Askens skönhet är säkert ett av skälen till att det är ett vanligt vårdträd på gamla gårdar, liksom lönnen. Men eftersom asken, liksom hasseln, kräver kalk finns den inte var som helst. I den fornnordiska gudasagan trodde man att gudar och jättar bodde i kronan på en jätteask, världsträdet Yggdrasil.

Eftersom asken är så känslig för frost är den sist i lövsprickningen och först i lövfällningen. Det begränsar också utbredningen. Asken växer vild upp till norra barrskogsområdet. Dess frukter kan hänga kvar en hel vinter. Då märks det tydligt vilka träd eller vilka grenar som burit honblommor. De riktigt stora askarna bär bara hanblommor och slipper spilla kraft på frösättning.

Askens blad är de mest näringsrika av alla lövträd och virket, som är lika hårt som ekens, men segare, ledde till att trädet blev en bristvara i början av århundradet. Vid en hastig blick liknar asken rönnen. Men asken har nästan alltid en ljusare grön ton. Varje löv har inte heller så många små tätt sittande blad som rönnen och grenarna växer glesare på asken. Det gör att asken som helhet ser luftigare ut, trots att det enskilda bladet är större och spetsigare.

FAKTA:
Asken blir ofta 20-35 meter hög och 200 år är ingen ovanlig ålder. På Espelunda slott i Närke fanns en ask som var 7,3 m i omkrets och 22 meter hög. Annars är tre-fyra meter en vanlig omkrets. I namnet Fraxinus exelsior betyder släktnamnet svårbrytbar och artnamnet betyder högrest.

2015: Enligt säker källa är asken på Espelunda slott numera död.
(Uppdaterat den 29 maj 2015)

Publicerad i Bergslagsposten
6 augusti 1994

© Text: Maria Lagerman
© Foto: Lennart Eriksson