Laestadianism

Religion Antal troende (i Sverige) Religionsstiftare Teologi Helighållna platser Mytologiska gestalter Mystiker

Laestadianismen är en luthersk inomkyrklig väckelserörelse. Rörelsen är uppkallad efter Lars Levi Læstadius (1800–1861), som var präst i bland annat Pajala församling och Karesuando församling och vilkens botpredikningar gav upphov till en väckelse som spred sig snabbt över Nordkalotten från 1846. Laestadius lär ha hört en samekvinna under en av sina inspektioner och blivit "omvänd". Kvinnan var en nyläsare och hette "Lapp-Maria", Milla Clemensdotter. Inte minst bland samerna kom den att förändra mångas livsföring och minska alkoholmissbruket. Rörelsen har senare även spridit sig till Nordamerika. Största utbredning har den i Finland. Efter att Læstadius avlidit 1861 blev Johan Raattamaa rörelsens ledare. Efter dennes död 1899 splittrades rörelsen.

Læstadianerna samlas ofta i hem och bönhus men organiserar också stora sammankomster med anhängare från flera länder. Vissa riktningar av læstadianismen motsätter sig preventivmedel och reglering av barnafödande, exempelvis västlæstadianerna i Sverige. För västlæstadianerna är den viktigaste samlingsorten Gällivare, där man årligen samlas under julhelgen. För östlæstadianerna är den viktigaste samlingsorten Pajala, där Læstadius dog och där även Læstadiusgymnasiet ligger. Læstadianer hälsar traditionellt på varandra med frasen ”Guds frid” eller ”Guds fred”.

Gudstjänsterna är till formen enkla och består i huvudsak av långa predikningar och karaktäriseras också av inslag av extatiska känsloyttringar och en offentlig syndabekännelse där församlingsmedlemmarna ber varandra om förlåtelse för begångna synder. Syndabekännelsen kan äga rum i samband med skildringar av Jesu lidanden. Læstadianerna organiserar egna församlingar (utan medlemsregister), trots att de kvarstår som medlemmar i folkkyrkor som Svenska kyrkan eller Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Læstadianerna baserar sin tro på Bibeln och på Martin Luthers och Læstadius skrifter och postillor. Svenskspråkiga laestadianer oavsett inriktning i Sverige såväl som i Finland använder sig av Karl XII:s Bibel, eller på senare år reformationsbibeln som är en språkligt moderniserad revision av densamma.

Inom den laestadianska rörelsen uppstår mot slutet av 1800-talet olika åsiktsriktningar. Vid sekelskiftet 1800-1900 avskiljs de s.k. storförstfödda från rörelsen, även benämnda västlaestadianer. 1934 avskiljs en annan riktning, de s.k. småförstfödda, även benämda östlaestadianer. I Nordamerika och Norge är västlaestadianerna flest, i Sverige östlaestadianerna och i Finland gammallaestadianerna. De svenskspråkiga laestadianerna i Finland är dock nästan uteslutande östlaestadianer. Den största gruppen i världen med över 100 000 anhängare är gammallæstadianerna.

Riktningar

Gammallaestadianismen

Huvudartikel Gammallaestadianism

I början av 1900-talet kom en ny riktning, som senare kom att skilja sig från östlæstadianismen, att växa fram i Finland, den så kallade gammallæstadianismen. Den här riktningen organiserade sig runt SRK (Suomen Rauhanyhdistysten Keskusyhdistys), som grundades 1914, och leds från Uleåborg.

Flertalet laestadianer i Tornedalen och de svenskspråkiga östlæstadianerna i Finland anslöt sig egentligen aldrig till den här nya riktningen, och 1934 fick man tillskott då ett antal finskspråkiga församlingar lösgjorde sig från gammallæstadianismen och anslöt sig till den ursprungliga östlæstadianismen. De här församlingarna är i dag organiserade kring Lähetysyhdistys Rauhan Sana medan de ursprungliga östlæstadianerna i Finland är organiserade kring LFF (Laestadianernas Fridsföreningars Förbund).

Gammallæstadianernas centralorganisation i Sverige, SFC (Sveriges fridsföreningars centralorganisation), har verksamhet speciellt i Norrbotten, Mälardalen, Stockholm och Dalarna där de två sistnämnda hyser egna bönehus. Gagneftrakten utgör den absoluta tyngdpunkten för gammallaestadianerna i Sverige och rörelsen kom till landet på 1970-talet genom finsk invandring. Årligen anordnas ett sommarmöte någonstans i landet. År 2010 ägde sommarmötet rum i Dalarna, i Djurås, där många hundra læstadianer från Sverige, Finland, USA, Norge och Ryssland möttes.

