fanns att påräknas i Morskoga är tveksamt eftersom
Gunnar funnit att på Morskoga Krog rådde allmänt
förfall efter att siste krögaren slutat före sekelskiftet.
Enligt Gunnar är sträckan Ramsberg - Fellingsbro bygdens
största väg långeliga tider, han kallar den "Sveriges
första riksväg" och den väg som i synnerhet krutet
från krutbruket i Resta, samt kol och järn forslades ner
till Arboga. Han berättade att vid kruttransporterna var man
tvungen att anmäla ankomsten hos länsman i Arboga som sen
fick gå före och beordra släckning i spisar! Men Gunnar
kan man inte alltid ta till fullo på orden. Även Lars Hagström
på museet konstaterar att den naturliga länken till yttervärlden
gick via Arboga för Ramsbergsborna. Enligt Hagström gjordes
försök att leda om trafiken via Örebro, men man misslyckades.
Karta över vägens sträckning i bilaga 1. (Utgått
pga datorproblem.) Vägtur
32 går i väst-östlig riktning från Nora, via
Guldsmedshyttan och Ramsberg till Uttersberg, den är 71 kilometer
lång enligt Resehandboken och utgörs av "mindre goda
vägar". En utflykt upp till Kindlahöjden (424 m) föreslås.
Hösten 1999 kommer Kindla att bli naturreservat! I Storå
finns gästgivargård och järnvägsstationen på
sträckan Frövi-Ludvika. Vägen efter Stråssa och
Karberg (=Kårberg) är "backig och vacker väg
öfver bergen". Efter Ramsbergs omtalade gästgiveri
går turen förbi egendomen Granhult, dessförinnan har
inom parentes angivits att en väg går norrut "genom
tämligen ödsliga trakter till omkring 15 km Kloten."
Turen passerar Gammelbo och 12 km från Ramsberg ligger "Hägernäs
skj-stn vid Fänsäter. Vidare enformig skogsväg in i
Västmanlands län." Det var lite oväntat att skjutsstationen
i Fänsäter kallas Hägernäs, eftersom det är
cirka 2 kilometer mellan byarna. Lars
Hagström, som har ett särskilt intresse för järnvägar,
berättar om vilka detaljerade resehandböcker han sett från
Dalarna som utgått från järnvägsnätets
framdragning. Den typen av resehandböcker förekommer inte
från Bergslagen, där järnvägen var mer inriktad
på godstransport, snarare än persontransporter som i Dalarna.
Han berättar att malmtågen var så tunga att de inte
kunde kombineras med persontrafik, som man gjorde på andra håll
där gods och folk följde efter samma lok. 1932
startade brytningen vid Forshammars Bergverk i socknens östra
delar, bara någon kilometer från länsgränsen.
Fältspaten är råvara till glas och porslinstillverkning.
Fram till cirka 1990 skedde uttransporterna från Krampens järnvägsstation
utmed sträckan Frövi-Skinnskatteberg, numera går lastbilarna
ner till Köpings hamn. Agnes´
make Axel Jansson var med och byggde "Treöresvägen"
till Kloten. Den var färdig 1932, innan de gifte sig 1934. "Det
var diskussioner om priser, men om det var just tre öre är
inte säkert", säger Agnes på frågan om
var vägens namn kom från. Men en rak väg blev det,
i synnerhet sen den nya anslutningen i byn kom till 1969 och man rätade
ut dom sista kurvorna till Kloten. Vägen mot Fänsäter
hade rätats ut redan 1936 enligt Karl-Gustav Svanholm. Med slaggsten
som underlag, något vi lider av än idag i tjällossningstiderna. Telefonstationen
var placerad i Granhult, berättade Karl-Gustav Svanholm. Än
idag heter stationen Granhult hos Telia, något jag blev varse
när förhandlingarna om ISDN började hösten 1998.
Posten kom dagligen, men den åkte inte bort till Torskbäcken
(4 km från byn). På 30-talet hämtade dom sin post
i byn när barnen gick till skolan, hellre än hos Rävnäs-folket,
sista gården på linjen. Bilismens
intåg i skogsbygderna berättar Karl-Gustav Svanholm och
Harald Östgren om. Den första bilen i Gammelbo var det kronjägare
Barks båda söner Birger och Nils som skaffade. Birger kom
senare att bli bilhandlare i Falun. Han sålde senare en sprillans
ny Opel Kapitän för 4100 kr till Harald Östgren. Karl-Gustav
Svanholm minns att det var 1941. Byns taxi kom i slutet på 20-talet.
Det var Dahlberg i Glisundet som hade taxin ihop med brodern, men
den blev kvaddad på prästkullen vid Nyckelbäcken.
Rörelsen övertogs av Elis och August Persson på Granhult.
August skötte skolskjutsarna till fortsättningsskolan i
Ramsberg, 7 kilometer från byn, åren 1934/35. 1940 övertog
Folke Eriksson rörelsen och drev den i det hus där jag själv
bor. Han sålde också bensin ute i "macken" och
hustrun höll i en liten kiosk på verandan. Bensinstationen
lades ner 1973 vad jag kan minnas. Karl-Gustav Svanholm kan inte minnas
att någon transporterade sig med häst och vagn egentligen,
utan det var cykel eller taxi som gällde tills man så småningom
skaffade egen bil. Själv tog han körkort 1958 och skaffade
bil 1969. Agnes Jansson och maken Axel klarade sig dock helt utan
vare sig bil eller körkort livet ut. "Inte skulle vi haft
råd med bil inte", säger Agnes. "Med mopeden
kom jag ut på jobben i skogen ända fram till 60-talet." "Här
vilar vägförvaltningen", stod det på en kransförsedd
vägbom utmed grusvägen mot Lindesberg när jag var barn.
