Reformationen i Sverige: Skillnad mellan sidversioner
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
Haeffner (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
| (13 mellanliggande sidversioner av samma användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
'''Reformationen i Sverige''' avser hur den medeltida kyrkan i Sverige under perioden 1527 till 1600 omvandlades till den [[evangelisk-lutherska]] [[Svenska kyrkan]]. Reformationen markerar | '''Reformationen i Sverige''' avser hur den medeltida kyrkan i Sverige under perioden 1527 till 1600 omvandlades till den [[evangelisk-lutherska]] [[Svenska kyrkan]]. Reformationen markerar medeltidens slut och början på vasatiden i Sverige. | ||
Reformationen i Sverige inleddes när kung Gustav Vasa efter [[Västerås riksdag (1527)]] genom [[Västerås recess]] lät förstatliga [[Uppsalas kyrkoprovins|Uppsalas katolska kyrkoprovins]] och bryta dess band med [[påven]] i Rom. Trots motstånd under hans son kung Johan III:s och sonson kung Sigismunds regeringsperioder, fortsatte kyrkoprovinsen ytterligare att reformeras i opposition mot romersk-katolska kyrkan. | Reformationen i Sverige inleddes när kung Gustav Vasa efter [[Västerås riksdag (1527)]] genom [[Västerås recess]] lät förstatliga [[Uppsalas kyrkoprovins|Uppsalas katolska kyrkoprovins]] och bryta dess band med [[påven]] i Rom. Trots motstånd under hans son kung Johan III:s och sonson kung Sigismunds regeringsperioder, fortsatte kyrkoprovinsen ytterligare att reformeras i opposition mot romersk-katolska kyrkan. | ||
Vid | Vid [[uppsala kyrkomöte (1536)]] avskaffades den [[kanoniska rätten]]. Vid [[uppsala kyrkomöte (1572)]] antogs sedan den ''Svenska kyrkoordningen'', vilket kulminerade i den'' ''[[liturgiska striden]] (1574–1593). Denna avgjordes med det av [[riksföreståndare]] hertig Karl (sedermera Karl IX) inkallade [[uppsala kyrkomöte (1593)]], som antog den [[luthersk|lutherska]], [[augsburgska trosbekännelsen]]. I samband med hertig Karls seger i [[Avsättningskriget mot Sigismund|avsättningskriget]] mot den romersk-katolske kung Sigismund (1598-1600) ratificerades Uppsala kyrkomöte, de sista svenska katolska klostren och skolorna inklusive kontakt med Rom upphörde, och ''[[Svenska kyrkan]]'' befästes definitivt som en [[evangelisk-luthersk]] [[folkkyrka]]. | ||
Reformationen hade flera orsaker: organisatorisk tröghet och doktrinär stagnation inom katolska kyrkan, nya ideologiska tankeströmningar, en vilja till ökat oberoende från Rom och den svenska statens finansiella behov. Fastän en teologisk väckelse sammanföll med reformationen i Sverige kan den sägas ha varit politiskt initierad med | Reformationen hade flera orsaker: organisatorisk tröghet och doktrinär stagnation inom katolska kyrkan, nya ideologiska tankeströmningar, en vilja till ökat oberoende från Rom och den svenska statens finansiella behov. Fastän en teologisk väckelse sammanföll med reformationen i Sverige kan den sägas ha varit politiskt initierad med kung Gustav Vasa som främste pådrivare.<ref name="ReferenceA">''Nationalencyklopedin'' multimedia plus, 2000</ref> | ||
I samband med reformationen utgavs [[Gustav Vasas | I samband med reformationen utgavs [[Gustav Vasas Bibel]], 1541, vilken var den första fullständiga bibelöversättningen till svenska. Den första översättningen av [[Nya Testamentet]] till finska utkom 1548, se [[Se Wsi Testamenti]]. Bibelöversättningarna hade stor betydelse för de båda språkens utveckling. | ||