Väst

Huvudartikel Västlaestadianism

Västlæstadianismen eller de förstfödda är en av de största grupperna som uppstod vid læstadianismens stora splittring i början av 1900-talet. Riktningen är den näst största i världen och har cirka 25 000 anhängare. Västlæstadianismen skiljer sig från andra riktningar genom sin betoning att bära på den ursprungliga læstadianismen, vilket innebär band till de förstföddas församling i Lappland.

Begreppet de förstföddas församling hittas i Bibeln, i Hebreerbrevets tolfte kapitel. Organisationens fullständiga juridiska namn är Den Ursprungliga Apostolisk Lutherska Förstfödda Församling i Sverige.

Församlingen i svenska Lappland fungerar fortfarande som rörelsens moderförsamling, dit man vänder sig vid problem och spörsmål. I Lappland bor också rörelsens ledande predikanter, de så kallade Lappmarkens äldste, som församlingen skickar på predikoresor runt andra länder.

Den västliga riktningen har sedan år 2000 alltmer tagit avstånd från Svenska kyrkan, som man anser ha blivit alltför "förvärldsligad". Vid en så kallad storsamling i Kiruna 2001 beslutade man att låta sina egna predikanter dela ut nattvarden, och man förrättar numera även konfirmation och dop i egen regi.

Västlæstadianerna talar om skadliga effekter av världslig musik, dans, film (inklusive television), preventivmedel etcetera. Västlæstadianerna menar även att kvinnor, i enlighet med Bibeln, skall täcka håret under gudstjänst (vilket brukar göras medelst huckle). Västlæstadianska samlingar brukar inledas med läsning ur Læstadius bevarade predikningar.

Inom den svenska västlæstadianismen finns de största församlingarna i Kiruna, Gällivare, Luleå, och Knivsta. Även i Dokkas, Stockholm och i viss mån Uppsala hålls regelbundna gudstjänster. Små församlingar där gudstjänster hålls mindre regelbundet finns i Boden, Jokkmokk, Jukkasjärvi, Kalix, Kangos, Korpikå, Lainio, Nattavaara, Niilivaara, Piteå, Porjus, Sangis, Vettasjärvi, Vittangi, Alingsås, Hagfors, Örebro och Norrtälje.

Öst

Huvudartikel Östlaestadianism

Den östliga riktningen av den læstadianska rörelsen är i Sverige organiserad i lokala församlingar, fridsförbund, som inte har någon central ledning. Den här riktningen är den i nuläget starkaste riktningen av læstadianismen i Sverige med sina 3 000–5 000 anhängare. Riktningen har speciellt starkt fäste i Læstadius hemtrakter, Pajala kommun och Tornedalen. Riktningen har följande fridsförbund i Sverige: Bodens fridsförbund, Gällivare och Malmbergets fridsförbund, Haparanda fridsförbund, Hietaniemi fridsförbund, Juhonpieti/Erkheikki fridsförbund, Juoksengi fridsförbund, Kiruna fridsförbund, Korpilombolo fridsförbund, Kuttainens Fridsförbund, Liviöjärvi fridsförbund, Luleå fridsförbund, Pajala fridsförbund, Sattajärvi fridsförbund, Svansteins fridsförbund samt Övertorneå fridsförbund.

I Finland kallas riktningen även rauhansana eller rauhansanalaisuus och har omkring 6 000 anhängare fördelade på två organisationer: Lähetysyhdistys Rauhan Sana, som är den finskspråkiga föreningen, och dess svenskspråkiga systerförening LFF (Laestadianernas Fridsföreningars Förbund). Bland finlandssvenskarna är denna riktning den dominerande och man samlas varje år till möten i Svenska Österbotten som samlar omkring 6 000 deltagare, främst från Finland, men också från Sverige och Norge. Sammankomsternas traditionsbundna program består av predikningar, psalmsång och nattvardsfirande. Predikningarna vid LFF:s möten tolkas alltid till svenska eller finska.

Se även

• Kautokeinoupproret
• Korpelarörelsen
• Sions Sånger
• www.laestadiustexter.se
• Laestadianernas Fridsföreningars Förbund
• Luleå Fridsförbund
• Suomen Rauhanyhdistysten Keskusyhdistys
• Dagens Nyheter: ”I väntan på nåden” – artikel om västlæstadianer i Knivsta

Källor

• Bergsten, Torsten: læstadianism, Nationalencyklopedin – Tolfte bandet, s. 58, Bokförlaget Bra Böcker, Höganäs (1993)

---