Riksväg 68 var en riktig byväg! Det dröjde ända
till 1977 innan det blev asfalterad väg in till "stan".
Den byggdes snövintern som orsakade så mycket översvämningar
i Bergslagen, berättar Karl-Gustav Svanholm. Lars Hagström anser att det vore viktigt för kommunen att förbättra möjligheterna för trafiken mot Mälarregionen. Från Arboga går det 59 tåg österut per dag, från Örebro bara 39, berättar han. "Ändå har vi ingen direktförbindelse mellan Lindesberg och Arboga, utan vi måste åka över Örebro, med åtföljande väntetider på minst 20 minuter," säger han. 5.4.
Effekterna av landskapsgränsen som inte sammanfaller med länsgräns. "Landskapets
nuvarande delning mellan Västerås län och Örebro
län blef ej genomförd förr än 1648, da Krister
Bonde, Landshöfding öfver Nora och Linde, som 1642-48 bildade
ett eget länsdistrikt, förordnades att förvalta äfven
Örebro." Redan 1754 grundmurade Olof Grau i sin "Beskrifning
öfwer vestmanland, dess städer, härader och socknar"
att landskapets västra delar inte riktigt räknas in. Ett
faktum som konstateras i nyutgåvan år 1904 i förordet,
där man skriver : "Endast i förbigående berör
han de delar af landskapet, som höra till Örebro län."
Än märkligare tycker jag att detta faktum blir i slutet
av förordet där det framgår att Olof Grau var gift
med prästdottern Elisabet Ekman från Ramsberg. Han borde
vara väl förtrogen eller åtminstone ha goda möjligheter
att komma ihåg de västligare delarna således. "Örebro
län består av landskapet Nerike, 5 härader af Westmanland
och 2 socknar af Wermland". Ytan är 83,2 kvadratmil, fördelat
på 809 500 tunnland Nerike, 703 454 tunnland Westmanland och
130 290 tunnland Wermland. Till
de topografiska uppgifterna hör att eken upphör att växa
alldeles ovanför Nora och Linde. Att "Alm, ask, lind, lönn,
oxel och hassel endast finns såsom odlade i de öfra bergslagerna,
och den på slätten allmänna Klibbalen, uttränges
der af den mera Nordliga Gråalen." Till
de statistiska uppgifterna för länet hör folkmängdssiffrorna.
Enligt "Tabell commissionens senaste berättelse för
1836-1840" är folkmängden 125.061 personer, varav "60.348
mankön och 64.713 qvinnkön". I städerna bor 6.719
personer och på landsbygden 118.342 "(Som 1 till 17,6.
= 1.579 personer på qvadratmilen)." "Af 100 barn äro
i Städerna 19 oäkta och på landsbygden 6." Vid 75-årsfirandet
för Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen
som bildades 1856, ges en "Festskrift" ut. Man skriver i
förordet att föreningen är "En landskapsförening
för att bevara våra minnen af fordna tiders idrotter".
Och faktum är att det i huvudsak är en förening för
Nerikes fornminnen. Ända fram till 1990-taltets årsböcker
förkommer knappast artiklar från länets norra delar,
trots nystart 1904 till en länsförening med namnet Örebro
läns fornminnesförening. 1906 bildas Föreningen Örebro
länsmuseum och de båda slås ihop 1911. 1930 bildas
föreningen Örebro läns hembygdsförbund och det
är dom som ger ut årsböckerna. Av förordet till
Festskriften framgår att det 1931 uppges finnas ett 20-tal hembygdsföreningar
i länet. Jag kunde inte hitta uppgifter om föreningar i
norra länsdelen i Västmanlands landskap fanns inräknad.
