Linden urskiljs lätt bland andra träd på sensommaren när den sist av alla träd börjar blomma i slutet av juli. Eftersom linden pollineras av insekter gör det inget att den blommar så sent. En vindpollinering skulle inte fungera mitt i högsommaren när alla lövträd är fullt utslagna, pollenkornen skulle bara fastna på löven. Den ljusa skira lindblomsfärgen står i kontrast mot de mörkare löven. Även frukterna och skärmbladet, vars uppgift är att vara vinge åt fröna, ger linden en karaktäristisk sommarskrud som inte går att ta miste på.

Den planterade linden är en lind som uppstått genom korsning av den sällsynta bohuslinden och skogslind. Som parklind planteras den långt upp i Sverige. Om jag förstått det hela rätt är enda sättet att skilja parklinden från skogslinden den gulvita ludna tofs som parklindens löv har på undersidan. Skogslinden växer bara upp till norra Dalarna och längs kusten upp till Örnsköldsvik. Det innebär att dess nordgräns är högre upp än ekens.

När linden klibbar ner omgivningen beror det på att bladlöss producerat honungsdagg som droppar från löven. Daggen gör linden till ett populärt träd för bin, men kan ställa till problem för parkbänkar och bilar som står under trädet. Vintertid kan man känna igen linden på de runda knölar som ofta bildas på stammen.

Lindens virke väger inte så mycket och används gärna till benproteser. Men trädets viktigaste nytta hade man av den bast som utvanns av innerbarken.

En riktigt gammal lind vid Granhults Herrgård. Den har ovanligt små löv för att vara lind, det kanske beror på åldern? Skulle trädet drabbas av röta kan det lugnt stå kvar i några hundra år eftersom den kan leva vidare även om den blir urgröpt av rötan.
(Klicka och se en stor bild)

Sommaren 2003 var dess saga all, stammen var alltför murken och risken stor att den skulle falla över, i värsta fall, personalen eller dess bilar, av sig självt.

Publicerad i Bergslagsposten
23 augusti 1994

Besökare sen 20 april 2003