== Befrielsekriget, Gustaf Trolle, interdikt och behovet av en fungerande kyrka == | == Befrielsekriget, Gustaf Trolle, interdikt och behovet av en fungerande kyrka == | ||
Se även [[Gustaf Trolle]] | |||
Den katolske [[ärkebiskopen]] i [[Sverige]] [[Gustaf Trolle]] (och med stöd av [[påven]] [[Leo X]]) var i strid med | Den katolske [[ärkebiskopen]] i [[Sverige]] [[Gustaf Trolle]] (och med stöd av [[påven]] [[Leo X]]) var i strid med riksföreståndaren [[Sten Sture den yngre]] och Sveriges riksdag ([[Stäkets rivning]]). Trolle arbetade för en unionsvänlig politik (Kalmarunionen) och var allierad med Kristian II då denne tog makten över Sverige under hösten 1520. Trolle återinsattes som ärkebiskop och Stockholms blodbad genomfördes med bakgrunden av att påven skriftligen givit Trolle rätten att [[bannlysning | bannlysa]] Sveriges riksdag som [[kättare]] och [[interdikt]] (kyrkostrejk) var utlyst mot dem<ref>https://www.svd.se/var-stockholms-blodbad-en-korstagshandling</ref>. | ||
Trolle tvingades fly till Danmark 1521 under | Trolle tvingades fly till Danmark 1521 under Gustav Vasas befrielsekrig, där Gustav Vasa med den bannlysta riksdagen kom till makten i Sverige. I Danmark hamnade Trolle också på den förlorande Kristians II:s sida, där Fredrik I av Danmark och senare Kristian III av Danmark tog makten med samma rejält dåliga relation med påven (som envist höll fast vid Kristian II och Trolle (nu i Danmark)). Trots Trolles uppsatta position och sitt stöd från [[påve]]n, vägrade Gustav Vasa att erkänna honom som ärkebiskop och avvisade Trolle som landsförrädare. Påtryckningarna från Rom var en bidragande orsak till att Gustav Vasa aldrig återskapade en relation till [[Vatikanen]], påbörjade [[reformationen]] och införde [[protestantism]]en i Sverige. Situationen var i princip densamma i Danmark och var där utgångspunkten till reformationen i Danmark–Norge och Holstein. | ||
Men inte heller påven gav sig, Trolles ersättare som ärkebiskop [[Johannes Magnus]] var inte i Sverige. Sverige kontrollerades politiskt och militärt i praktiken helt av den bannlysta riksdagen med Gustav Vasa i spetsen. Där [[interdikt]] gällde i princip för hela Sverige (och Danmark), dvs katolska kyrkan formellt sett strejkade, vägrade att auktorisera regimen i Sverige (och Danmark). Ur riksdagens, Gustav Vasas (och Fredrik I/Kristian III) perspektiv fanns ett konkret behov att lösa problemet med en strejkande kyrka mot statsmakten, [[Lutherdomen]] erbjöd ett alternativ, en fungerande kyrka under statens kontroll. | Men inte heller påven gav sig, Trolles ersättare som ärkebiskop [[Johannes Magnus]] var inte i Sverige. Sverige kontrollerades politiskt och militärt i praktiken helt av den bannlysta riksdagen med Gustav Vasa i spetsen. Där [[interdikt]] gällde i princip för hela Sverige (och Danmark), dvs katolska kyrkan formellt sett strejkade, vägrade att auktorisera regimen i Sverige (och Danmark). Ur riksdagens, Gustav Vasas (och Fredrik I/Kristian III) perspektiv fanns ett konkret behov att lösa problemet med en strejkande kyrka mot statsmakten, [[Lutherdomen]] erbjöd ett alternativ, en fungerande kyrka under statens kontroll. | ||
== Gustav Vasa och Olaus Petri == | == Gustav Vasa och Olaus Petri == | ||