Edvard Matz skriver : "I Örebro läns hembygdsförbunds
årsskrift Från Bergslag och bondebygd förekommer
socknen knappast alls." En starkare
identitetsfaktor kanske begreppet Bergslagen kunde utgöra, när
nu landskapsidentiteten är så luddig. Regionens namn försvann
i väderrapporterna under 90-talet. Även gränserna för
detta regionbegrepp rymmer svårigheter. "Våra bygder
i ord och bild" konstaterar 1905: "Ordet (Bärgslagen)
är till sin innebörd klart, men ej så till sitt geografiska
begrepp." "... till mellersta Sverige ha namnet alltid blifvit
appliceradt, tillkommet som det är århundraden före
det man hade en aning om malmrikedomen i vårt lands nordligare
delar." "Jag
har räkna mig me Västmanland från allra första
stund", säger Agnes Jansson. "Det är så
konstigt nu, precis som Västmanland inte hör oss till. Örebro
är ju Närke. Södra Bergslagen känns också
fel, vi är mitt i Bergslagen, de flesta hyttorna fanns ju här
som ett streck rakt över bygden." Säger Agnes vars
farfar jobbade vid den hytta i Gammelbo som hette Fanthyttan. När Lars Hagström tillfrågas om vilka konsekvenser han sett av att vi ligger i fel landskap, blir repliken omdelbart: "Fel län menar ni väl?" Sen haglar påståendena: "Örebro har tjänat gott på Linde och Nora i alla år. Örebroarna skiter i allt utöver Närke. Vi har varit styvmoderligt behandlade i alla tider. Här är som ett slags vacuum. Böcker har i de flesta fall Västmanlands län som gräns, och i Örebro län används Närke som gräns. Ingen bryr sig om Västmanlands landskap i Örebro län. Än idag visar Bergslagen en undfallenhet gentemot Örebro." Sen berättar han om när museet ville ha in evenemangstips i lokalradions "Dagsplocket" och dom svarade: "Vi tar bara med sånt som händer i länet". Han kritiserade också Nerikes Allehanda för att det verkar som att dom inte vet var länsgräsen går. När TV4 ville sälja reklamutrymme blev museet erbjudna "Örebro-rundan", men Hagström lyckades dra ur dem att "Mälardalen" fanns. Där når man dubbelt så många för en tusenlapp extra. Att TV 4 hade svårt att förstå varför Lindesberg ville bli med i Mälardalsreklamen är en annan sak. 5.5.
Effekterna av kronoparksområdena i södra och norra socknen. 1888
bildas kronoparken Grönbo när Domänverket köpte
Grönbo bruk. Kloten tillkom 1899. Det sista
häftet i serien "Våra bygder i ord och bild"
inleds med en lång artikel om bildandet av kronoparksområdet
i Kloten. Där framgår att köpesumman var 1,5 miljon
kronor och att järnvägen (se ovan om kommunikationerna)
ingick i köpet från Klotens AB. Bruken i Kloten, Granhult
(i sedermera Gammelbo by), Malingsbo, Nyfors och Bredsjö (de
tre senare i Dalarna) ingick i köpet. Klotens hytta hade 1822
köpts av Heijkensköld och dennes arvingar sålde 1872
vidare till ett consortium där bl.a lord Cassel ingick. Consortiet
sålde slutligen till staten. Köpet var klart den 1 juli
1899, men många arrenden och hyreskontrakt löpte ut 14
mars 1900. År
1900 startade Statens högre skogsskola i Kloten, med en 1-årig
kurs för inträde till Kungliga Skogsinstitutets högre
kurs för jägmästare. James Pauli född 1857 i Jönköping
var föreståndare, skogsförvaltare och rektor från
1901. Pauli lyckades få fram en nettobehållning på
skogen på 4 % å köpeskillingen för Kloten under
åren 1901-1907. Genom Paulis försorg investerades 200 000
kr på upprustningar av de 500-600 gårdar och lägenheter
som fanns runt om på skogen. Han var initiativtagare till fiskodlingen
för att förbättra fiskemöjligheterna. Här
kan man således se de första spåren i en utveckling
av naturturismen. Pauli försökte få till stånd
en järnväg mellan Nora och Skinnskatteberg - en tvärförbindelse
som aldrig blev av. 1902 var Pauli kommunalstämmoordförande
i Ramsbärg. Vid intervjun
med Carl-Eric Janlöv, berättar han att Pauli var inte den
som åstadkom bruksandan i socknens östra delar, utan snarare
att han "fullföljde brukstraditionen som Heijkensköldarna
byggt upp fram till att dom sålde 1872". "Befolkningen
lever alldeles säkert under goda och lyckliga förhållanden.
De hava en i det stora hela jämn och god arbetsförtjänst
inom kronoparken ..." Skogsläroverket
startade 1 juli 1900 i Kloten. Föreståndaren bodde i Herrgården.
Skolan var inrymd i stationshuset, med matsal och klubbrum i bottenplanet
där stationsexpeditionen också var inrymd. På andra
våningen hade man två lärosalar, två logementsrum
och husföreståndarinnans rum. På vinden fanns fyra
elevrum. (Dagens räddningstjänst skulle nog kräva en
och annan åtgärd för att acceptera ett sådant
boende.) Den första föreståndaren var Timberg, men
han efterträddes snart av "James Mauritz Pauli, revirförvaltare
fram till skolans första storhetstid avslutades 1 sept. 1915." Kungen
och hans sällskap tog sig till jaktmarkerna med hjälp av
tåg i sekelskiftet. Boken "Kungajakten i Bergslagen",
1995, har bilder från när kungens eget tåg "Blå
tåget" stannar i Näverkärret för jakt i
de södra området kring Grönbo. Till Kloten transporterades
man från Bångbro med loket "Klot-Geta", järnvägen
gick rakt genom jaktmarkerna. Från 1908 anlände sällskapet
i bilar och väckte naturligtvis uppståndelse i lilla Kloten.
