Väckelse: Skillnad mellan sidversioner

Från Psalmer och Andliga Sånger
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rad 14: Rad 14:
* [[Pietism]] av [[pieta]] = fromhet. Sent 1600-tel
* [[Pietism]] av [[pieta]] = fromhet. Sent 1600-tel
* [[Radikalpietism]], [[Johann Konrad Dippel]]
* [[Radikalpietism]], [[Johann Konrad Dippel]]
* [[Württenbergpietismen]], [[Magnus Friedrich Roos]], en lugnare variant.
* [[Württenbergpietism]], [[Magnus Friedrich Roos]], en lugnare variant.
* [[Herrnhutism]], 1700-tal
* [[Herrnhutism]], 1700-tal
* [[Gammalkyrklighet]], 1800-tal i Sverige
* [[Gammalkyrklighet]], 1800-tal i Sverige

Versionen från 5 juli 2023 kl. 16.13

Baptisterna – målning av Gustaf Cederström (1886)

En väckelse är huvudsakligen ett religiöst nytänkande. Väckelserörelser är kända från kristendomen men även inom andra religioner som islam och hinduism, något som i vissa fall lett till bestående organisationer eller trossamfund. Man kan även tala om politisk väckelse, liberalism, eller om nykterhetsrörelsen.

Inom kristendomen kan en väckelserörelse finnas i ett tidigare kristet sammanhang medan mission är en religiös väckelse på ett tidigare icke kristet område. I Sverige är begreppet framför allt förknippat med folkväckelsen under 1800-talet, då från Svenska kyrkan fristående församlingar bildades. Väckelser uppstår bland människor, till skillnad från idéer påbjudna från överheten, t ex konungen, Cuius regio, eius religio, latin för den vars land (det är), hans religion (ska råda).

En väckelses främsta kännetecken är att många människor upplever sig ha blivit ”frälsta” (omvända) och helbrägda som resultat av den kristna förkunnelsen, och att väckelsen därigenom indirekt påverkar samhället. Med väckelse avses vanligtvis en specifik expansiv period, ibland lokalt avgränsad, men ofta omfattande hela länder och till och med världsdelar. Väckelse bygger på en rörelse hos allmänheten, till skillnad från införande av kristen tro genom påbud från regenter.

Väckelserörelser i historien


Mitten av 1800-talet är en mer intensiv period av väckelser. De stora frikyrkorna etablerar organisationer från 1850-talet men har verkat något decennium före.

Även under 1900-talet inföll flera perioder som betecknats som väckelseperioder. Pingströrelsens framväxt på 1910- och 1920-talen är exempel. Kristendomens tillväxt på många ställen i Asien, såsom i Sydkorea, där numera bland annat världens största pingstförsamling återfinns[1], är ett annat exempel.

Inom svensk kristenhet har begreppet väckelse använts främst inom frikyrkorna, men det finns också exempel på väckelser inom Svenska kyrkan, såsom den konservativa pietismen, schartauanismen, laestadianismen och Svenljungaväckelsen. Många väckelser kan kopplas samman med enskilda predikanter, såsom Frank Mangs och väckelsen i Oslo på 1920-talet, Berthil Paulson och väckelsen i Nässjö. Ett annat fenomen intimt sammankopplat med väckelsen var läseriet, och det var inte ovanligt att väckelsearbetet bars upp av enskilda ”meniga” kristna.

Väckelsens aspekter

Väckelsekristendom som teologi

Väckelsekristendom kan ses som en inriktning på bibelläsning och fromhet. Den kännetecknas av en betoning av den enskildes omvändelse och helgelse, och vikten för den enskilde att leva ett hängivet kristet liv. Frälsningen ses inte som möjlig utan en personlig och offentligt bekänd tro. Väckelsekristna rörelser är ofta välvilligt inställd till karismatiska fenomen, grundade i en personlig relation med Jesus.

Sociologiska aspekter

Väckelser har studerats med sociologiska metoder. Bland väckelsekristna troende ser man gärna förklaringar till väckelsen i form av bön, andeutgjutelse och andlig hängivenhet. Vetenskapens enda instrument är sociologin, och man har sökt påvisa samband mellan väckelsen och 1800-talets urbanisering, internationella kontakter, etcetera

Traditioner

Andra kända väckelserörelser

Se även

Källor