Redan 1523 hade Gustav Vasa träffat [[Laurentius Andreæ]] och börjat närma sig den protestantiska läran<ref name="ReferenceB">''Svenska folket genom tiderna'' band 3, kapitel ''Religion, kyrka och skola'' av Hjalmar Holmquist</ref>, och 1524 bröt Sverige de officiella kontakterna med Rom.<ref name="ReferenceA" /> Troligtvis hade Gustav Vasa redan planer på en övergång till den lutherska läran. Genom Laurentius Andreæ lärde kungen känna [[Olaus Petri]] och 1524 förflyttades han till Stockholm, utnämndes till sekreterare för stadens råd och prost i [[Storkyrkan]]. | Redan 1523 hade Gustav Vasa träffat [[Laurentius Andreæ]] och börjat närma sig den protestantiska läran<ref name="ReferenceB">''Svenska folket genom tiderna'' band 3, kapitel ''Religion, kyrka och skola'' av Hjalmar Holmquist</ref>, och 1524 bröt Sverige de officiella kontakterna med Rom.<ref name="ReferenceA" /> Troligtvis hade Gustav Vasa redan planer på en övergång till den lutherska läran. Genom Laurentius Andreæ lärde kungen känna [[Olaus Petri]] och 1524 förflyttades han till Stockholm, utnämndes till sekreterare för stadens råd och prost i [[Storkyrkan]]. | ||
| Rad 32: | Rad 30: | ||
Till jultiden 1526 lät kungen utlysa en offentlig disputation mellan Olaus Petri och professor Peder Galle, gällande kyrkans skilda läror. [[Peder Galle]] vägrade delta, då han inte ansåg lärorna öppna för disputation och sade sig inte kunna företräda kyrkan utan påvens tillåtelse. Detta tog kungen som intäkt för att, utan vidare dialog, fortsätta sina reformationsplaner.<ref name="ReferenceB" /> | Till jultiden 1526 lät kungen utlysa en offentlig disputation mellan Olaus Petri och professor Peder Galle, gällande kyrkans skilda läror. [[Peder Galle]] vägrade delta, då han inte ansåg lärorna öppna för disputation och sade sig inte kunna företräda kyrkan utan påvens tillåtelse. Detta tog kungen som intäkt för att, utan vidare dialog, fortsätta sina reformationsplaner.<ref name="ReferenceB" /> | ||
Vid | Vid [[Västerås riksdag (1527)]] gavs kungen makt att dra in kyrkliga egendomar och kyrkliga ämbetsutnämningar krävde därefter kungligt godkännande. Dessutom underställdes prästerskapet den världsliga lagen, och "det rena Guds ord" skulle predikas i kyrkorna och läras ut i skolan. I praktiken var detta en officiell sanktion av lutherska idéer.<ref name="Gilbert-12">[http://vlib.iue.it/carrie/texts/carrie_books/gilbert/12.html Chapter 12 The Reformation In Germany And Scandinavia], Renaissance and Reformation by William Gilbert.</ref> En utveckling mot reformkatolska ideal hade sedan tidigare möjliggjort lutherska teologers verksamhet i Sverige. Ett avgörande steg blev [[Örebro koncilium]] år 1528, där man beslutade om en försiktig reformation av kyrkan. | ||
Relationen till kyrkan i | Relationen till katolska kyrkan i Rom skakades år 1530 då Gustav Vasa utsåg [[Laurentius Petri Nericius]] (Olaus yngre bror) till ärkebiskop av Uppsala, utan påvlig bekräftelse. Laurentius Petri biskopsvigdes av en tidigare biskop, något som inte skedde i Danmark. Frågan om [[apostolisk succession]] är omdebatterad, och har senare kommit att betyda mycket för relationen med [[anglikaner]]na i [[Borgågemenskapen]]. | ||