Carl-Eric Janlöv berättar för mig att det exakta året
för när kungajakten startade är svår att fastställa
eftersom Oscar II jagat hos bruksherrar i Bergslagen i många
år innan markerna i Kloten köptes in av staten. "Den
författningsenliga dispositionen av markinnehavet var klar 1902",
säger han. Från
1913 reglerades kungajakten mer formellt när Domänverket
den 13 april fick uppdraget att utarrendera jakträtten "med
undantag av sådan som är ställd under Konungens egen
disposition". Och efter den stora Spannarbodabranden den 14 juli
1914 frodades älgfodret till glädje för älgstammen
i Grönbos kronopark. Ett belysande exempel på hur de materiella
omständigheterna kan förändra resursen och därmed
förutsättningarna för besöksnäringen. Som
Sven-Erik Karlsson skriver: "Turismens karaktär och utveckling
är beroende av rummets utformning och har betydande rumsliga
effekter." 1917
startade Fortsättningsskolan i Kloten och dess elever "lade
rabarber på titeln skogsmästare". Enligt Agnes Jansson
hade skogsskolan viss verksamhet på Granhults Herrgård
runt 20-talet. Hennes syster städade åt dem och Agnes kunde
själv bli skjutsad på pakethållaren till småskolan
i Granhultsflygeln, av systern. Lågkonjunkturen för skogen
på 20-talet ledde till strider om skoglig utbildning. Färre
personal behövdes i skogarna. 1925/26 hade skolan bara sex elever
som läste till skogsmästare. Sveriges kronojägareförbund
framställde hos Domänstyrelsen 1927 att Kloten istället
skulle ha specialkurser vartannat läsår. Den 30 september
1937 slutade sista kursen i Kloten "och man tog enkel biljett
till Ramsberg", men då måtte författaren ha
glömt vart tåget gick, Ramsberg har aldrig haft järnväg,
men till Bångbro gick rälsen. Svenska skogsmästareförbundet
stred för den fortsatta skolan i Kloten, men fick ge sig. Utbildningen
flyttades senare till Skinnskatteberg, år 1945. 1938
hyllades Kungens 80-årskalas i samband med kungajakten, och
det sammanföll med 50-årsfirandet av Grönbo Kronopark
och nästan 40 års kungajakter. Evenemanget blev ett stort
kalas. 200 barn hade samlats i Bergshyttans vägskäl (ca
15 kilometer in i skogen från Morskoga till en by med 5 hus)
där en minnessten restes och Bergshyttans gård höll
lunch. Som vanligt (än idag!) ingick Kungens egen servis i packningen
till förläggningen vid Klotens Herrgård. Fast numera
inkvarteras sällskapet i Färna Herrgård i närheten
av Kolsva, där man upptar 22 av de 54 bäddarna enligt chefen
för Färna Herrgård som jag träffade på
Turistmässan. Dukar, servis, bestick och egen kock ingår
i packningen, dock inte glasen visste hon att berätta. Kronprins
Carl Gustav deltog i jakten för första gången 1969.
Carl-Eric
Janlöv tillträdde som jägmästare i Björsjö
januari 1962 och slutade 1986. Han började med det uttalade uppdraget
att på initiativ av Erik Höijer börja "utveckla
det rörliga friluftslivet" i reviret. Han inledde arbetet
med att hejda 1950-talets rivningsvåg av fastigheter på
skogen och istället hyra ut "nyttjanderätter med 5-årskontrakt".
Redan 1963 fanns det också enklare stugor för kortare uthyrningar.
Det utvecklades med "manskapsbodar, olika förläggningsbyggnader
och till och med ett gammalt kyrkstall som användes av fiskare."
Trelänsutredningen som startade januari 1965 med sju kommuner
inblandade konstaterade att Malingsbo-Kloten bestod till 95 % av statlig
mark, vilket "helt klart underlättade att säkra upp
området", säger Janlöv. Området hade också
enligt utredningen en "överstor servicedel i form av affärer
i var och varannan by." När jag själv var barn på
60-talet fanns i Gammelbo 2 affärer och en bensinstation. I Ramsberg
och Resta fanns all tänkbar service: 2 banker, post, apotek,
läkare, järnhandel, 2 bensinstationer, 3 mataffärer,
skohandel med klädbutik och läkarstation. Trelänsutredningen
ledde till projektet Fritidsland Bergslagen, som lades ner runt 1989.
Lars Hagström anser att Fritidsland Bergslagen var väldigt
inriktat på just friluftsliv och fiske, snarare än kulturhistorien.
Dessutom tror han att Domänverket hade troligen åstadkommit
naturvårdsområdet även utan Trelänsutredningen,
"det låg i linje med hur man ville profilera sin verksamhet
att skapa friluftsområden", säger han. Naturvårdsområdet
Malingsbo-Kloten bildades 1982 i hela norra delen av kungens jaktområde.
