Upp, min tunga, att lovsjunga: Skillnad mellan sidversioner

Från Psalmer och Andliga Sånger
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rad 29: Rad 29:
* [[Sionstoner 1935]] som nr 211 under rubriken "Passionstiden"  
* [[Sionstoner 1935]] som nr 211 under rubriken "Passionstiden"  
* [[1937 års psalmbok]] som nr 106 under rubriken "Påsk". Ståpsalm
* [[1937 års psalmbok]] som nr 106 under rubriken "Påsk". Ståpsalm
* [[Psalmer för bruk vid krigsmakten 1961]] som nr 106 verserna 1-4.
* [[Psalmer för bruk vid krigsmakten (1961)]] som nr 106 verserna 1-4.
* [[Frälsningsarméns sångbok 1968]] som nr 628 under rubriken "Påsk".
* [[Frälsningsarméns sångbok 1968]] som nr 628 under rubriken "Påsk".
* [[Den svenska psalmboken 1986]] som nr 147 under rubriken "Påsk". Ståpsalm
* [[Den svenska psalmboken 1986]] som nr 147 under rubriken "Påsk". Ståpsalm

Versionen från 1 november 2021 kl. 07.07

Upp, min tunga, att lovsjunga är en mycket gammal psalm i elva verser om Jesu död och uppståndelse från cirka 600 e.Kr. av Venantius Fortunatus (cirka 530–cirka 600). Fanns på svenska redan 1614 i skriften Andeliga Psalmer och Wijsor i en översättning av Sigfridus Aronus Forsius (1550–1624) och infördes i en bearbetad version av Gustaf Ollon (1646–1704) i 1695 års psalmbok. Bearbetades och förkortades betydligt av Johan Olof Wallin för 1819 års psalmbok, där den rubricerades som påskpsalm. Infördes oförändrad också i 1937 års psalmbok och med två smärre ändringar i 1986 års psalmbok då Ollons arbeten med psalmen tagits bort.

Psalmen inleds 1695 med orden:
Up min tunga at lofsiunga
En berömlig kamp och strijd

I Sverige fick man genom 1697 års koralbok en tjänlig och omtyckt melodi till den över 1000 år äldre texten. Melodin var med några avvikelser samma som den som funnits i Roslagskulla kyrkans (1693) och Riddarholmskyrkans handskrivna koralbok (1694).

Psalmen är, trots sin ålder, en av de mest sjungna psalmerna inom Svenska kyrkan. Psalmen ingår vanligtvis i den uppsättning lovpsalmer som sjungs under påsknattens och påskdagens mässor. Trots flera omarbetningar, den senaste 1986, innehåller psalmen bitvis ett ålderdomligt språk. Det framträder bland annat i användandet av den numera utdöda preteritumformen "dödde".

I 1986 års psalmboksversion inleds psalmen med orden:
Upp min tunga, att lovsjunga
Hjälten som på korsets stam
För oss blödde, led och dödde
Som ett skuldlöst offerlam

Publicerad i

Externa länkar

Wikisource
Texten till Upp, min tunga, att lovsjunga finns på Wikisource.