Kyrkan i Sverige bröt definitivt med [[ | Kyrkan i Sverige bröt definitivt med [[påve]]n när den [[kanonisk rätt|kanoniska rätten]] avskaffades 1536 vid ett [[Uppsala kyrkomöten#1536]].<ref>[https://www.raa.se/app/uploads/2016/11/Plakatets-f%C3%B6rhistoria.pdf ”Antiqua serva”: Några brottstycken ur den tidiga minnesvårdens rättskultur av Ola Wolfhechel Jensen]</ref> Den befintliga kyrkoprovinsen, med dess stift och församlingar omvandlades till ett självständigt trossamfund, vars kyrkobyggnader och egendomar förblev i stiftens och församlingarnas ägo. Fram till 1535 kan Gustav Vasas kyrkopolitik karaktäriseras som reformkatolsk. Mellan 1539 och 1543 orienterade han sig mot de tyska kyrkornas mönster, bland annat under inflytande av [[Conrad von Pyhy]], och bröderna Petri föll i onåd. Olaus Petri dömdes till döden 1540, men benådades. Från och med 1544 gynnade kungen åter en av bröderna Petri och denne kom att prägla den inhemska utvecklingen. Gustav Vasas privata teologiska hemmahörighet har av Carl-Gustaf Andrén karaktäriserats som "bibliskt förankrad lekmannafromhet" snarare än "luthersk", och under hans regeringstid behöll Svenska kyrkan en stor bredd bland prästerskapet. Hans söner skulle orientera sig i riktningar som kyrkan i längden inte skulle acceptera. | ||
== Erik XIV == | == Erik XIV == | ||
| Rad 43: | Rad 41: | ||
== Johan III == | == Johan III == | ||
[[Johan III]] föredrog [[reformkatolicism]]en, och försökte därför erhålla påvens tillåtelse att den svenska kyrkan vid en eventuell återförening skulle kunna behålla gifta präster, gudstjänst på folkspråket, [[kommunion]] [[sub utraque|under båda gestalterna]], samt en teologi baserad på [[kyrkofäderna]] snarare än på [[Tridentinska mötet]]. Dessa förhandlingar strandade. Däremot genomdrev Johan III ett tillägg till ''Den Svenska Kyrkoordningen'', den så kallade ''[[Liturgiska striden#Bakgrund|Nova Ordinantia]]'' 1575 och en ny gudstjänstordning, den så kallade ''[[Röda | [[Johan III]] föredrog [[reformkatolicism]]en, och försökte därför erhålla påvens tillåtelse att den svenska kyrkan vid en eventuell återförening skulle kunna behålla gifta präster, gudstjänst på folkspråket, [[kommunion]] [[sub utraque|under båda gestalterna]], samt en teologi baserad på [[kyrkofäderna]] snarare än på [[Tridentinska mötet]]. Dessa förhandlingar strandade. Däremot genomdrev Johan III ett tillägg till ''Den Svenska Kyrkoordningen'', den så kallade ''[[Liturgiska striden#Bakgrund|Nova Ordinantia]]'' 1575 och en ny gudstjänstordning, den så kallade ''[[Johan III:s Röda bok]]'' 1576. I hertig Karls hertigdöme kom dessa böcker inte i bruk. Prästerskapet i hans landskap tog intryck av lutheranerna i norra Tyskland, avvisade katolicismer i [[Örebro artiklar]]. | ||
Vid [[Uppsala | Vid [[Uppsala kyrkomöten#1593]] antogs [[Augsburgska bekännelsen]] som rikets lära och man beslutade sig för att återgå till ''Den Svenska Kyrkoordningen''. De tre trosbekännelserna från den tidiga kyrkan behölls. | ||
== Sigismund == | == Sigismund == | ||
Nuvarande version från 25 juni 2022 kl. 06.11
Reformationen i Sverige avser hur den medeltida kyrkan i Sverige under perioden 1527 till 1600 omvandlades till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Reformationen markerar medeltidens slut och början på vasatiden i Sverige.
Reformationen i Sverige inleddes när kung Gustav Vasa efter Västerås riksdag (1527) genom Västerås recess lät förstatliga Uppsalas katolska kyrkoprovins och bryta dess band med påven i Rom. Trots motstånd under hans son kung Johan III:s och sonson kung Sigismunds regeringsperioder, fortsatte kyrkoprovinsen ytterligare att reformeras i opposition mot romersk-katolska kyrkan.