Fritidsbyn i Kloten invigdes 3 oktober 1991. Jag åkte upp med
några dagbarn och lyssnade på Marjasins invigningstal. Samtidigt
som Janlöv slutade på Domänverket 1986 kom en regeringsanvisning
som ålade Domänverket att leverera 2 miljarder till staten
genom att sälja ut nyttjanderätterna. Därmed startade
den stora utförsäljningen av tomter, berättar han. Lars Hagström på museet beklagar att Örebro aldrig nappade på att bli med i Ekomuseum Bergslagen. "Resultatet talar för sig själv", säger han. En hörsägen påstår att det berodde på landsantikvarien i Örebro som inte gillade idéen. "Här finns en tendens att alltid snegla åt centralt håll, man låter Örebro ta allt för mycket initiativ", säger Hagström. Projektet med "Bergsmän och bruksfolk försöker i alla fall lyfta fram de monumentala resterna av järnhanteringen, men inte alls som Ekomuseum Bergslagen" tycker Hagström. 5.6
Kulturella yttringar som rimligen haft effekter även inom socknen. Intresset
för omvärlden borde rimligen inneburit vad vi idag kallar
turism. I en nyutgivning 1904 skriver man i förordet till Olof
Graus bok "Beskrifning öfwer vestmanland..." att vid
den första utgivningen år 1754 : "Intresset för
sitt eget land, dess odling och inre historia var här i Sverige
under frihetstiden synnerligen lifvligt". Redan
1 oktober 1856 bildas (som nämnts tidigare) Sveriges första
provinsiella fornminnesförening. 1931 ges det ut en "Festskrift"
av Föreningen Örebro Läns Museum "Till 75-årsminnet
av stiftandet av Föreningen för Nerikes folkspråk
och fornminnen". Ur konstitutionsanförandet från 1856
kan man läsa: "Folket måste upplysas, fosterlandskänslan
väckas till afsky för sådana tilltag, som hos den
okunnige är en förlåtlig förseelse, hos den bättre
vetande ett nidningsdåd." Festskriften konstaterar att
detta sagts utifrån "en expansiv utveckling där fornminnen
ödeläggs trots statliga förordningar om skydd och bevarande".
Jag drar slutsatsen att redan i mitten av 1800-talet, innan järnvägen
kom till länet, fanns det krafter som värnade om kulturarvet. När
Bärgslagsposten berättar om allmogebröllop fordomdags
skriver man att: "...åt gästande vänner och bekanta
reddes det bästa man kunde erbjuda och äfven främlingen
omhuldades." Av artikeln framgår inte riktigt när
fordomdags verkligen var, men det vittnar om ett kulturmönster
där främlingar och besökare existerade. Ur 1907
års häfte "Våra bygder i ord och bild"
står att läsa om den stora Industriutställningen i
Lindesberg. 15.000 personer gästade Lindesbärg på
utställningssöndagen, trots att utställningen pågick
23-27 augusti 1907. Från Landshövdingens tal kan man läsa:
"den sammanför befolkningen ... att man ej behöver
gå över ån efter vatten ... den sammanför slutligen
samhällsklasser, trots skilda särintressen ... som kämpa
för gemensamt ändamål till hela fosterlandets båtnad."
Besöksantalet
är onekligen anmärkningsvärt, tycker jag, eftersom
folkmängden i Linde stad 1911 uppgick till endast 2.778 personer.
Men å andra sidan hade en 36-mannakommitté från
alla kringliggande kommuner deltagit i arbetet för att åstadkomma
föreläsningarna och festligheterna. 4 augusti 1929 invigningstalar Ingemar Hasselblad (som skrev inledningens Bergsmansmarch) vid Hembygdsgården i Siggebohyttan. Gården ligger utanför socknen (ca 3 mil från Ramsberg i riktning mot Nora) men är den närmast belägna turistattraktionen då. Köpesumman var 9500 kr 1910 och gjordes "i akt och mening att bevara den som ett kulturminnesmärke" av Örebro läns museum. Vid invigningsfesten närvarade 5-6000 besökare. Bertil Waldén skriver att gården har brukats av 10 generationer från Gustav Vasas tid fram till Oscar II:s, men är ingen typisk bergsmansgård utan mer en "unik och originell skapelse av en självrådig byggherre." 5.7
Den senare tidens turism i Lindesbergs kommun. Nu blir
det ett hopp. Av texten ovan är merparten om företeelser
som är daterad fram till 1950-talet. Det förekommer några
kommentarer som jämför med hur situationen ser ut just nu,
tex vad gäller: Kloten, Gammelbo Gård, Kindla, Kungajakten,
Kommunikationerna, Sommargästerna, Regionala identiteten. Vad
som hänt under 1970-80-talen ligger mer i det allmänna medvetandet
lokalt och fordrar i det här läget inte så mycket
belysning. Turism
är idag ett känt fenomen. De flesta har turistat själva,
och utsätts för turistisk marknadsföring. Semesterplaneringen
börjar om inte förr, så ofta i februari månad
när sommarens arbetscheman ska fastställas. I Lindesberg
"härskar" Håkan Ceder över turistbyrån
sedan 1988. Han införde ganska omgående helårsöppen
turistbyrå med öppet mellan klockan 10-12 och 13-16, sommartid
vardagar 9-19 och helgöppet. Turistverksamheten i Lindesberg
har sluppit att utsättas för ständiga nämnd- och
förvaltningsbyten, men Ceder är positiv till den förändring
som skedde nu vid årsskiftet 1998-1999. Verksamheten fördes
över till näringslivsavdelningen och därmed ligger
den direkt under kommunstyrelsen. Från
att ha varit en "mottagningsapparat som delat ut broschyrer om
attraktioner" vill Håkan Ceder göra verksamheten mer
inriktad mot näringen i sig. En tendens som påbörjades
i slutet av 80-talet berättar han. Länets mål är
att erbjuda Sveriges bästa turistservice. Genom landstingets
arbete med länsturismgruppen där alla tolv kommunala turistchefer
träffas en gång i månaden och däremellan arbetar
i olika arbetsgrupper skall man nå dithän. Gruppen har
en budget på 1,7 miljoner och är till 40 % näringslivsfinansierad,
mest genom annonsering. Man ger ut länets turistbroschyr "99
Guldkorn" och samordnar mässdeltagande och annonsering. Håkan
Ceder menar att det är viktigt att inrikta verksamheten mot boendet
(turisterna stannar längre och förbrukar mer pengar lokalt).
Denna inriktning tar sig bl.a uttryck i arbetet med stugkatalog och
bokningscentralen för hela länet som i snart tio år
legat i Lindesberg. Genom frukostmöten med fastighetsägare
hoppas han på en kvalitetshöjning av boendet och ett närmare
samarbete mellan de olika aktörerna i form av nätverk. På
"göra"-sidan konstaterar Håkan Ceder att kommunens
attraktioner är oförändrade och saknar förnyelse.
De "stora" attraktionerna är Siggebohyttan, Löa
Hytta och Frövifors. Samtidigt har en attraktionsgenre ökat
lavinartat och det är arrangemangen och evenemangen som blivit
betydligt mer utåtriktade de senaste 10 åren. Ceder beklagar
nästan att Fritid T-län är allt för mycket rekreationsinriktade,
och än mer beklagar han att Fritidsland Bergslagen upphörde
att fungera i slutet av 80-talet. Det var, som nämnts tidigare,
ett samverkansprojekt över länen. 99 procent
av turistbesökarna till kommunen kommer med bil, uppger Håkan.
Det är knappast borgarklassen som väljer Lindesberg konstaterar
han på frågan om vilken typ av turister som kommer. Den
bästa marknadsföringen står de stadigvarande sommargästerna
för. De är betydligt bättre ambassadörer för
kommunen än lokalbefolkningen, som kännetecknas av en ganska
generell hemmablindhet. En outvecklad turistresurs är finnkulturen,
menar han, men förnyelsen måste komma underifrån
- turistbyrån kan inte driva sådana projekt. Även
fisket skulle kunna utvecklas med en bättre skötsel, säger
han. I framtiden hoppas Ceder på att man ska kunna fortsätta ha helårsöppen turistbyrå. Att man ska kunna tillhandahålla en "folkdator" med turistinformation och att det ska finnas större utrymme för mer personliga synpunkter och uppläggningar i det turistutbud som näringen tillhandahåller. Avslutningsvis efterlyser han mer centrala satsningar, trots att han sett att utvecklingen går åt motsatt håll. Sveriges Rese & Turistråd satsar nu bara 60 miljoner mot tidigare 90 miljoner på marknadsföringen utomlands. 6.
Slutsatser av hypoteserna, reflexioner och nya frågor. 6.1.
Domänverkets markinnehav: Mina
frågor var: Vilka omständigheter har påverkat utvecklingen?
Hur ser framtiden ut? Vilka nya frågor har denna studie lett
till? - Kungajakten
i sig är det största turistiska evenemanget genom tiderna
i kraft av sin kontinuitet och mängden människor som årligen
vistas i området. I snart hundra år har ett hundratal
personer deltagit i dagarna tre. - Däremot
utgör kungajakten knappast något ekonomiskt tillskott i
reda pengar till socknen över huvud taget. Maten till 80-talet
drevkarlar kanske hämtas lokalt, men till och med den saken är
tveksam. Inte ens bussarna som kör runt med folket i skogen kommer
från socknen. Jakten har i alla tider organiserats från
Björsjö i Dalarna, med följd att tjänsterna köps
hos deras leverantörer. Hovet betalar för login åt
20-talet personer, men den sker inte heller inom socknen. Men som
Carl-Eric Janlöv säger i intervjun så har det givit
personalen i Domänverket en billig jakt och fritidssysselsättning. - Kungajakten
har snarast varit socknens mest betydelsefulla markör. Och det
är lätt att instämma i Carl-Eric Janlövs ord:
"det har givit glans åt bygden". - En indirekt effekt av kungajakten är emellertid bildandet av naturvårdsområdet Malingsbo-Kloten. Markerna var ju ändå undantagna för sedvanlig utveckling. Skogsskötseln fortlöper kontinuerligt, men exploatering av jaktmarkerna har aldrig varit aktuell. De materiella omständigheterna - kungens intresse av älgproduktiv skog - i kombination med biologiska faktorer - norrlandslinjen, skapade gemensamt förutsättningarna för bildandet av naturvårdsområdet. Men som Carl-Eric Janlöv påtalar är det snarast det stora markinnehavet i sig som möjliggjorde naturvårdsområdet, och inte kungajakten. - Bruksmentaliteten
som skapats ur järnhanteringen vid hyttorna, Domänverkets
och kyrkans bolagsskogar är inte vederlagd i mina undersökningar
och källor, men ändå ett faktum i socknens östra
delar inklusive Stråssa. Medan däremot bondskogen och hyttlaget
av självägande bönder vid Löa hytta skapat en
helt annan mentalitet i Löa-bygden. I samband med Festspelet
och företagsinventeringen som då gjordes syntes skillnaden
i företagsstrukturen, där just Löa har förhållandevis
betydligt fler små enmansbolag. Bruksmentalitetens konsekvenser
för den turistiska utvecklingen vore intressant att studera mera.
Dels hur mentaliteten påverkar utvecklingen, dels vad man skulle
kunna göra för att förändra mentaliteten. - Idag
består byn Kloten av ett 30-tal bosatta familjer, och byn har
inalles cirka 300 bäddar fördelat på tre olika anläggningar
(Fritidsbyn, Herrgården & Lägerskolan). Mycket talar
för att Kloten i framtiden också kommer domineras av turistverksamhet.