Vid uppsala kyrkomöte (1536) avskaffades den kanoniska rätten. Vid uppsala kyrkomöte (1572) antogs sedan den Svenska kyrkoordningen, vilket kulminerade i den liturgiska striden (1574–1593). Denna avgjordes med det av riksföreståndare hertig Karl (sedermera Karl IX) inkallade uppsala kyrkomöte (1593), som antog den lutherska, augsburgska trosbekännelsen. I samband med hertig Karls seger i avsättningskriget mot den romersk-katolske kung Sigismund (1598-1600) ratificerades Uppsala kyrkomöte, de sista svenska katolska klostren och skolorna inklusive kontakt med Rom upphörde, och Svenska kyrkan befästes definitivt som en evangelisk-luthersk folkkyrka.
Reformationen hade flera orsaker: organisatorisk tröghet och doktrinär stagnation inom katolska kyrkan, nya ideologiska tankeströmningar, en vilja till ökat oberoende från Rom och den svenska statens finansiella behov. Fastän en teologisk väckelse sammanföll med reformationen i Sverige kan den sägas ha varit politiskt initierad med kung Gustav Vasa som främste pådrivare.[1]
I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas Bibel, 1541, vilken var den första fullständiga bibelöversättningen till svenska. Den första översättningen av Nya Testamentet till finska utkom 1548, se Se Wsi Testamenti. Bibelöversättningarna hade stor betydelse för de båda språkens utveckling.
Befrielsekriget, Gustaf Trolle, interdikt och behovet av en fungerande kyrka
Se även Gustaf Trolle
Den katolske ärkebiskopen i Sverige Gustaf Trolle (och med stöd av påven Leo X) var i strid med riksföreståndaren Sten Sture den yngre och Sveriges riksdag (Stäkets rivning). Trolle arbetade för en unionsvänlig politik (Kalmarunionen) och var allierad med Kristian II då denne tog makten över Sverige under hösten 1520. Trolle återinsattes som ärkebiskop och Stockholms blodbad genomfördes med bakgrunden av att påven skriftligen givit Trolle rätten att bannlysa Sveriges riksdag som kättare och interdikt (kyrkostrejk) var utlyst mot dem[2].
Trolle tvingades fly till Danmark 1521 under Gustav Vasas befrielsekrig, där Gustav Vasa med den bannlysta riksdagen kom till makten i Sverige. I Danmark hamnade Trolle också på den förlorande Kristians II:s sida, där Fredrik I av Danmark och senare Kristian III av Danmark tog makten med samma rejält dåliga relation med påven (som envist höll fast vid Kristian II och Trolle (nu i Danmark)). Trots Trolles uppsatta position och sitt stöd från påven, vägrade Gustav Vasa att erkänna honom som ärkebiskop och avvisade Trolle som landsförrädare. Påtryckningarna från Rom var en bidragande orsak till att Gustav Vasa aldrig återskapade en relation till Vatikanen, påbörjade reformationen och införde protestantismen i Sverige. Situationen var i princip densamma i Danmark och var där utgångspunkten till reformationen i Danmark–Norge och Holstein.
Men inte heller påven gav sig, Trolles ersättare som ärkebiskop Johannes Magnus var inte i Sverige. Sverige kontrollerades politiskt och militärt i praktiken helt av den bannlysta riksdagen med Gustav Vasa i spetsen. Där interdikt gällde i princip för hela Sverige (och Danmark), dvs katolska kyrkan formellt sett strejkade, vägrade att auktorisera regimen i Sverige (och Danmark). Ur riksdagens, Gustav Vasas (och Fredrik I/Kristian III) perspektiv fanns ett konkret behov att lösa problemet med en strejkande kyrka mot statsmakten, Lutherdomen erbjöd ett alternativ, en fungerande kyrka under statens kontroll.