Att alla tre rörelserna bedriver ett kontinuerligt utvecklings-
och förändringsarbete framgick i samband med arbetet som
jag utförde sommaren 1998 för att ta fram det textmässiga
underlaget i bildspelet om bygden som producerades för Festspelet
i Ramsberg. Orsakerna till utvecklingsarbetet är att förbättra
beläggningen på anläggningarna. Det finns således
en överkapacitet. - Effekterna för sommargästboendet inom Domänverkets bostadsbestånd behandlas under en egen punkt. Mina
frågor var: Finns det några alternativ till landskapet?
Har en lokal identitet ersatt landskapsidentiteten? Hur har historien
påverkat framtidens identitet? Har identiteten betydelse i turistiska
sammanhang? Vilka nya frågor har denna studie lett till? - Örebro
län marknadsförs till turister under mottot 99 Guldkorn
i Bergslagen - Tiveden - Närke. Även om begreppet Bergslagen
vore ett alternativ till landskapet och är vida känt, så
finns inga särskilda identitetsskapande markörer över
huvud taget. Ingen landskapsblomma, svamp eller mineral, ingen folkdräkt,
inte ens en allmänt spridd karta över vilket område
som då avses. - Min
studie har inte varit omfattande nog för att kunna påstå
att en lokal identitet ersatt landskapsidentiteten. Av det skriva
källmaterialet framkommer dock ett tydligt mönster av att
inte riktigt "höra till" landskapet. De intervjuade
känner sig som tillhöriga, men blir sällan bekräftade
i sin tillhörighet. Det skulle vara intressant att studera fenomenet
djupare för att finna vilka konsekvenser det har på sammanhållning
och hemkänsla. Om det rent av inneburit en bidragande orsak till
landsbygdens avfolkning? Och om bygder med starkare lokal identitet,
kopplad till genuin landskapsidentitet, har mindre avfolkning. - Hade
läns- och landskapsgränsen sett annorlunda ut om inte Krister
Bonde i Lindesberg 1648 fått förordnandet att förvalta
det som blev Örebro län? Vad hade hänt om Lindesberg
haft en landshövding som inte dugt till att förvalta ett
helt län, hade vi kanske hamnat under Westerås län
då? - Var
förslaget att Lindesberg skulle ödeläggas 1719 ett
uttryck för att Ramsbergarna hade större intresse av att
Arboga utvecklades? Arboga konkurrerade med Lindesbergs statsrättigheter
och var Ramsbergsbornas väg till yttervärlden. En liknande
samhörighet går inte att skönja idag längre.
Vägen ligger kvar, men har mist sin betydelse till förmån
för vägarna till residensstaden Örebro. - Den
sockendräkt som använts i bygden har i själva verket
varit Västerfärnebodräkten, från Västmanlands
län, men såvitt jag vet har ingen ny dräkt sytts här
de senaste 20 åren. Frågan är om det är ett
utslag av minskad regional identitet, eller enbart ett utslag av att
folkdräkter inte är lika populära längre. - Det
vore intressant att undersöka hur identifikationen av landskapstillhörighet
ser ut ännu längre bort från länsgränsen
mot Västmanland, tex i Nora, Ljusnarsberg och Hällefors. - Det
vore intressant att om tio år undersöka vilka konsekvenser
för den regionala identiteten och hemkänslan som uppförandet
av Festspelen i Ramsberg 1997 och 1998 får på dem som
deltagit. Blott det faktum att en 8-åring väljer att döpa
sina katter till Tilas och Lasse-Maja efter att ha deltagit i ensemblen
torde få effekter på hennes känsla för hembygden. - Hur
identitetssynen påverkat den turistiska utvecklingen framgår
inte alls av min redovisning. Själv tror jag dock att avsaknaden
av bekräftelse på tillhörighet bidrar till att få
sett möjligheterna att utveckla näringsverksamhet där
regionens samlade utbud stått i centrum. Länsgränsen
har helt enkelt hindrat lanseringen av regionen som turistiskt intressant,
och landskapstillhörigheten har försvårat att placera
bygden på kartan. 6.3
Turistverksamheten & sommargästerna: Mina
frågor var: Vad har styrt utvecklingen? Vilken betydelse har
det haft? Vilka är resurserna? Hur kommer framtiden se ut? - Domänverkets
stora markinnehav i socknens östra delar med vidhängande
bostäder i området har varit den materiella förutsättningen
för att kunna erbjuda så många sommarstugor för
uthyrning året-runt och sedermera försäljning. Fram
till ungefär 1986 såldes inga av fastigheterna (se ovan),
men idag är så gott som samtliga sålda, merparten
till privatpersoner och de resterande köptes av Lilla Fastighetsbolaget
i Falun ungefär 1995. Av de 500-600 fastigheter som Pauli lät
restaurera runt sekelskiftet revs också många på
50-talet. Antalet gamla husgrunder på skogen är häpnadsväckande
i en tid där många anser att vi i byn bor långt bortom
ära och redlighet när vi har 3 mil in till närmaste
stad. - Bolinders
sommargäster på herrgården bidrog till försörjningsmöjligheterna
i bygden på samma sätt som dagens sommargäster utgör
ett viktigt underlag för den lokala handlarna i såväl
Ramsberg som Löa och Stråssa. Sommarverksamheten ledde
också till att pigor och anställda kom utifrån till
bygden och många blev kvar i giften, "friskt blod"
infördes. - Sommargästerna
köper än idag en hel del övriga tjänster på
orten också, men kanske mest sånt som ryms inom den svarta
sektorn, en nog så viktig födkrok för landsbygden.
Husen man hyr eller äger ska ju skötas om likaväl som
de fastboendes hus. - En
lite udda iakttagelse jag gjort är att till veckokursen "Barn
väver" som genomförts i över tio år i Ramsberg,
anmäler sig mest sommargäster. Ett fåtal av bygdens
barn (i huvudsak inflyttade familjers barn dessutom) har visat intresse
av att delta. Kanske ett utslag av olika kulturella mönster hos
bofasta och sommargäster? - Tillgången
till hus "på skogen" är fortfarande god, men
sommargästerna kryper allt längre in i byarna. I Gammelbo
by har de senaste tio åren tre av 20 fastigheter blivit sommarstugor
(ett tag var det 5 av 20). Från 1970-talet har i byn bara funnits
två stycken tidigare. Alla befintliga hus är förståss
en resurs som kan utveckla sommargästboendet, men det är
från min ståndpunkt tveksamt om det är en önskvärd
utveckling att byarna övertas av sommargäster. Även
i kyrkbyn Ramsberg kan liknande tendenser spåras. - Sommargästerna
i sig är en resurs för bygden däremot. Särskilt
deras egenskaper av goda ambassadörer är värdefull
att ta tillvara. De har per definition ett nätverk på sin
bostadsort och arbetsplats som skulle kunna vara en tillgång
för att erbjuda fler människor möjligheten att besöka
bygden. - Fenomenet
med midsommarkarnevalen som pågått i 51 år nu, skulle
vara intressant att studera lite djupare. Utan anmärkningsvärd
eller särskilt unik marknadsföring kommer år efter
år runt 1.000-2.000 besökare på midsommardagen för
att beskåda bygdens barn i en karneval med synnerligen ojämn
kvalitet. Vad gör att så många kommer? Och hur skulle
bygden kunna få ut mer av evenemanget i form av kontakter med
presumtiva bofasta och företagsledare? Rent ekonomiskt bidrar
inte karnevalen till nämnvärt mer än högre omsättning
i kiosken. Föreningen som håller i evenemanget får
ett överskott, men har också i många år haft
underskott för midsommarfirandena när det innefattade dans
på midsommaraftonen. Karnevalen är i alla fall en resurs
genom sin etablerade existens och omfattande publika tillströmning. - De befintliga resurserna utgörs bland annat av Norrlandslinjen genom socknen, Gammelbo Kvarn & Café, Lasse-Maja-leden, fritidsområdet Malingsbo-Kloten med de gamla flottarkojorna och etapper av Bergslagsleden, naturvårdsområdet i Kindla (nära Guldsmedshyttan), Orkidéereservatet i Leja (vid Fanthyttan), närheten till Ekomuseum Bergslagen, Galleri Astley i Uttersberg, Stjernfors golfbana och museum, Siggebohyttans bergsmansgård. Inom 15 mils radie finns städerna Örebro, Karlstad, Borlänge och Västerås. Framtiden torde se ljus ut för den som kan spränga gränserna och dessutom tränga igenom utbudsmarknaden såpass mycket att en paketering av regionen skulle bli attraktiv. 7. Kronologi över viktigare händelser 1547
Ramshyttan skattläggs i jordeboken för första gången. Beskrifning
öfwer Nora och Lindes Bergslagers fögderi uti Örebro
höfdingedöme, Andra delen om hwart härad i synnerhet.
1791 Andra
källor
Fotnoter. Hänvisningsplatsen framgår av PDF-dokumentet i toppen
Kommentarer år 2003: Karl-Gustav Svanholm avled i november 1999, även Harald Östgren har avlidit. Rättelse ang Nyckelbäcken: Enligt samtal den 4 nov 2008 med Holger Eklöv, född 1928 i kammaren på den gamla bagarstugan på Nyckelbäcken flyttade komminister Norling 5/10 1932 till Lindesberg. Den nye komministern bosatte sig inte på komministerbostället som stod tomt fram till att familjen Eklöv flyttade in 1935 eller 1936 i prästgården från det hus de arrenderat en tid på gården. I Eklövs arrende hade ingått att skjutsa prästen fram till gudstjänsterna. Från 1933 då huvudbyggnaden stod tom användes den som barnkolloni under tre somrar för Birkagården i Stockholm där Natanael Beskow arbetade. Holger berättar att han träffade Elsa Beskow när hon kom på somrarna och läste sagor för barnen. Det hus som Norlings son Sten och Britta (f. Hjort) hyrde, av Eklöv, stod i backen ner mot nya landsvägen, på vänster sida sett från gården. Där hade varit tvättstuga tidigare, inte bagarstuga. Se även sidan om Bygden.
Besökare
25 mars 2003 - 18 dec 2009 = 5 955
Besökare sen flytt från Telia 18 dec 2009:
|
Topografiska
och statistiska uppgifter om Örebro län.