Gustav Vasa och Olaus Petri
Redan 1523 hade Gustav Vasa träffat Laurentius Andreæ och börjat närma sig den protestantiska läran[3], och 1524 bröt Sverige de officiella kontakterna med Rom.[1] Troligtvis hade Gustav Vasa redan planer på en övergång till den lutherska läran. Genom Laurentius Andreæ lärde kungen känna Olaus Petri och 1524 förflyttades han till Stockholm, utnämndes till sekreterare för stadens råd och prost i Storkyrkan.
Bland svenska reformatorer blev Olaus Petri ledande teolog. År 1525 tog han steget att gifta sig och år 1526 utgavs Nya testamentet på svenska. För svensk bibeltext svarade Laurentius Andreæ och Olaus Petri, tillsammans med en rad andra, okända översättare. Till underlag tjänade Luthers tyska och Erasmus av Rotterdams latinska bibelöversättning.[4]
År 1529 publicerades en svenskspråkig kyrkohandbok med gudstjänstordningar för dop, vigselgudstjänst, kyrktagning, de sjukas smörjelse, begravningsgudstjänst och bikt av dödsdömda. År 1531 publicerades Den svenska mässan.
Till jultiden 1526 lät kungen utlysa en offentlig disputation mellan Olaus Petri och professor Peder Galle, gällande kyrkans skilda läror. Peder Galle vägrade delta, då han inte ansåg lärorna öppna för disputation och sade sig inte kunna företräda kyrkan utan påvens tillåtelse. Detta tog kungen som intäkt för att, utan vidare dialog, fortsätta sina reformationsplaner.[3]
Vid Västerås riksdag (1527) gavs kungen makt att dra in kyrkliga egendomar och kyrkliga ämbetsutnämningar krävde därefter kungligt godkännande. Dessutom underställdes prästerskapet den världsliga lagen, och "det rena Guds ord" skulle predikas i kyrkorna och läras ut i skolan. I praktiken var detta en officiell sanktion av lutherska idéer.[5] En utveckling mot reformkatolska ideal hade sedan tidigare möjliggjort lutherska teologers verksamhet i Sverige. Ett avgörande steg blev Örebro koncilium år 1528, där man beslutade om en försiktig reformation av kyrkan.
Relationen till katolska kyrkan i Rom skakades år 1530 då Gustav Vasa utsåg Laurentius Petri Nericius (Olaus yngre bror) till ärkebiskop av Uppsala, utan påvlig bekräftelse. Laurentius Petri biskopsvigdes av en tidigare biskop, något som inte skedde i Danmark. Frågan om apostolisk succession är omdebatterad, och har senare kommit att betyda mycket för relationen med anglikanerna i Borgågemenskapen.
Kyrkan i Sverige bröt definitivt med påven när den kanoniska rätten avskaffades 1536 vid ett Uppsala kyrkomöten#1536.[6] Den befintliga kyrkoprovinsen, med dess stift och församlingar omvandlades till ett självständigt trossamfund, vars kyrkobyggnader och egendomar förblev i stiftens och församlingarnas ägo. Fram till 1535 kan Gustav Vasas kyrkopolitik karaktäriseras som reformkatolsk. Mellan 1539 och 1543 orienterade han sig mot de tyska kyrkornas mönster, bland annat under inflytande av Conrad von Pyhy, och bröderna Petri föll i onåd. Olaus Petri dömdes till döden 1540, men benådades. Från och med 1544 gynnade kungen åter en av bröderna Petri och denne kom att prägla den inhemska utvecklingen. Gustav Vasas privata teologiska hemmahörighet har av Carl-Gustaf Andrén karaktäriserats som "bibliskt förankrad lekmannafromhet" snarare än "luthersk", och under hans regeringstid behöll Svenska kyrkan en stor bredd bland prästerskapet. Hans söner skulle orientera sig i riktningar som kyrkan i längden inte skulle acceptera.
Erik XIV
På kontinenten fick kalvinismen inflytande på 1560-talet, och påverkade bland annat Erik XIV och hans yngre bror hertig Karl, men avvisades av Svenska Kyrkan vid ett kyrkomöte som hölls i Stockholm 1565. En inhemsk bekännelseskrift och kyrkoordning sammanställdes av Laurentius Petri 1571, och antogs vid ett kyrkomöte i Uppsala 1572: Den Svenska Kyrkoordningen.
Johan III
Johan III föredrog reformkatolicismen, och försökte därför erhålla påvens tillåtelse att den svenska kyrkan vid en eventuell återförening skulle kunna behålla gifta präster, gudstjänst på folkspråket, kommunion under båda gestalterna, samt en teologi baserad på kyrkofäderna snarare än på Tridentinska mötet. Dessa förhandlingar strandade. Däremot genomdrev Johan III ett tillägg till Den Svenska Kyrkoordningen, den så kallade Nova Ordinantia 1575 och en ny gudstjänstordning, den så kallade Johan III:s Röda bok 1576. I hertig Karls hertigdöme kom dessa böcker inte i bruk. Prästerskapet i hans landskap tog intryck av lutheranerna i norra Tyskland, avvisade katolicismer i Örebro artiklar.
Vid Uppsala kyrkomöten#1593 antogs Augsburgska bekännelsen som rikets lära och man beslutade sig för att återgå till Den Svenska Kyrkoordningen. De tre trosbekännelserna från den tidiga kyrkan behölls.
Sigismund
Sigismund, son till Johan III, var katolik, och redan polsk kung och storfurste av Litauen när han tillträdde den svenska tronen 1592. Hans farbror, hertig Karl, motarbetade dock honom starkt, och anförde bland annat religionen som en orsak därtill, vilket till slut ledde fram till avsättningskrig mot Sigismund.
Karl IX
År 1600 föll de sista med katolske kung Sigismund kungalojala slottsherrarna i Svenska Estland, och hertig Karl tillträdde som kung samma år, med bland annat Linköpings blodbad som följd. Därmed var Avsättningskriget mot Sigismund över och i stället omvandlats till Andra polska kriget, varmed Sverige sedan dess förblev avgjort protestantiskt.
Efter Karl IX
Den svenska kyrkan blev så ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Det katolska prästerskapet tvingades konvertera eller lämna landet.
Under 1600-talet präglades Svenska kyrkan av luthersk ortodoxi, och från och med 1680-talet allt starkare band till statsmakten. Diakonvigningar föll ur bruk på 1660-talet, och samtidigt föll biskopens konfirmation av katekesungdomen ur bruk. Till bekännelseskrifterna lade man Luthers lilla katekes och senare även Konkordieboken. 1686 års kyrkolag bestämde kyrkans verksamhet till 1993. Under början av 1700-talet kom pietismen till Sverige, och även om rörelsen som sådan motarbetades och på sikt dog ut, fick en mer känslosam och andlig kristendomsupplevelse under 1700-talets lopp ett allt större inflytande. Under tidigt 1800-tal hade kyrkan långsamt utvecklats mot en mer andlig profil. Under första hälften av 1800-talet får frikyrkliga rörelser, oftast knutna till baptismen allt starkare spridning i Sverige. 1858 upphävdes konventikelplakatet, och andra kyrkor än Svenska kyrkan tillåts verka i landet. Genom lagar 1860 och 1873 (Dissenterlagarna) gavs möjlighet för svenska medborgare att lämna statskyrkan under förutsättning att personen i fråga samtidigt anmälde inträde i ett annat, officiellt godkänt, samfund. I början av 1900-talet genomgick Svenska kyrkan stora förändringar, under påverkan från ungkyrkorörelsen och genom visioner som folkkyrkotanken.
1951 års religionsfrihetslag gav svenska medborgare rätten att fritt gå ur Svenska kyrkan. Det tidigare kravet att man måste gå med i ett annat godkänt samfund togs bort. Den 1 januari 2000 skiljdes Svenska kyrkan och Svenska staten åt. Samtidigt upphävdes religionsfrihetslagen, numera hänvisas frågan till Regeringsformens grundläggande fri- och rättigheter samt Europakonventionen.
Efter splittringen av riket 1809 organiserades den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland för de delar av Västerbotten och Finland som förlorats. Till kyrkans område överfördes också det som i Ryssland kallades "Gamla Finland" d.v.s. områden från Pyttis till Viborg. Som ett resultat av att den lutherska kyrkans högsta ledare kom att bli en ortodox kejsare utarbetades redan 1869 den första kyrkolagen under ledning av Frans Ludvig Schauman. Kyrkolagen inledde åtskiljandet av kyrka och stat. Många av 1800-talets andliga rörelser kom att stanna inom kyrkan i Finland.
En pågående reformation
År 1995 hade William A. Beckham publicerat The Second Reformation: Reshaping the Church for the 21st Century. Han hävdade att den reformation Luther hade inlett fortfarande pågår och att den nu gått in i en ny fas där grundläggande strukturer nödvändigtvis förändras. Detta har setts som uttryck för en bred internationell rörelse inom kristenheten som vill reformera kyrkan.[7]
Biskopen John Shelby Spong i Episkopala kyrkan i USA publicerade år 2001 boken A New Christianity for a New World: Why Traditional Faith is Dying and How a New Faith Is Being Born.[8]
Frågan blev aktuell i Svenska kyrkan under Kyrkomötet 2004, då kyrkostyrelsen fick frågan om hur de förhåller sig till Spongs uppfattning att kyrkan måste överge sin klassiska teologi för att inte dö. Styrelsens svar gavs av biskopen Claes-Bertil Ytterberg, som deklarerade att det aldrig funnits och aldrig kommer att finnas något som kan kallas "klassisk kristen tro", utan endast "olika tidsbundna försök att fånga upp erfarenheter av Gud".
Behovet av reformation har fått stöd av många teologer i och utanför Sverige. Några som intagit en öppenhet inför förändring är exempelvis William Johnston, Lennart Koskinen, Claes-Bertil Ytterberg och KG Hammar. Andra har uppfattat utvecklingen som ett hot:
- Konsekvensen av det här är en växande skara av inflytelserika protestantiska och katolska ledare som liksom gnostikerna under den tidiga kyrkans tid menar sig ha kommit till en djupare insikt (gnosis) om vad kristendom egentligen handlar om och nu försöker omtolka och transformera teologin utifrån denna insikt baserad på en inre upplevelse av gud genom österländska meditationstekniker i kristen förpackning. Det sorgliga är att dessa teologer verkar vara totalt okunniga om innebörden av en evangelisk pånyttfödelse på Bibelns grund. I stället anses företrädare för klassisk kristendom vara naiva barn som ännu befinner sig på ett lägre stadium i utvecklingen.[9]
Se även
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
- ↑ https://www.svd.se/var-stockholms-blodbad-en-korstagshandling
- ↑ 3,0 3,1 Svenska folket genom tiderna band 3, kapitel Religion, kyrka och skola av Hjalmar Holmquist
- ↑ Mats Almegård (2017-09). ”Luther lyssnade på folket”. Språktidningen (Anders Svensson).
- ↑ Chapter 12 The Reformation In Germany And Scandinavia, Renaissance and Reformation by William Gilbert.
- ↑ ”Antiqua serva”: Några brottstycken ur den tidiga minnesvårdens rättskultur av Ola Wolfhechel Jensen
- ↑ Changing Church and The Second Reformation, review 2005.
- ↑ Utkom i svensk översättning 2005 på Verbum: En ny kristendom för en ny värld. Förordet skrevs av Clas-Bertil Ytterberg, då biskop i Västerås stift.
- ↑ Mystik och andlig utveckling.
Mall:Katolska kyrkans stift i Sverige före reformationen